Hypokondri och ångest

Mycket känns jobbigt just nu, vet inte riktigt hur allt började. Men jag har alltid varit känslig/orolig så länge jag kan minnas. Men jag fick en rejäl panikångest attack som du ovan också fick. Jag hade druckit alkohol den kvällen. Blev nog lite för mycket.  Men sen dess kan jag inte dricka alkohol, vilket iofs är bra.

Och som du ovan skriver så ja, dödsångesten kommer ofta! Och den är fanimig jobbigast! Jag är livrädd för döden och bara för det tror jag att jag kommer dö genom ngt smärtsamt. Jag mår som värst under pms- eller menstruation. Någon av er som oxå är "känsligare" då? Jag är inte stressa vad jag vet, inte medvetet iaf. Men jag har levt stressat eller ja, i en orosfylld atmosfär skulle man kanske kunna säga under perioder av mitt liv. Tror att det är just dessa perioder som "forsar över" och blir till ångest och hypokondri. ALLA tycker att jag är jätte löjlig när jag ligger på kvällar/nätter och skakar/fryser/gråter/skriker för att jag har min panik eller dödssjukdom. Jag önskar att andra människor som tur nog har sluppit detta tysta helvete kunde vara mer förståeliga och mer stöttande än att förlöjliga. Denna dödsångest förföljer mig även in i drömmarnas värld. Har haft HEMSKA drömmar, de flesta började när jag blev gravid. De jag pratade med om det då sa att man får sådana drömmar just eftersom man utvecklas.. men jag vill i så fall inte utvecklas mer.

Mycket är rubbat i min vardag p.g.a detta skit med ångest. Jag kan inte kolla på vissa filmer, eller lyssna på vissa saker.. osv. Att kolla på nyheterna eller läsa tidningen kan jag endast göra dagtid, för kollar jag på nyheterna på kvällen och de tar upp någon ny influensa t.ex så har jag givetvis den sen. Usch, t.o.m jag tycker detta låter så löjligt när man skriver ner det.

Hur gör ni för att få bort ångesten/ hypokondrin? Eller hur gör ni för att den inte ens dyker upp? Jag försöker allt! Lösa korsord, läsa en bok, spela kortspel på datorn eller tetris på internet. Bara för att få tänka på annat och bli trött så jag somnar med boken i händerna. Förlåt för all text. Blev lite mycket.

Det finns alltså fler som mig..... Hej..... Jag är sjukskriven efter ett blodtrycksfall för en månad sen, efter det har min värld förändrats enormt. Har sen dess ofta oro i kroppen, rusningar som sköljer över mig som vågor, yrsel varje dag och tryck/värk över vänstar bröstet ständigt. Jag har levt med stress i omgångar de senaste åren och jag inser att det här är produkten av att inte hantera stressen på rätt sätt.... Men min milda hypokondri som jag alltid haft har nu stegrat 100 gånger om. Eftersom jag känner symptom i kroppen, glider gärna tankarna in på olika scenarior vad det kan vara och det är oftast nåt dödligt vilket spär på min dödsångest ännu värre. Jag är livrädd för att dö!!! Går hos psykolog och en KBT stresshanteringskurs genom landstinget. Får även hjälp genom företagshälsovården genom jobbet. Men jag är enormt frustrerad. Jag har varit hemma över en månad och jag känner mig inte normal! Hur ska jag komma tillbaka?
Jag sover skitdåligt. Förr kunde jag åtminstone sova en hel natt, även om jag oftast vaknade med adrenalin i kroppen (varning nr 1....) men nu kan jag nästan inte somna om kvällarna, ligger och grubblar och "känner efter" hela tiden hur jag mår vilket leder till oro vilket leder till ångest och så är hjulet igång.... Sen vaknar jag numera flera gånger under natten och har svårt att somna om.
Jag har verkligen taggat ner på mina krav och förväntningar på mig själv, vilket är jättebra, men eftersom mina dagar numera består mest av dag-tv är jag förvånad att jag inte känner mig mer avslappnad? Är det själva tv-tittandet som stressar mig kanske? Jag känner att jag numera är väldigt känslig för höga ljud och snabba rörelser, men jag tittar mest på Top model och Project runway, hur stressigt är de?

Väldigt långt, ursäkta..... Jag är bara så glad att hittat nån mer....

Inatt har det varit jättejobbigt. Hela dan igår kände jag mig som en vulkan inför ett utbrott. Jag försökte ändå att ta det lugnt.... Var och fikade hos en kompis, åkte förbi affärn på vägen hem. I bilen började jag plötsligt må skit med yrsel och rusningar genom kroppen (är rusningarna nya blodtrycksfall som kroppen använder som försvar och för att boota om?) Tankarna virvlade iväg, jag blev frustrerad, snäsig och satt mest och grät. Tog till slut en tablett för att lugna ner mig lite, men det kändes inte som det hjälpte. Jag var redan igång....
Sov mellan 23-03, låg vaken till 05, efter det har jag bara slumrat i kortare 5-minuters perioder fram till 07. Nu på morgonen har jag varit yr som f*n oc h känner mig allmänt nere.
Ska prova att undivka tv:n idag och se om jag mår bättre då? Jag har varit frågande mot mig själv om det verkligen gör mig avslappnad eller om det spär på det ytterligare....
Nu; Ut på promenad!

Det känns skönt att veta att det finns andra som känner som jag! Jag måste däremot få hjälp snart tycker jag innan jag går under.. Jag mår skit över att jag hela tiden ska vara sjuk.. Jag kan inte leva ett normalt liv längre.. Varje dag är det nånting, men den senaste veckan har det bara varit en sak.. Dock något som ooar mig ständigt! Min son är 7 månader och jag vill kunna vara en normal GLAD mamma åt honom.. Inte sitta och vara nervös och rädd för att leva hela tiden...

jag känner igen mig jättemycket i det ni skriver!!
jag har typ aldrig ont i huvudet (peppar, peppar) men när jag väl får det (varar kanske nån minut) så blir jag skiträdd dessa minuter att jag börjar få hjärnhinneinflamation och då blir jag skiträdd över att jag kommer få ta ryggmärgsprov eller så blir jag rädd att det är cancer eller blodpropp.
tror hela tiden att jag kan få blodförgiftning.
och jag får aldrig blåmärken när jag råkar slå mig, men när jag väl får det så tror jag det är leukemi eller hiv...  
det som skrämmer mig mest just nu är att jag ska få trypophobia... :S

Hej på er!
Ser att denna tråden har legat nere någon månad, men jag hittade den nu.
Har tillbringat min kväll med att sitta i soffan, skrikandes rakt ut av dödsångest, inte kunnat andas eller se ordentligt, med tårarna sprutande.
Min älskade sambo har lugnat och tröstat, men när hjärnan väl har bestämt sig för att något är fel, så spelar det ingen roll vad han säger, hur många gånger han lugnt säger att nej, jag kommer inte dö.
För jag VET ju att jag kommer det.

Nu sitter jag i sängen, hjärnan har klarnat lite, och kroppen är utmattad efter den långa ångestattacken.

Jag trodde jag hade kommit över detta.
Jag trodde jag hade blivit "frisk".
Vad fasen, jag kunde ju tom titta på sjukhusserier utan att få panikångest!
Jag kunde prata om sjukdomar, jag viftade tom bort yrsel som just det, lite vanlig yrsel!

Men för snart ett år sen fick jag MA.
Efter det följde en operation.
Jag gick i en dimma hela månaden innan operationen. Var helt säker på att jag aldrig skulle vakna igen. Varje gång jag såg min sambo så stört grät jag, trodde ju att jag aldrig skulle få se honom igen.
Efter operationen hände något.
Jag började nojja igen.
Såren skulle kollas en gång i timman.
Om min sambo sa att något av dem hade, tex tappat lite mer sårskorpa än de andra (genomgick titthålsop) så skrek jag rakt ut i dödsångest, och grät tills jag inte fick luft.
Nu är jag fast i helvetet igen.
Jag kan inte ta mig ur, men jag FÖRSÖKER verkligen.
Hela dagar kan gå åt att känna efter. Känna hur jag egentligen mår.
Hitta fel, få panik. Må ännu sämre.

Jag blev glad när jag hittade denna tråden!
Jag vill gärna ha kontakt med jämnlika, har aldrig haft det förut.

Brukar, som någon annan skrev, ofta få reaktionen "skärp dig" "det går över" "det är väl inget att vara så orolig över?!"
När jag fick panikångest över att jag såg lite suddigt av mina nya linser (som då givetvis var tumör i syncentrat i hjärnan) hemma hos en vän, frågade vännen när jag lugnat ner sig "varför blev du så rädd för en sån sak?!" med ett skratt.
Jag vet att de inte kan förstå, jag vill inte att de någonsin skall behöva förstå heller, att de någonsin skall behöva må såhär.

Hur är det med er alla såhär i gråa, regniga januari?
MASSA kramar till er allihop!