Inlägg från: Anonym (Anna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Anna)

    Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

    Som rubriken lyder; Vad gjorde din mamma (eller pappa) för fel när du var liten?

    Vad blev du ledsen över? Kommer du ihåg om du var ledsen för att du inte fick sova hos dina föräldrar? Var du ledsen om du inte fick godis när du ville?

    Vad kommer ni ihåg från eran barndom?

    Anledningen till att jag vill veta är att jag inte vill göra samma misstag. När kände ni er kränkta? Ledsna? Övergivna?

    Själv minns jag faktiskt inte så mycket negativt om just hur jag blev fostrad, jag hade det ganska fritt och inga "metoder".

  • Svar på tråden Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.
  • Anonym (anna)

    Min mamma hade stränga regler. Fick t.ex inte sova över hos kompisar, gå på fester (och om jag fick gå så var jag tvungen att gå hem mycket tidigare än de andra barnen). Jag tror att det är viktigt att släppa lite på kontrollen och lägga sig på samma nivå som de andra barnens föräldrar. Annars blir barnet utanför. Jag revolterade ordentligt pga detta i tonåren. Kände mig tvungen för att få en plats i kompisgänget då, efter att ha varit utanför i alla år.

    Ha inte för höga krav, och sluta inte uppmärksamma barnets prestationer. Jag var ett MVG-barn. Om jag fick G så frågade alla vad som var fel. Jag kunde inte misslyckas utan att det blev en big deal, medan min syster fick beröm om hon fick G. Det var även något som togs för givet att jag skulle få MVG så jag fick inte beröm för det till slut, utan bara ett "jaha, det var ju bra". Jag jagade uppmärksamheten och visste inte hur jag skulle få den när jag redan gjorde allt jag kunde. Så jag satsade på negativ uppmärksamhet till slut istället. Jag var ett bra och skötsamt barn men blev en vild och galen tonåring som hittade på skit hela tiden, och detta skapade min mamma själv.

    Min mamma lyssnade inte på mig. Inte för att vara elak, men hon tyckte väl inte att ett barns ord var så viktiga. Ibland sökte jag kontakt för att jag mådde dåligt, men sa det inte rakt ut utan smög in små ledtrådar. Men hon sa bara "mm" och gick iväg och gjorde något annat. Kände mig totalt ignorerad.

    Krama era barn och säg att ni älskar dom! Än idag så kan jag inte krama min mamma eller säga att jag älskar henne för det hade bara blivit olustigt.

    Min mamma älskar mig men har inte kunnat visa kärlek som en mamma bör. Detta har lett till en låg självkänsla för min del, och jag vet inte hur kärlek ska vara. Har hamnat i många destruktiva relationer för ingen har lärt mig vad jag är värd.

  • Anonym (anna)

    Tillägger att min mamma hade hett temperament och kunde snäsa eller skrika utan orsak. Bokstavligt talat utan orsak. Hon kunde vara arg på något annat men gick då till mitt rum och skrek på mig istället.

    Hon var otrevlig mot mina vänner så jag vågade aldrig ta hem kompisar.

  • Anonym (anna)
    Anonym (Fia) skrev 2011-10-01 13:35:06 följande:
    Det där så sant.
    Varför är det så svårt för vissa föräldrar att säga hur mycket de tycker om sina barn? Man kan liksom inte ta det för givet att de vet.

    Mina föräldrar har aldrig sagt att de älskar mig. Inte en enda gång.
    Jag försökte ta livet av mig som 14-åring, efter år av mobbing och mammas hemska särbehandling. Det var en slump att jag hittades i tid.
    Väl på sjukhuset fick akutpsykologen pressa mina föräldrar till att säga något omtänksamt, och till slut, med stor ansträngning sa hon "Du vet väl att vi tycker om dig?".
    Det är ENDA gången som någon av dom har sagt något i närheten av affektion. Och det kändes inte ett dugg uppriktigt, så jag antar att de helt enkelt inte gillar mig särskilt mycket.
    Har liknande upplevelser. Jag skar mig illa i armarna, höll på att dö av tabletter osv men ingen sa något. De kom till sjukhuset och var vid min sida men frågade inte varför jag gjorde det och sa inget uppmuntrande. Väl hemma så talade man aldrig om det igen.

    Trots detta kan jag visa kärlek till barn och djur. Inte till vuxna. Men det viktigaste är att jag vet att jag kommer att få mitt framtida barn att känna sig älskat.
  • Anonym (anna)
    Anonym (självkänsla) skrev 2011-10-01 16:33:23 följande:
    Är det verkligen så?
    När jag gick i skolan blev jag oerhört upprörd när (framförallt) lärare, men även ibland mina föräldrar, blev besvikna på mig om jag inte var "bäst i klassen". Nu, i vuxen ålder, inser jag att det handlade om att de trodde på mig och min kapacitet. Blir man "besviken" på någons resultat handlar det om att man faktiskt tror att personen i fråga kan mer. Man ska ta det som positivt tycker jag. Att folk tror på en.

    Ang TS har jag inget att komma med tyvärr. Jag är så tacksam över hur mina föräldrar uppfostrade mig. Framförallt har de givit mig en stark självkänsla som ligger till grund för den trygghet jag har i mitt liv. 
    Men sånt orsakar hos vissa ett behov av att vara perfektionister, vilket inte är sunt. Ens värde mäts av ens prestationer (iallafall känns det så), och om man inte kan prestera som förväntas så känns det som att man inte har något värde mer. Det var min grej, att vara den smarta. Sen fick jag en sjukdom som gjorde att jag inte klarade av att vara den smarta mer, och jag kände att jag förlorade min identitet då.Så är det inte meningen att det ska vara.
  • Anonym (Anna)

    Vad många som beskriver sin barndom...TACK!! Det glädjer mig också att ni verkar vara mycket bättre föräldrar själva. Att det inte stämmer att blir man slagen så slåss man!!!!

    *stryrkekramar* till alla som haft det svårt.

    Jag har själv växt upp med en pappa som var alkoholist.

  • Anonym (Anna)
    hallonfot skrev 2011-10-03 14:42:24 följande:
    Vi som har haft en jäkligt jobbig uppväxt är starka så in i hel*te!!
    Tur det. Själv hade jag det "halvjobbigt" med alkoholismen i familjen, har aldrig blivit slagen eller så, bara sviken känns det som. Har ni fått jobba för att bli starka eller kommer det bara??
  • Anonym (Anna)
    Insatt skrev 2011-10-03 16:29:45 följande:
    Ja, det var ju inte så nice kanske. Men min infektionsläkare till pappa och iva-syrra till mamma berättade att det var den bästa metoden, jag litade på dem och nu vet jag att det dessvärre fortfarande är det bästa. Inget är lika exakt som tempen i ändtarmen. 
    Ja det kanske är det bästa inom sjukvården men hemma kanske det oftast inte spelar nån roll om man har 38,5 eller 39,0??

    Vi kör med örontermometer. När jag var liten hade jag i armhålan...inte så bra kanske men jag var nästan aldrig sjuk ändå.
  • Anonym (Anna)

    Hon visade aldrig att hon älskade mig, eller bekräftade mig, eller att jag dög som den jag var.
    Hon var ofta frånvarande, jobbade mycket och var ytterst sällan, om aldrig, på grejer i skolan, typ luciatåg osv. "Hon hade ju sååå mycket på jobbet",
    Jag kommer ihåg rätt lite från min barndom, har väl förmodligen förträngt all besvikelse och den ångest den medförde.
    Jag tror inte hon har förmågan att visa (den kärlek) jag vill ha, hon har inte själv fått kärlek som barn.
    Jag försöker acceptera som det (hon) är, men innerst inne och väldigt ofta söker jag hennes bekräftelse även om jag är, och alltid har varit, stark som person. Jag blir alltid i henne sällskap det lilla obekräftade barnet.
    Jag är så rädd att överföra något liknande på mitt eget barn, men jag är medveten om det, och tänker ofta på att inte göra detsamma mot henn.

Svar på tråden Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.