Blir tokig på min son, som är i värsta trotsåldern! Hjälp

Känner igen mig massor, min 3 åring är ett monster just nu, jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre, blir inte bättre av att jag även har en 4 åring som är i världens trots ålder oxå, dom gör inget annat än att bråka med varandra och mig och pappan... det spills, ritas på väggar, har sönder saker m.m

känner igen mig jag med. Det som känns jobbigast är ju att man känner sig arg hela tiden tycker jag. Att man måste "skälla" så mycket på honom.

Man försöker vara glad och positiv och sen kommer nästa grej, sen nästa.

har inga tips men vill gärna också veta hur man ska göra..

Jag vill också veta. Har en kille som är 3,5år och trotset började strax efter tvåårsdagen och har bara eskalerat fram tills nu...Han kladdar, är tvärtemot, svarar inte på tilltal och är allmänt besvärlig. Han är dessutom på sin storebror jämt och ständigt och då blir det ju alltid bråk dem emellan. Håller med om att det är jobbigt att känna sig arg hela tiden, men det är ju så det är...

Jag känner så mycket igen mig. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre i dag ville jag bara ta mig därifrån!

Jag har en dotter på snart fem, en son på 3,5 och en på snart 1,5 år.

Just nu är jag dålig i min reumatiska värk, kan knappt gå, jag har ont hela tiden och barnen tar knäcken på mig.

Sonen på 3,5 är helt hysterisk, jag vet inte om hans utbrott är normala, hur vet man det, de varar så länge. Allt blir fel, känns som det finns ett behov att få dem eftersom de kommer hur man än beter sig. När vi tar bort honom från bordet tex eller bär in honom på rummet kastar han sig och skriker att vi slår honom, känns ju sådär om han verkligen tycker det, för det gör vi ju verkligen inte.

Dottern är också i någon period med att vara uppkäftig och bara skratta oss i ansiktet.

Måltiderna är fruktansvärde då de grisar ikapp.

Det tråkiga är att de inta kan vara tillsammans, var och en för sig funkar de bra och kan vara mysiga och vi har det bra men så fort de är tillsammans går allt åt skogen! Det räcker med att barn nummer två hörs i dörren om de varit borta så ändras det barnet som är hemma på en gång och det är kört, varför är det så, känner någon igen det? Och vad gör man? 

Jag tycker det är ganska effektivt att vända på steken när 3-åringen trilskas. Om han vägrar klä på sig när vi ska till dagis så säger jag - ok då gå som du är men det är kallt ute bara så du vet det. Sen reser jag mig och går. Det tar inte två röda sekunder innan han kräver att få hjälp att klä på sig. Då brukar jag bara låtsas som att det var hans ide från början...

Det är lite som att luras men så länge det fungerar så tror jag inte det gör så mycket.

Hej,

Vi har en 3 åring och en 4.5 åring och livet är pest. Känns som vi är världens sämsta föräldrar som bara skriker på barnen hela tiden, samt uppenbarligen helt misslyckats med uppfostran.

De är två killar och väldigt aktiva, samt med stark egen vilja och båda trotsar mest hela tiden, då de inte tillbringar tiden med att slåss med varandra. Både jag och min man känner oss helt misslyckade. Min man är den som haft huvudansvar för barnen senaste åren då jag jobbar mycker och har längre resväg, men nu känner vi inte att vi vet hur vi ska gå vidare.

Känner igen mig i alla era beskrivningar, dessutom som Björnbäret har jag också reumatism, vilket inte hjälper. Just nu bor vi i Chile och min man är tjänsteledig, barnen är på dagis och jag/vi trodde detta skulle bli toppen...det blev det inte.

Så om någon har bra tips kring hur man kan bli en bättre förälder, hur man hanterar två bröder som slåss mest hela tiden (även om de också kan vara supergulliga mot varandra emellanåt), är väldigt trotsiga mot oss båda så är jag mer än tacksam. Min man verkar ha gett upp och jag kan inte ta tjänstledigt för att vara hemma med barnen förrän vi kommer tillbaka till Sverige vilket är först i april...så vi måste hitta en lösning till detta...

HJÄLP.

Jag skriver upp mig på listan. Min son är två år och tre månader, och har nu trotsat i ca 8 månader (lillasyster ät ett halvår.)
Livet är vidrigt. Han slår sin syster HELA tiden, nyps och sparkas. Är rent ut sagt så jävla trött på honom så jag spyr! Är dessutom inte på fsk alls, ska skola in honom sen i nov. Jag orkar inte mer.
Allt man hör är att barnen ska få egentid osv, men det hjälper ju inte!!

Har ett rikitgt litet monster här hemma med. Jag vet inte hur jag ska göra längre. Han blir 3 i November och bråkar om ja allt. Han är super elak mot sin lilla syster emellanåt hon är snart 1 år. Han får våldsamma utbrott och kastar sina leksaker omkring sig har sönder saker. Vägrar äta, sitter inte still lyssnar inte när ja pratar med honom. Har funderingar att boka tild hos doktorn för jag tror inte han hör. Men så säger man något ord som tex choklad eller gå ut eller åka då hör han hur bra som helst så jag tror egentligen det handlar om att han vill inte lyssna.

Jag är mamma ledig med hans lillasyster året ut men just nu njuter jag inte alls. Jag känner mig så låst för ja känner tt jag inte har kontroll på situationen annars skulle vi kunna hiita på massor men jag gör inte sånt för det brukar sluta i ren katastrof jag är totalt slut.

Sen ibland kan sonen vara jätte duktig speciellt när han får hjälpa sin pappa. Men även där kommer utbrotten .

Känner mig som en urvriden disktrasa. När man sen hör vad ens vänner med barn gör som har barn i samma åler får man känslan att de inte alls går igenom samma sak.

Hej alla urvridna disktrasor, (det var den mest talande beskrivningen över hur jag känner mig jag någonsin hört).

Nej jag tror  inta att alla upplever det här. Jag tycker att många av mina barns vänner är otroligt lugna. Det måste ju bero dels på barnets viljekraft och viljestyrka, dels tror jag att det blir mer intensivt då barnen ligger nära i ålder.

 Men vad man gör åt det har jag ingen aning om, vi har försökt det mesta. Tycker inget hjälper, men det är i alla fall skönt att se att fler har det tufft.

Jag tycker det känns extra tungt när man känner att ,man inte kan göra roliga saker för att man är rädd över att barnen skall ställa till det...

Svea 73, förstår att det känns tungt, tror det tär extra på krafterna om man dessutom är sjuk.

I dag har det av någon anledningen varit lite lugnare här, det gäller att njuta av varje sekund...

Är det några fler som känner igen det där med att det blir värre om båda föräldrarna är hemma, beror det på bristande uppmärksamhet för att vi vuxna vill ägna varandra lite också tro? 

Hej,

Ja allt blir värre på helgen då vi faktiskt är två, men du har rätt i att då gör vi ju tappra försöka att göra något som är lite mer vuxensaker...även om vi ofta snabbt ger upp och anpassar oss efter barnen för att det inte helt ska flippa ut.

Vi är just hemkomna från en liten weekend tur, som med facit i hand inte gick så illa...kanske för att vi försökte vara lite lugnare, miljön var lugn, mycket djur etc runt om oss. De verkar söka uppmärksamhet, men jag tycker vi ger de en hel del och just nu är vi inne i en fas då vi faktiskt försöker lära de att vänta på sin tid att tala, att de inte kan få 100% uppmärksamhet hela tiden etc.

Men mycket har nog att göra med att de är så nära i tid, att de har starka viljor och hetsigt temperament (som oss) och att de lyckas hetsa varandra, samt tävla om uppmärksamhet. Idag har de varit änglar på morgonen, gosiga, snälla mot varandra och då känns ju livet mycket bättre....varför kan det inte vara så här oftare...

Skönt att höra att andra har det likadant, bland våra vänner är våra barn "värst" vilket känns sådär.

Svea 73, det är likadant för oss, känns inte så kul att ha barnen som alltid busar värst...

Jag försöker också tänka att barnen kommer att ha nytta utav sin starka vilja så småningom, jag hade inte velat ha ett barn som sitter tyst hela tiden heller, men det här det klarar jag inte av helt enkelt, jag hoppas att det blir bättre! 

Skönt att ni kom i väg och att det kändes bättre där! 

Jag sa just samma sak till min man igår, att vi inte hade velat ha barn som inte hade egen vilja, bara satt och läste i ett hörn och med våra DNA så hade vi aldrig kunnat få det...

Samtidigt så blir jag avundsjuk ibland och önskar de kunde vara lite lugnare....och även att andra kunde se när de är gulliga, lydiga och lugna...även om de inte händer så ofta...

Nu är det frukostdax i Chile där vi bor.

Ha en bra dag!

Det är skönt att höra att det finns fler som har barn i samma ålder som är lika styriga som våran lille herre här hemma. Självklart kan han vara lugn. Han är faktiskt mer lung med bara pappa är han med mig har jag ju alltid hans lillasyster och det märker jag gör honom lite styrug för han har inte mig för sig själv.

Försöker få tid för bara sonen så han får känna sig i centrum han med men det är inte lätt alla gånger.

Det är som en del säger nog svårt att förstå hur det är med ett extra rävande barn som de kallade de lite livligare barnen i boken trots fr¨ån vi föräldrar. Det krävs lite mer av en när man är förälder till ett sånt barn. De är ofta begåvade barn som vet mycket och kan mycket och oftast är före i utvecklingen i ålder . Har läst det där stycket så många gånger och tänker det är normalt.

Fick dock en charmerande kommentar av en kollega på FB att hon tyckte att jag borde gå till Bup med mina barn om det nu är så jobbigt som jag ofta skrivar att det är. Hon tyckte synd om mina barn.. Eh vet inte rikgitg vad hon menade med det.

Hon har ett barn ett till på väg och jag tror nog att om hon läser sin kommentar om ett år kanske hon inte riktigt säger detsamma. Och hon har ett lugnt barn som snällt sitter och tittar på film och äter poppkorn och som snällt sover över hos mormor och morfar och är 4 år. Kan ibland känna att det är nog mitt fel att min son är sm han är . Det är alla våra gräl alla mina NEJ alla gånger jag blir arg. Men det står det med i boken att det hämmar inte barnets utveckling att visa att nu blev mamma faktiskt arg eller pappa.

och när sonen avsiktligen knuffar sin 10,5 månaders syster så hon slår ansiktet i golvet då blir jag arg för allla gånger han varit elak har man ju sagt nej någon gång borde de ju förstå..

Kram på er alla starka mammor och pappor kämpa på ...

Ja undrar hur många gånger jag läst avsnittet om extra krävande barn i trotsboken???

En till med ilsken tre snart fyra åring.

Gott att veta att man inte är ensam- men det är så jobbigt. Speciellt om raseriet kommer offentligt.

Hur kul är det att stå på ICA och barnet skriker och slåss för att den inte får som den vill.

Man får så dåligt samvete också för att man blir så arg- ledsen också. . .

Hej,
 det är konstigt men det känns skönt att veta att det finns fler där ute som har det likadant. Vår äldsta pojke är 3,5 och är i någon konstig trotsig ålder. Vet inte om det är för att han blev storebror i somras, känns som om det blev värre då iaf. Han är dock världens snällaste storebror och är så stolt över sin lillebror som nu är tre månader.
 MEN han får riktiga vredesutbrott och blir helt hysterisk och bara skriker och är kan slå/sparka på  oss (mamma och pappa). Vi har försökt allting känns det som. Varit lugna, blivit arga, sagt till på skarpen, testat time out osv osv. Har även pratat med honom om detta när han är lugn om att det är ok att bli arg men att han måste lyssna på vad vi säger och göra som vi säger, det kan vara farligt annars, exempelvis om han klättrar upp på något "berg" och vi ropar tillbaka honom och han inte kommer, då har vi fått gå och hämta honom men ibland hinner han iväg och springer ut på en "klippa" eller liknande och då vågar man knappt gå närmre av rädsla att han ska försöka springa iväg från oss och då ramla ner. Jag vet inte om jag förklarar mig särskilt bra hur jag menar men jag hoppas ni förstår.
 Det känns som om han funderar väldigt mycket och har många tankar om allt möjligt, kan hända är det det som gör att han bara måste få utlopp för allt han känner och han inte vet hur. Han pratar en hel del (puh!- det var någon som sa att fyraåringar bara är tysta typ tjugo minuter om dagen förutom när dom sover, känns som om han närmar sig det med stormsteg) men han kanske tänker ännu mer?
 Det man tänker som förälder är ju att man har gjort ett dåligt jobb som uppfostrare men samtidigt har han varit så otroligt lätt att ha att "göra med" ända tills för några månader sen, han gjorde som vi sa och slutade om man bad honom sluta med något osv. Han har varit superlätt! (om man kan/får säga så). Lillebror ha också varit otroligt lugn, inte varit extra "krävande" på något sätt (dvs han har sagt till med lite skrik om han är hungrig men ALDRIG annars, han har bara "hängt med"). Naturligtvis förstår jag att det är en stor om ställning hur som helst från att ha varit själv till att ha en till att dela uppmärksamheten med. Kanske är det det , jag vet inte? Eller så är det helt enkelt såhär i hans ålder. En väninna till mig sa att hennes son var så mellan ca 3-4, på hans fyraårsdagen nästan på pricken blev han helt annorlunda och började "uppföra sig" igen.
 

I så fall längtar jag till fyraårsdagen, men då är det dags för storasyster lilla tonårsperiod och lillebrors frontalkrockarnas tid som man kallar tvåårstiden... Undrar hur vi planerade egentligen??