barn och separation! svar snabbt snälla!

Jag och min man har separerat. Vi är vänner och barnen har aldrig märkt några bråk och så mellan oss för det har inte varit något sånt. Vi har separerat i samförstånd. Vi är bra vänner och träffas då och då och försöker hitta på saker.

Deras pappa har inte mått så bra rent psykiskt, vilket är en av orsakerna till separationen. Detta betyder att jag som mamma har barnen ca 80% av tiden och pappan har dem 2 nätter i veckan med några timmar på kvällen och ett par timmar på morgonen dessa dagar bara.

Vi separerade för 6 månader sedan men vi flyttade inte isär förrän för 3 månader sedan. Barnen har bytt hem (både jag och pappan har flyttat till nya boenden), bytt stad (jag var tvungen att flytta några mil bort närmre mitt jobb), nya förskolor. De har även barnvakt ibland för att jag ska kunna jobba när deras pappa inte kan ha dem så mycket i dagsläget.

Stora sonen är 5 år gammal och vi märker väl inga större saker med honom efter separationen. Han har dock alltid varit väldigt "enkel" och bara hänger på. Han tänker inte så mycket. Han har blivit lite mer mammig men barnen har alltid varit det då jag var den som var hemma 90% av tiden även när jag och deras pappa bodde ihop. Han har lite svårare att somna på kvällarna och vill gärna att jag ska ligga bredvid honom men annars inga konstigheter. På förskolan märker de inget säger de.

Lillebror är dock 2.5 (snart 3) år och han reagerar dock massor! Han har alltid varit väldigt mammig och lite orolig i sitt sinne. Han har haft svårt att sova, vilket dock la sig vid 2 årsåldern, och han har varit ganska skrikig och bestämd. Han har ett hett humör och vi har varit hos barnpsykolog en gång med honom för att få lite råd om hur vi skulle hantera hans skrikande och envishet vilket var en del av att vi separerade.

Han lugnade sig dock när han var runt 2 men nu när vi separerat är allt 1000 ggr värre. När han är hos pappa är han det "perfekta barnet". Han skriker sällan, han somnar utan problem och är allmänt "duktig". Det enda som är är att han frågar efter mamma hela tiden. Han säger att han vill till mamma och saknar sin mamma. Det som händer där dock är att han nästan ALLTID bajsar på sig vilket ALDRIG händer hos mig eller på förskolan...han hinner ofta knappt innanför dörren innan han bajsar på sig. När jag frågar varför så säger han att han inte vågar säga till...

Hemma hos mig är han dock en mardröm! Han skriker och är allmänt "jobbig" och "trotsig" värre än någonsin. Samtidigt är han så otroligt mammig så han sitter kllistrad vid mig. VARJE gång han varit en natt hos pappa så är han galet mammig och ska vara hos mig hela tiden. Han vågar inte somna själv och jag måste ligga bredvid honom eller måste han somna i min famn...
Han säger att han saknar mig hela tiden och vill vara hos sin mamma hela tiden.

På förskolan säger de att han börjat gå runt och fråga och ropa på mig mest hela tiden Han leker på fm men på em så vill han bara sitta i famnen med snuttefilt och säger att han vill till sin mamma.

Det finns mkt mer till detta men det är väl de sakerna jag reagerat mest på; att han ALLTID blir mkt mkt mer mammig när han varit hos pappa även om det bara handlar om timmar eg. Jag träffar ju barnen VARJE dag. Att han bajsar på sig varje gång hos pappa p säger att han inte vågar säga till.

Hur hanterar vi detta på bästa sätt? Har försökt få tag i en barnpsykolog på bvc här för att få råd men har inte fått tag i någon!! Detta känns inte bra. Hur underlättar vi för honom!