Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma hade stränga regler. Fick t.ex inte sova över hos kompisar, gå på fester (och om jag fick gå så var jag tvungen att gå hem mycket tidigare än de andra barnen). Jag tror att det är viktigt att släppa lite på kontrollen och lägga sig på samma nivå som de andra barnens föräldrar. Annars blir barnet utanför. Jag revolterade ordentligt pga detta i tonåren. Kände mig tvungen för att få en plats i kompisgänget då, efter att ha varit utanför i alla år.

Ha inte för höga krav, och sluta inte uppmärksamma barnets prestationer. Jag var ett MVG-barn. Om jag fick G så frågade alla vad som var fel. Jag kunde inte misslyckas utan att det blev en big deal, medan min syster fick beröm om hon fick G. Det var även något som togs för givet att jag skulle få MVG så jag fick inte beröm för det till slut, utan bara ett "jaha, det var ju bra". Jag jagade uppmärksamheten och visste inte hur jag skulle få den när jag redan gjorde allt jag kunde. Så jag satsade på negativ uppmärksamhet till slut istället. Jag var ett bra och skötsamt barn men blev en vild och galen tonåring som hittade på skit hela tiden, och detta skapade min mamma själv.

Min mamma lyssnade inte på mig. Inte för att vara elak, men hon tyckte väl inte att ett barns ord var så viktiga. Ibland sökte jag kontakt för att jag mådde dåligt, men sa det inte rakt ut utan smög in små ledtrådar. Men hon sa bara "mm" och gick iväg och gjorde något annat. Kände mig totalt ignorerad.

Krama era barn och säg att ni älskar dom! Än idag så kan jag inte krama min mamma eller säga att jag älskar henne för det hade bara blivit olustigt.

Min mamma älskar mig men har inte kunnat visa kärlek som en mamma bör. Detta har lett till en låg självkänsla för min del, och jag vet inte hur kärlek ska vara. Har hamnat i många destruktiva relationer för ingen har lärt mig vad jag är värd.

Tillägger att min mamma hade hett temperament och kunde snäsa eller skrika utan orsak. Bokstavligt talat utan orsak. Hon kunde vara arg på något annat men gick då till mitt rum och skrek på mig istället.

Hon var otrevlig mot mina vänner så jag vågade aldrig ta hem kompisar.

Vad många som beskriver sin barndom...TACK!! Det glädjer mig också att ni verkar vara mycket bättre föräldrar själva. Att det inte stämmer att blir man slagen så slåss man!!!!

*stryrkekramar* till alla som haft det svårt.

Jag har själv växt upp med en pappa som var alkoholist.

Hon visade aldrig att hon älskade mig, eller bekräftade mig, eller att jag dög som den jag var.
Hon var ofta frånvarande, jobbade mycket och var ytterst sällan, om aldrig, på grejer i skolan, typ luciatåg osv. "Hon hade ju sååå mycket på jobbet",
Jag kommer ihåg rätt lite från min barndom, har väl förmodligen förträngt all besvikelse och den ångest den medförde.
Jag tror inte hon har förmågan att visa (den kärlek) jag vill ha, hon har inte själv fått kärlek som barn.
Jag försöker acceptera som det (hon) är, men innerst inne och väldigt ofta söker jag hennes bekräftelse även om jag är, och alltid har varit, stark som person. Jag blir alltid i henne sällskap det lilla obekräftade barnet.
Jag är så rädd att överföra något liknande på mitt eget barn, men jag är medveten om det, och tänker ofta på att inte göra detsamma mot henn.