Vaknar med ångest

Jag har en depression och har länge alltid vaknat med en hemsk ångest Nu "diagnostiserar" jag inte dig med depression, men för mig hänger det ihop. jag vet hur hemskt det är att vakna med denna ångest!!! Man vill bara försvinna!!! Jag har dock fått lite styr på det efter ganksa lång tid, har testat olika mediciner och nu mår jag betydligt bättre. Går även i terapi.

Vet du varför du vaknar med ångest...? Vaknar du tidigt/sent eller av väckarklocka...? Om du tvingar dig att gå upp när du vaknar, hur blir ångesten då...?

Jag började tillslut att tvinga mig själv att gå upp, det blev faktiskt bara värre för mig att ligga kvar.... Men visst då hade jag fått ångestdämpande som jag kunde ta om det var riktigt jobbigt....

Om du mår så dåligt av detta så tycker jag du ska försöka söka någon hjälp om du inte redan har gjort det.

Lycka till och ge inte upp, det går att övervinna ångest, vilket jag absolut inte trodde innan men nu är jag ett bevis

Ångest och depression har ju oftast en grund. Ett trauma, utbrändhet, sorg. Men du har inte nämnt något sådant. Trots att jag inte är psykolog har jag svårt att tro att du bara en dag vaknade upp och började ha ångest.

Men vaddå "lycka till", om du fortfarande inte mår bra har de väl tydligen inte lyckats, och då kan de ju inte bara skicka hem dig? Ta kontakt med en annan öppenvårdsmottagning. Om man vaknar med sådan stark ångest varje dag så är det ju tecken på att något är fel.

Varför kan du inte det?

Tja, då är du rökt på riktigt. Du är en tickande bomb på väg att explodera. Du har ett behov att prata om det, annars hade du nog inte postat här, men du kan inte göra det med en levande människa. All den uppdämda ångest du har börjar nu sippra över ordentligt. Den vill ut, på ett eller annat sätt. Om den inte kan hitta en väg ut (prata om det och få profesionell hjälp) kommer den göra en väg (sammanbrott, psykos). Alla människor har sin psykiska bristningsgräns någonstans och du verkar ha nått din nu.

Det låter hårt att säga men om du inte ens kan prata med din partner om det har jag svårt att se någon utväg. Men jag vet hur det kan vara. Kände en tjej som trodde att hennes överkropp fysiskt skulle explodera med inre organ och allt, om hon berättade vad hon varit med om.

Ändå har du gjort ett aktivt val att inte berätta om det?

Då är dessvärre mina hobbykunskaper om psykologi och depression uttömda. Du kan inte ens berätta om det här? För jag har en känsla av att det ändå är något specifikt man skulle kunna spåra din ångest till.

Inte knäppast, men du har nog problem med att sätta en distans till sånt som inte berör dig. Du känner med dessa människor och adderar deras ångest.

Men ett steg på vägen har du tagit nu - två specifika saker är uppenbarligen extra känsliga för dig. Sex och förlossning. Varför?

Hur känner du för män som råkar illa ut? De som förlorat din familj i en olycka eller pappan som inte får träffa sina barn för att hans ex bråkar med myndigheterna?

Det låter som om du helt enkelt hatar män av någon anledning och allt som kan förknippas med dem.

Steg ett är att ta reda på varför. För jag antar att du inte bara vaknade upp en dag och bestämde dig för att börja hata det motsatta könet? Du säger att du har kille så den ekvationen får jag inte ihop riktigt.

På vilket sätt har vi det mycket bättre? På vilket sätt har HAN det mycket bättre?

Fast de här exemplen är ju ganska generaliserande. Ser flera trådar här på FL som inte stödjer den översta och den understa vet jag inget om.

Det låter som om du helt enkelt inte kan hantera att världen och samhället ser ut som det gör. Din käpphäst har blivit skillnaderna mellan könen, men det kunde lika gärna varit orättvisorna som råder i diktaturer eller de svältande i Afrika.

Du tar sånt du inte kan påverka som ett personlig angrepp på dig och nu kan du inte hantera det längre.

Gud vad jag känner igen mig i det du skriver, just det där att inte riktigt veta varför. Att likosm bara känna allt är meningslöst, jag känner mig inte deprimerad utan känner bara.. jag är trött på livet helt enkelt. Går runt med tsändig ångets som är värst på morgonen också, vaknar som dig och känner bara "nej". Vill inte gå upp.. Jag vet inte. Grejen är att jag känt så här länge också.. SUCK.

Jag har väl kännt så här till och från sen kanske 7 år tillbaka eller något. Känner ingen hopp heller och det är ganska tråkigt, ingen "ödestro" eller vad man säger. Ser ingen mening i saker.. Förut var jag tvärtom, vart väldigt drömsk av mig och tankspridd. Nu är det tomt i skallen istället.. Jag finns till typ, och det är allt.

Samma som dig gått i terapi sen gymnasiet, mådde inte heller bättre. Ja, känns som jag accepterat det också eller mer tappat tron på att det går att vara lycklig, känns så långt bort och som det inte kommer hända. Har verkligen svårt att se mig lycklig. Känner också var och varannan dag, egentligen inte att jag vill dö men mer snarare att jag ser inget syfte med att leva vidare.