Behandlar jag min dotter fel?

Hej Margit!

Jag funderar över ett antal situationer med min dotter nu 2.5 år.

Vardagen har i stort sett fungerat mycket bra sedan hon började förskolan för ett år sedan. Hon är väldigt aktiv, social och glad när hon är där berättar personalen. Hon kan vara lite ledsen när hon ska lämnas, något som började i våras. När jag kommer för att hämta är hon som regel glad och redo för att gå hem!

Den här veckan har jag tagit ledigt för att vara med henne tre dagar i följd. Då blev jag påmind om hur vi hade det när jag var föräldraledig. Två av tre mornar åkte vi samtidigt hemifrån som hennes pappa och då var det inga problem. Den tredje morgonen var vi inte klara när han skulle åka. Det tar ett tag innan min dotter kommer igång på morgonen, men det brukar fungera om vi går samtidigt. Den här morgonen vill hon först se film, sedan sitta i mitt knä, inte äta frukost, jag får inte byta blöja och hon vill inte klä sig. Så kan det vara annars också, men skillnaden är att hon även jämrar sig ordlöst klagande så fort jag gör en ansats att resa mig. Vid ett tillfälle gör jag en seriös ansats att göra oss klara för att komma ut innan det blir dags för lunch. Klagandet tilltar till en jämrande gråt där jag med stora svårigheter hör vad hon vill, som är att sitta i mitt knä, se film eller sitta i vagnen. Det är kanske inte så konstigt att hon är trött. Nu hade hon varit ledig i två dagar med mig och haft ett annat program än vanligt. Men det känns inte som hela förklaringen. Vi blir sittande i soffan i 3h. Den första dagens eftermiddag händer något liknande. Jag vet att hon är trött när hon vaknar efter att ha sovit på dagen. Hon smågråter som regel, men det brukar ge sig när hon fått i sig något att äta. Men den här gången håller även det i sig i 4h, varav hon ser film 1h, sitter i mitt knä 1h och jämrar sig ordlöst resten av tiden. Den andra dagens eftermiddag väljer jag att gå till parken när hon vaknar. Jag vet att hon kommer att vara lite trött och avvaktande då med, men hon repar sig efter ett tag och kommer igång med att klättra eller busa med kompisar. Den här eftermiddagen valde jag att väcka henne hemma trots att jag vet att det sannolikt kommer att bli påfrestande, för att anta utmaningen. Trots att hon har sovit i 2h sover hon ytterligare 1h efter att jag tagit in henne. Därefter följer 2h av klagande ordlös gråt som avbryts av filmtittande och att hon får sitta i mitt knä. Hon blir mer och mer sig själv igen efter att ha pratat med sin pappa i telefon och när han kommer hem. Efter att vi ätit middag ihop är hon helt sig själv, vill bada, busa, prata.Jag undrar om det är så att hon på något vis "regriderar" tillsammans med mig. Hon har även velat ha sin napp under större delen av dagarna dessa tre dagar. Förutom tiden jag beskrivit här har vi varit ute på aktiviteter på dagarna som jag vet att hon uppskattar. Då har vi det mysigt och trevligt och umgås som vanligt, men när vi är här hemma händer något. Hon känns som programmerad att sätta igång med sin ordlösa klagan om vi är här på förmiddagen eller eftermiddagen. Till saken hör att jag känner igen det här sedan mammaledigheten. Jag fick en känsla av att vi inte kunde vara här hemma. Då hade vi det inte bra. Hennes gråt och klagan går helt under huden på mig och jag blir helt slut av att höra den och ständigt försöka mildra den genom att hålla henne på ett speciellt sätt. Det känns som det här beteendet förförljer oss. Min förhoppning är att om vi tillbringar mer tid hemma så ska vi kunna hitta en positiv känsla med att vara hemma. Men jag får som inte chansen eftersom det här beteendet genast börjar, fortsätter och gör mig helt färdig. Jag ser som enda lösningen att lämna hemmet samtidigt som hennes pappa och komma hem samtidigt som honom. Då vet jag att allt flyter på och att vi får en trevlig dag. Till saken hör att vi haft trevliga dagar här hemma. I vintras när vi båda var sjuka tex fungerade det till min förvåning bra att vara hemma en hel dag och jag valde att stanna kvar inne med henne. Har du något råd hur jag kan tänka och göra? Känns som vi har hamnat i en ond cirkel sedan första starten då hon tidigt började gråta mycket hemma, vilket gjorde mig helt slut och gav mig en känsla av att hemma kan vi inte vara. Jag vill så gärna bryta det men blir modfälld efter sådana här dagar. Jag upplever det som att hon har det bra och positivt med sin pappa, på förskolan, men inte med mig när vi är här hemma.