Kan jag komma över min hästrädsla?

Som barn/ungdom red jag cirka 6 år, innan jag slutade och det var för ett par år sedan. Mitt intresse för hästar började som ganska liten genom en kompis som red. Varje gång hon skulle till stallet följde jag med för att titta på och sköta om hästarna. Efter ett tag började jag själv ta lektioner och sedan var jag fast! Som nybörjare var jag helt okej och hade inga större problem. Jag tyckte det var jättekul och lektionerna gick bra!

Åren gick och naturligtvis lär man sig mer och mer; dressyr, hoppning och uteritt. I stallet pysslade jag om hästarna, smorde läder, mockade, utfordrade etc. Jag skaffade mig också en "egen" sköthäst.

Jag var från början en typisk hästtjej, men någonstans på vägen började jag bli allt räddare och räddare för hästarna. Det naturliga hade kanske varit att ju mer man lär sig om något, desto säkrare blir man, men inte för mig. Från början kändes det som att det hela låg på en "normal" nivå, men ju längre tiden gick desto sämre mådde jag. Varje lektion var en mardröm och den enda tiden på veckan jag kunde slappna av var på kvällen efter mitt ridpass då jag fått duscha av mig och det var en hel vecka kvar tills nästa gång!

Min rädsla gjorde att jag började göra riktigt dåligt ifrån mig på lektionerna! Jag var så uppstressad hela tiden att allt gick fel, både inne i stallet och på själva lektionerna. Det i sin tur fick mig att oroa mig över vad min ridlärare skulle tycka om mig och att andra elever skulle uppmärksamma hur fel allt jag gjorde var.

Jag tror en del av det hade kunnat hjälpa då, om det hade funnits någon att prata med om min rädsla. Problemet var att jag själv inte kunde förstå varför jag var så himla rädd och det gjorde att jag skämdes. Det gick liksom bara inte att säga att man inte vågade sadla en häst trots att man gjort det i 5 år... Till sist blev pressen för stor och jag slutade.

Nu har åren gått och jag börjar verkligen sakna det som faktiskt var roligt i stallet och de perioder det gick bra (för det fanns sådana också). Jag börjar undra var jag blev så rädd för hästarna när jag tyckte att det var så kul. Det känns sorgligt att jag kände mig tvungen att sluta och att all tid och pengar jag la ner på ridningen gick till spillo...

Så...
Finns det någon med liknande erfarenheter? Hur kan man bli rädd för något man har gjort hundratals gånger? Finns det något sätt att ta upp hästintresset i vuxen ålder? Någon som har några praktiska eller psykologiska tips för att bota hästrädsla? Finns det någon svårighet med att bota en rädsla mot något som verkligen är farligt (det SKER ju faktiskt många olyckor inom hästsporten)?

Snälla, hjälp mig hitta tillbaka till hästvärlden! =)

Pallas

Äldre 26 Sep 22:40

#1

Om du bor i Uppsalatrakten kan du få komma och pyssla lite med min tant. Hon är en mycket vänlig häst som älskar att bli pysslad med.

Tant Herta

Äldre 27 Sep 08:31

#2

Var bor du? Du får gärna komma hit åxå!

Pallas

Äldre 27 Sep 09:31

#3

För att försöka svara på dina frågor då: jag tror absolut att det går att jobba bort din rädsla.

Jag har själv haft fobi för ridning så sent som förra året; jag trodde att hästen skulle dö om jag red henne fel. Jag var inte rädd för henne, eller för att ramla av, att hon skulle skena eller så, det var mer en sjukig och irrationell prestationsångest. Jag kom över rädslan genom att skaffa en medryttare som red henne och som peppade mig att sitta upp korta stunder i början. När jag kunde slappna av lite ökade vi kraven långsamt osv. Lite hederlig KBT, i princip.

Hur kan man bli rädd för något man har gjort hundratals gånger?
Jag har en teori om sådana här rädslor/fobier, och den är att om man har mycket oro i kroppen som inte går att hänga upp på något konkret, så skapar psyket en reell "fara" i fprm av någon vardagsgrej. Jag vet inte om det stämmer, men det är så jag upplever det. Som du säger så är ridning en relativt farlig sport, så det är ju en sak att vara rädd för på riktigt.

Finns det något sätt att ta upp hästintresset i vuxen ålder?
Ja, det tror jag absolut! Jag tror att om du får vara med en snäll vän och en vänlig och säker häst, så kan du sakta men säkert arbeta bort din rädsla och komma igång igen. Jag och min häst finns, vi skulle gärna låna ut oss för lite terapi, så rimligen bör det finnas andra hästar och hästägare runtom i Sverige som kan tänka sig det också.

Någon som har några praktiska eller psykologiska tips för att bota hästrädsla?
Av det du skriver låter det som att du kanske skulle må bäst av att börja i en lugn och liten skala, kanske bara följa med till stallet och sitta på en pall och prata när någon mockar eller så. Eller mocka själv för den delen - inget lindrar ångest så bra som kroppsarbete, tycker jag.

Jag kan beskriva hur jag upplever att beteendeförändring är relativt lätt åstadkomma. Jag tränar hästar, barn och mig själv på i princip samma sätt. Det går till så här:

Finn en nivå på aktivitet som du är bekväm med Välj sedan en aktivitet/situation som du är rädd för eller inte vill göra och utsätt dig för den Innan du hinner stirra upp dig för mycket eller känna skrämmande obehag, så går du tillbaka till steg 1 Enkelt, va?

Faktum är att principen är mycket enkel och mycket effektiv, men den kräver en hel del självkännedom om man ska göra den på sig själv. Det kan vara bra att ha med sig en vän som klarar av att styra längden på de moment där man går utanför sin komfortzon, om man har svårt att avbryta själv. Om jag ska översätta det här till hur jag tränar en häst, så kan vi ta ett konkret exempel:

Problem: hästen är rädd för IKEA-påsar
Hästen klarar av att jag står med en IKEA-påse 2 m bort. Jag prasslar lite med påsen... ...tills hästen reagerar lite och står sedan still igen.

Jag upprepar steg 1-3 och tänjer lite på gränsen allteftersom hästen reagerar mindre. Med tiden (i allmänhet går det ganska fort) kan man utöka de här obehagszonerna och tiden man utsätter sig för dem. När hästen klarar av detta utan att stirra upp sig börjar jag gå emot den medan jag prasslar. Stannar/backar om hästen verkar bli för rädd/stressad, börjar om. Vilka steg jag tar beror lite på vad mitt mål är, men låt säga att jag vill sätta påsen över huvudet på hästen. När jag väl kommit fram till hästen med prasslande påse så försöker jag röra hästen med den. Funkar inte det rullar jag ihop påsen och ser om jag kan få röra hästen med den. Om det går så vecklar jag ut lite i taget av påsen och stryker med den över hästen tills det accepteras. Till slut kommer jag kunna trä påsen över huvudet på hästen.

Denna träning går i allmänhet ganska så fort, från några minuter till någon timme. På väldigt känsliga/rädda/stressade hästar kan man få ta det lite lugnare och dela upp träningen över några dagar, så de hinner fundera lite. Hela nyckeln ligger i att backa tillbaka till ett mentalt komfortabelt läge innan paniken/ångesten tar över. Så fungerar människan också.

mrs Elliott

Äldre 4 Oct 12:42

#4

Har lite liknande erfarenheter. Jag ÄLSKAR härstar ,och har ridit i omgångar ,men jag är rädd också. Jag har ramlat av ett par gånger rätt så illa . Jag och min man började rida i vuxen ålder .Jag började om ,och han var nybörjare. Jag fixar inte ridskolor ,får ångest av att komma dit och inte veta vilken häst jag ska rida och att folk tittar på . Jag kan inte koppla av alls ..Så jag slutade rida efter bara 1 ½ år ,men saknar hästarna sååå mycket .

Funderar mycket på att köpa egen häst då vi har stall och bor på landet . Jag kan inte rida stora långbenta halvblod som är rädda för allt möjligt . Jag vill ha en liten tjock häst :) typ islänning eller en tjock trygg nordsvensk som jag kan gnugga omkring i skogen med UTAN publik.

undine

Äldre 1 Nov 20:55

#5

Hej!

Jag känner verkligen igen mig!!!!
Som liten palt har jag gått i ridskola men aldrig riktigt trivts. Jag har alltid haft drömmar om en egen häst och har så gärna velat rida men inte hittat riktigt rätt. Jag tyckte att man gick för fort fram på ridlektionerna, att hästarna var nervösa och svårhanterade.

För sex år sedan började jag leta sköthäst. Mina krav var att det skulle vara en lugn, stabil, gärna gammal häst, som inte orkar så mycket. Kanske som bara behöver skrittas lite ibland. That's all. Jag provred många hästar, där ägarna hade ljugit. Det var problemhästar, rakt över. Visst, skitsnäll häst på marken, men sitt upp och åk av direkt. Sådana hästar var det. Jag blev mer och mer rädd igen. Men jag älskade ändå hästar och höll mig till turridning.

Så i somras läste jag lite i en grupp på facebook om islandshästridning och jag frågade där i gruppen om ingen kände till någon turridning i närheten. En tjej skrev till mig och frågade om jag var intresserad av att sköta om hennes sötnosar, där hennes äldsta islänning på 20 behövde skrittas. Jag åkte till henne och blev förtjust! Hästen hade gått som turridningshäst och var lugn, sansad och väldigt lätthanterad! Det visade sig sedan att ägaren hade två andra hästar som behövde pysslas om. Den ene är ett sto på 10 som för ett par månader sedan fått föl. Så 10-åringen kan inte ridas för tillfället då fölet varken kan lämnas ensam eller följa med.

Så jag rider 20-åringen, mest blir det uteritter i skritt och lite tölt. Sedan umgås jag väldigt mycket med de andra två. Ryktar, ger mat, klappar, pratar med och gör lite enkla ledarskapsövningar med. Jag har kommit långt och känner hur jag blir starkare som person för varje gång jag åker dit. Dels har jag lärt mig att bli mer tydlig i mitt kroppsspråk, jag har också lärt mig att vara stark i mig själv, vilket är grunden till att kunna leda andra. Om man ska leda hästar måste man vara trygg i sig själv och bestämd men ändå vänlig, givetvis.

Visst blir jag lite skärrad ibland när 20-åringen får för sig att inte gå längre, utan bara stannar. Jag blir lite rädd att hon ska kasta av mig och bara sticka, men hon gör det aldrig. Alla ridskolehästar har alltid gjort så. Om de stannar och man smackat på dem, har de stuckit direkt. Men hon gör inte så, hon kanske står still ett tag men om man manar på ytterligare med benen, börjar hon skritta igen. Hon testar väl en lite, samtidigt som hon är väldigt, väldigt bekväm och lat (och gammal).

Pust, långt det här blev.
Men jag vet hur du känner. Men jag tror du ska försöka hitta en häst som passar dig. Tyvärr får man gå över många "lik" innan man hittar sin rätta häst, men den finns!! :)

It's nice to be important, but it's more important to be nice!

Kan jag komma över min hästrädsla?

INNEHÅLL