Det här med att testa gränser igen...

Nu har ju inte mina gått på dagis, så vi har bara hanterat det här på hemmafronten.

Min inställning är att småbarn av naturen inte är lydiga. Vill jag ha lydiga barn? Nej! Vill jag ha barn som lyssnar på vad jag säger? Ja, men det är inget jag räknar med före 2-3 års ålder, och sedan räknar jag med att det kanske inte funkar så himla bra med det där lyssnandet förrän de är större.
Jag tar inte till maktspråk annat än när det är absolut nödvändigt (när det gäller rena säkerhetsfrågor oftast), vilket gjort att ungarna faktiskt lyssnat de få gångerna jag rutit till.

Lövet2: Ja, jag tycker att vår ena kille som är fem år, äntligen har börjat lyssna lite grann på det vi säger. Fast han lyssnar aldrig när vi säger åt honom att det är dags att klä på sig och dylikt, men när det gäller allvarliga saker så tycker jag att han har börjat lyssna.

Jag har en snart femåring som låter mkt lik din ts. Han är också svår att "stoppa" och kan i princip gå hur långt som helst i en konflikt. Han är den där ungen i en italiensk film om femtiotalet som vägrar göra som han blir tillsagd fast han får stryk med rotting och blir inlåst i källaren (men just de två sakerna har vi förstås inte testat - bäst att vara tydlig på fl  ).

I "stridens hetta" kan man i princip inte vinna en konflikt med honom, men han är inte långsint så får man honom bara ur konflikten så han får lugna ner sig brukar det gå bra. Men det är inte läge att tvinga fram några förlåt sas... de kommer ofta självmant efter en stund.

Precis som du tror jag att det handlar ganska mycket om skam och att "förlora ansiktet". Han har jättesvårt för tillsägelser och speciellt om de är motiverade - för då skäms han över vad han gjort. Och så blir det ännu värre.

En sak som faktiskt fungerat ganska bra för oss är att vi pratat om "onda cirklar" - hur jag blir arg om han bråkar och då blir han bråkigare och jag argare osv. Så nu kan vi påminna varandra om det innan det gått för långt och ofta kan vi faktiskt bryta det då. I ärlighetens namn handlar det oftast om att jag ska kunna släpp något som hänt och sluta tjata om att han gjort fel. Det vet han ju redan om...

   
 

Jag tycker inte alls om ordet lydnad, och vill absolut inte ha barn som lyder. Jag vill att de ska tänka själva.

För mig känns det viktigt att förklara och motivera varför jag tycker eller vill att sonen ska göra på ett visst sett. Exempelvis så vill jag att hans tänder ska borstas två gånger per dag, inte för att jag säger det, utan för att det inte ska bli hål i dem.

Min son är väldigt frågvis av sig, som säkert många andra 4 åringar. Jag tycker att det är viktigt att bejaka hans nyfikenhet, att svara på hans frågor, att låta honom veta att det han säger är viktigt och även förklara när han är kritisk till något. Att kunna tänka kritiskt är jätteviktigt!

Det du skriver om Ingegerd Gavelins bok är jättebra. Skönt för er son att ni förstår honom och kan hitta andra sett istället för att låta honom tappa ansiktet och skämmas inför sina vänner. Alla vill ju behålla sin värdighet, och hans sett verkade bli att hävda sig.

Jag vet inte riktigt om jag misstolkat TS eller inte, men jag ser "olydnad" varken som något som ska bekämpas eller som ett bevis på att vi missat något i vår kommunikation. Jag tycker inte att mina barn är trotsiga och olydiga, men deras protester ser jag inte heller därmed som miss i kommunikationen eller att ett behov missats eller inte kunnat förmedlats.....däremot har vi inte alltid samma uppfattning om saker och ting . När vi ska gå in och storebror helt med på noterna knatar med mig och lillebror står och illvrålar att han inte vill gå in och paddlar iväg på sin springcykel åt andra hållet så är det i 9 fall av 10 inte svårare än vad det. Jag vill gå in, han vill inte gå in . Sedan kan vi missa i kommunikationen när vi väl ska möta och bemöta varandra i vårt oliktänkande .

Frösöblomster: Hm, jag lyckades verkligen krångla till det. Nej, naturligtvis så är det inte svårare än så. Vi vuxna vill en sak och barnet vill någonting annat . Det jag egentligen vill med tråden är att få höra hur andra människor gör när "olydnaden" börjar bli ett stort problem både hemma och på dagis. Anledningen till att jag ältar detta ämne ut och in är just att vi har endel problem med att vår son inte kan ta en tillsägelse  utan går igång ännu mer när man säger till honom (framförallt som sagt om det finns kompisar i närheten). Det har orsakat endel problem på förskolan och det enda som personalen gör är att köra på med ännu tydligare ramar och gränser, samt endel mer eller mindre lyckade konsekvenser (eller straff). Detta har ju inte hjälpt det minsta, utan det har blivit en ond cirkel av olydnad, tillsägelser och ännu mer konsekvenser. På ett utvecklingssamtal (som jag fick tjata mig till) framgick det att personalen tyckte att vår son verkade "ovan vid gränssättning" och uppträdde "förvirrat då han fick konsekvenser". Vi föräldrar har ju rannsakat oss själv efter det mötet och undrat om vi varit för slappa här hemma. Men jag kan ändå inte tycka att vi är det. Vi har verkligen nolltolerans mot våld och slagsmål, vi tillåter inte att barnen kastar saker och förstör. Vilka gränser ska vi mer sätta liksom? Så jag har förkastat förskolans ideér och försöker hitta andra sätt att hantera vår son. Jag undrar hur andra föräldrar (och gärna förskolepersonal) gör när man försöker tänka bortom lydnad, gränssättning och konsekvenser. Jag tycker det är svårt själv. Jag försöker som sagt vara lyhörd och försöka komma på hur vi kan säga till vår son på ett sätt som gör att han lyssnar eller åtminstone inte så att tillsägelsen leder till en upptrappning av ännu mer bråk och kamp där ingen vill ge sig. Det som gör mig ledsen är att förskolan inte gör detta, utan de kör på i sina gamla banor. Även om de säkert skulle vilja hitta sätt som fungerar bättre för barn "som inte följer normen" så finns det varken tid eller energi till detta pga personalens arbetsbörda med stora barngrupper. Nu har sonen dock bytt avdelning och jag tycker nog att personalen på den nya avdelningen åtminstone har en dialog med både oss föräldrar och barnen. Så visst det finns lite hopp, men fortfarande har jag en klump i magen varje dag jag ska hämta sonen.

Maria222: Ja, jag tycker också att det är viktigt att man förklarar varför "man ska göra si" eller "inte göra så". Sonen brukar också lyssna på det, åtminstone innan det har blivit en stor konflikt. Har han väl "kommit igång" så lyssnar han inte på några argument.

Banjomusik: Ja, han låter väldigt lik min son . Hur dan är din son efter en jobbig konflikt? På förskolan så är min pojke överdrivet artig och väldigt mån om att vara fröknarna till lags. Det får mig också att tro att även om det verkar som att alla deras tillsägelser och konsekvenser rinner av honom så tar han åt sig av dem, men inte i stundens hetta. Där går det inte att nå honom. Ja, jag vet inte. Riktigt så beter han sig inte hemma utan där är han mer som vanligt efter ett bråk. 

Nu hat jag inte läst alla svar. Men en tanke som slår mig är. Han känner skam när ni säger ifrån framförallt inför hans kompisar. Har ni testat motsatsen. Beröm inför kompisar. Fokusera på det bra och i den mån det går ignorera det dåliga.

Jag får känslan av att han har dåliga känslor kring sig själv och att han känner sig sämre av att bli tillsagd. Kanske är han en mycket känslig individ som gärna vill vara duktig och känna sig älskad och kanske tvivlar han på det när man säger till honom upprepade gånger.

Jag menar inte att ni ska muta honom men beröm. Framförallt saker som har med hans individ och person att göra. Inte handlingar bara. Även om det hjälper till också. Beröm tex att han har mycket känslor och att det är bra att han kan känna skam, ilska, glädje och annat så han får känslan av att det är något bra också. Beröm inte det yttre utan det inre. :)

Nu kanske ni testat men det var iaf en tanke som slog mig. Lite bekräftelse på att han är bra som han är. Att han är precis den son du önskat dig och älskar mest av allt.

Lövet2: Ja, precis så är det. Personalen tycker inte att det har "skällt " på sonen framför ögononen på kompisarna, utan typ "sagt till honom på skarpen". Grejen är att min son uppfattar det som skäll och han blir kränkt och så är spiralen av ännu mera bråk igång. Nu har han dock bytt avdelning och jag tycker att det har blivit bättre. Men jag är fortfarande så arg över hur den förra avdelningen hanterade vår son.

Zofian: Tack, jag tycker verkligen att du slagit huvudet på spiken . Vår pojke är extremt känslig och jag tror inte att hans självkänsla är den bästa. Man måste verkligen vara försiktig med honom vid tillsägelser och han behöver mycket, mycket bekräftelse och uppmuntran. Du har så rätt.

Även om du är irriterad på den förra avdelningen så försök släppa det. Det tillhör det förflutna och nu ska ni blicka framåt. På damma sätt som du vill lära honom att leva här och nu då det handlar om saker som har hänt tidigare. Försök leva så du och se om han tar efter. Det tar ett tag men det kommer. Försök också spendera egentid med honom (om han inte redan är enda barnet) så han får känna sig viktig och speciell. Gör roliga saker med honom och lek med honom. Det finns inget dom kan få en att känna sig så speciell som att få leka med föräldrarna. :)

Zofian: Ja, att älta det gamla hjälper ingen. Att leva här och nu är jag väldigt dålig på, men jag får väl jobba på det. Egentid får vår son ibland, men han har en liten lillebror och en funktionshindrad tvillingbror, så det är ju svårt att räcka till.