Anonym (Dysymi..)

Äldre 22 Oct 11:43

58 svar

andra med dystymi?

Anonym (vårsol) skrev 2011-10-21 22:57:33 följande:

Man ska aldrig försöka sätta diagnos på sig själv men ack så jag känner igen mig i det ni skriver. Jag går hos psykolog och KBT just nu och klarar inte av "läxförhören och uppgifterna". Jag känner mig nedstämd och hade (för längre sen när remissen skickades in) mer ångest och oro inför sociala möten och platser. Men när min psykolog frågar vad jag känner i dessa situationer: -känner du dej värdelös, misslyckad eller vad tänker du? Svaret är ingenting. Jag vill inte göra uppgifterna i min ångesthierarki eftersom jag hellre är hemma, jag vill helt enkelt ingenting. Har inga intressen, inga hobbys, inget jag brinner för. Om jag skulle få en ledig dag kan jag sitta och planlöst surfa i timmar eller bara sova bort dagen. När min man reste bort gick jag inte utanför dörren på en vecka. Jag kan glömma att äta eller äta ex godis för att jag inte orkar laga mat eller mikra en matlåda. Det vore en slags lättnad om det fanns en diagnos för detta... Jag minns att jag var glad förr. Att jag cyklade med vinden i mitt hår och skrattade mot solen bara för att det var vår. Jag tänkte väl att trauman och åldern hade förändrat det, men detta kanske är svaret för mig?

Alltså, det var jag som skrev inlägget oven. En diagnos som Dystymi är ju inte något man är född med, utan den uppstår från trauman, långvarig stress osv. Du kanske inte solklart har en diagnos, men när man konstant är nedstämd så är det nog ofta en depression eller kanske Dystymi. Läkarna skiljer på olika sorters symton.

När jag läste på om Dystymi så är man inte född med det, däremot är det vissa personligheter som i kombination med jobbig uppväxt osv kan löpa större risk att få detta.

Citerar:

" Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning. "

En bra och lättförståelig artikel tycker jag är denna:
http://aspbladet.wordpress.com/2010/02/15/dystymi-den-okanda-sjukdomen/

Anonym (Dysymi..)

Äldre 24 Oct 16:46

#22

Jag fortsätter att kämpa. Tillbaka på jobbet efter att varit hemma. Dom andra pratar skit om allt o alla hela tiden. Aldrig gillat det eller att umgås med sådana. Så jag måste vara i närheten av deras negativa energi hela tiden. Jag kan prata på som sjutton när jag känner mig bekväm med någon, nu väljer jag att hålla tyst. Spara energin. Tänk vad mkt människorna på arbetet o runt en spelar in i hur man trivs. Så är det ju för alla, men jag som har lite jobbigt med nytt folk som jag inte är bekväm med. Tycker mig ha en viss social fobi. Idag på jobbet så gick dom andra på lunch o jag fick stå själv o jobba o då trivdes jag. Men hemma o privat vill jag inte vara själv för mkt. Älskar att ha sambon i närheten! Om än inte helt inpå jämt. Spec inte när jag är så trött o pressad som jag är nu. O ont på massa ställen. Magen, huvudet, nacken. Tom när vi hade sex senast. Jag har aldrig under min livstid o våra 7 år tillsammans haft problem med sex o alltid kännt ok att ha det. Sedan min nya situation sedan denna höst med arbetsplats från att ha varit sjukskriven samt gått i skolan så är sex borta i min värld. Jag blir inte sugen, jobbigt att ngn så inpå o det gör ont. Kanske för jag är så stel. Jag vill ändå detta för att jag inte bara vill gå hemma mer o jag vill ha en ekonomi osv. Men jag längtar bara till helgen o på helgen har jag ångest över att jag snart måste upp igen på mån. Tänker på jobbet hela min lediga helg. När jag pratar om jobb så pratar jag om en yrkespraktik som är tillfällig. Jag kan söka mig ngn annan stans därefter o hopas på mindre folkmängd osv, men för att få betyg o examen så vill jag inte släppa detta så det är bara att sikta mot målstolpen o sedan kan jag faktiskt få pusta ut lite o jobba deltid. Även om jag helar mig själv till stor del i framtiden så tror jag inte att jag någonsin kommer kunna jobba heltid fast än jag har över 30 år kvar i jobb. Jag värnar om mitt liv o att jag ska vilja leva o föehoppningsvisa orka få ett eller ngr barn... Mitt liv kan nog bli bra så. Men jobba måste jag för att må bra. Hatar att gå hemma. Ångest i ett nötskal.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 24 Oct 21:22

#24

Anonym (vårsol) skrev 2011-10-24 17:22:45 följande:

Nu har jag ett rejält dilemma. Jag har gått hos min psykolog kanske fem av de tjugo gånger remissen gav mig. Jag tror han har en tydlig bild av mina problem och när jag frågade hur man skulle gå väga för att höja självkänslan och tycka om mig själv sa min psykolog att det skulle komma automatisk när jag konfronterade min sociala ångest. Jag kan förstå att det är bra för självförtroendet att lyckas med saker man inte trodde man skulle lyckas göra, men att det skulle lösa alla mina problem hade jag svårt att tro. Nu när jag läst i denna tråd och på nätet tror jag att min sociala ångest snarare är ett symptom på något än mitt grundproblem. När jag kommit till denna slutsats blev jag riktigt upphetsad och motiverad. Igår gjorde jag sju av de tolv saker jag får mest ångest inför. Det var nervöst men gick utan problem. Nu har jag lite problem med vad jag ska säga till min psykolog. Jag vet att jag känner mig symptomfri när jag är på riktigt bra humör, men inte att jag skulle klara av saker som jag inte vågat försöka på flera år sen min ångest var som värst. Nu blir jag rädd att min psykolog ska tycka att jag är frisk och inte behöver mer hjälp! Denna rädsla kommer nog från kommentarer i stilen: -skärp dej så klarar du det. Men problemet är ju att jag inte kan skärpa mig när jag känner mig ledsen och omotiverad, så känner jag ju mig nästan hela tiden....

Grejen med just dystymi verkar ju vara att man har stunder av välmående o glädje men det dåliga kommer alltid tillbaka o finns där som oftast. Tills man blir av med diagnosen vill säga. Samma med att du i ett sving nådde ett bra resultat lyckades göra saker trots ångest. Såklart menar jag inte att du inte kan övervinna dina ångestområden, det tror jag visst du kan! Jag menar just att man blir inte frisk hux flux, eller av med ångest efter en övning och det ska en utbildad psykolog veta.

Grattis till att du lyckades med ditt uppdrag! Det var inte dåligt, och har du lyckats denna gång kan du mkt väl lyckas igen.

Men jag förstår vad du menar.. Jag har också tänkt liknade, jag har ibland varit upplyft när jag besökt min psykiatriläkare, han var trevlig och jag trivdes i hans sällskap. Jag har varit vid ganska gott humör JUST DÅ samtidigt som vi diskuterat mina problem som är många o djupa. Då har man väl varit rädd att dom ska tro att man hittar på, för sådana personer finns det väl faktist.
jag har också suttis hos läkaren o sagt att det går ganska bra o en viss grej känns bra, men det kan ha ändrats till nästa gång.

Men jag kan tänka mig att detta tillhör detta med dystymins positiva kurva o att läkaren ska förstå det. Det finns dessvärre bättre o sämre läkare o psykologer.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 24 Oct 21:28

#25

Anonym skrev 2011-10-24 13:04:27 följande:

Allt är så rent ut sagt jävla jobbigt just nu. Jag har inte berättat för många om min diagnos ännu, min man vet om det, min syster som står mig nära och själv har dagnos (ADHD), min mamma som misstänks ha (ASBERGER) men utredningstiden är 2 år, en vän som själv lider av depressioner och är behandlad. Jag började skriva en blogg strax före jag fick min diagnos, tanken var att jag skulle "släppa" den och låta människor i min närhet läsa den. Jag har inte vågat göra det ännu i a f, är inte redo. Sen skriver jag inte alls mkt i den heller för den delen, för jag orkar inte!

Men jag är så trött på att må så här, ingenting är roligt. Det är inte mkt jag får för mig att göra. Mitt hem är en enda röra, skitigt, äckligt, jag orkar inte ta tag i det. Och gör jag det så är det bara det allra viktigaste, som att barnen ska ha rena kläder och helst få lite mat i sig. Att diskberget inte ska bli allt för stort. Jag trivs tack o lov bra på mitt jobb, idag känner jag inte för att åka dit. Om en halvtimme måste jag åka och jag sitter fortfarande i morgonrocken, men jag ska åka dit. Det brukar bli bra bara jag kommer dit. Dock sov jag alldeles för länge idag, skickade barnen till skolan och somnade om, sedan har jag bara suttit här vid datan inte gjort mkt nyttigt alls. Borde ha vikt tvätten, planerade att göra det men det blev inte av... så ser många av mina dagar ut!

Så vad fan ska jag göra? Jag är trött på mitt jävla liv nu!

Det är tur att jag har mina barn, min man... ni är värda att leva för även om det inte är enkelt just nu.

Hoppas du överlevde dagen. Dagarna känns väligt tunga ofta. Jag vet inte om du har skrivit det men jag tänker att om du trivs när du väl är på jobbet så är det ju bra att du kan jobba men du kanske bör jobba deltid. Det gör en väldigt stor skillnad. Du som har barn att orka ta hand om också.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 25 Oct 17:53

#31

Kommer hem efter jobbet o får äntligen gråta. Det gör så ont nu när jag gråter som när man sörjer ngn, känns som riktig sorg. Jag har inte förlorat ngn o det är inte min dystra barndom utan det har varit en jäkligt jobbig dag o jag pressar mitt psyke varje dag. jag orkar inte tänka eller vara med dom jag älskar tillräckligt för jag är förstelnad och detta känns som sorg. Jag känner ofta mig ledsen på ett sorgset sätt. Idag har Jag varit "lobotemerad" i hjärnan som jag brukar säga när reaktionsförmågan är långsam o jag är helt trög. Orkar o kan knappt svar på de frågor jag fått.

Jag känner mig så ledsen o känner att jag väljer fel o knasigt hela tiden. Fick en intressant inbjudan för 9 dgr sedan till en föreläsning, tänkte då att jag inte var intresserad o idag började jag ändra mig o frågade om det skulle funka att jag praktiserar en annan dag o går på det men då var det ju för sent såklart. Vilket jag förstår o misstänkte. Men det är en riktigt intressant föreläsning som inte rör mig idag men kanske i framtiden o har med mitt yrke att göra. Varför kan jag inte planera o göra rätt val direkt?!!! Jag velar o vill byta ställen hela tiden o är avundsjuk på dom som valt riktigt riktigt sjysta ställen. Jag velade inför olika ställen o efterforskade inte o vågade inte.

En annan sak: Jag känner nog ovanligt mkt empati. Så mkt att jag lider av det faktiskt ibland, ofta. Hur kan man lida av de då? Jo för jag känner smärta å deras vägnar o kan gråta. I somras var jag så känslig o instabil att jag grät när jag lät bananflugor drunkna i ett fat med vin som jag ställt fram. Dom låg där o kämpade. Och när jag dödade en insekt för att den var på mig i ett. jag känner så mkt för allt liv förutom mördare o hemska typer då.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 25 Oct 17:56

#32

Anonym (Dysymi..) skrev 2011-10-25 17:53:07 följande:

Kommer hem efter jobbet o får äntligen gråta. Det gör så ont nu när jag gråter som när man sörjer ngn, känns som riktig sorg. Jag har inte förlorat ngn o det är inte min dystra barndom utan det har varit en jäkligt jobbig dag o jag pressar mitt psyke varje dag. jag orkar inte tänka eller vara med dom jag älskar tillräckligt för jag är förstelnad och detta känns som sorg. Jag känner ofta mig ledsen på ett sorgset sätt. Idag har Jag varit "lobotemerad" i hjärnan som jag brukar säga när reaktionsförmågan är långsam o jag är helt trög. Orkar o kan knappt svar på de frågor jag fått.

Jag känner mig så ledsen o känner att jag väljer fel o knasigt hela tiden. Fick en intressant inbjudan för 9 dgr sedan till en föreläsning, tänkte då att jag inte var intresserad o sedan började jag ändra mig o frågade om det skulle funka att jag praktiserar en annan dag o går på det men då var det ju för sent såklart. Vilket jag förstår o misstänkte. Men det är en riktigt intressant föreläsning som inte rör mig idag men kanske i framtiden o har med mitt yrke att göra.

En annan sak: Jag känner nog ovanligt mkt empati. Så mkt att jag lider av det faktiskt ibland, ofta. Hur kan man lida av de då? Jo för jag känner smärta å deras vägnar o kan gråta. I somras var jag så känslig o instabil att jag grät när jag lät bananflugor drunkna i ett fat med vin som jag ställt fram. Dom låg där o kämpade. Och när jag dödade en insekt för att den var på mig i ett. jag känner så mkt för allt liv förutom mördare o hemska typer då.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 26 Oct 22:00

#34

Anonym skrev 2011-10-26 16:11:22 följande:

Har varit hos psykologen idag, vi kom överens om att jag för tillfället ska avsluta KBT behandlingen då jag ändå inte känner att jag har tid/ork att genomföra övningarna. Så nu ska vi inte träffas på tre veckor, men jag ska på läkarbesök. Han rekomenderade mig att få höja medicinen samt att bli sjukskriven 50 % minst 1 månad så att jag förhoppningsvis ska kunna bli lite piggare o gladare igen. Som det e nu känner jag verkligen inte egen mig, det är sällan på topp men så här kasst så här länge har det aldrig varit. Troligtvis har jag inte fått återhämta mig från utmattningssyndromet ordentligt ännu. Det kan ta tid, det kan ta flera år sa han :( Usch det enda jag vill är att kunna få känna mig lite piggare och gladare så att jag ska ha ktaft kvar att göra roliga saker (egentid) samt klara av det som är hemma med familj o hem och allt som hör till. Komma ut på promenader m.m. Just nu suger jobbet all min kraft. Vill egentligen inte sjukskriva mig, jag trivs så bra o mår så bra på jobbet. Men måste jag för att förbättre min hälsa så får jag nog inse att det är sjukskrivning som behövs.

Om du sjukskriver dig till viss del så bevarar du kanske din arbetsförmåga o vårdar den. Om du tar i fast orken tryter som den gör så känns det som att det kan brista o då tappar du hela arbetsförmågan och det jobb du tycker så mycket om.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 28 Oct 19:12

#42

Anonym (fobi) skrev 2011-10-27 19:14:01 följande:

Jag tror att det är så att jag helt enkelt förlorar aptiten i perioder då jag känner mig orolig och håglös.

Jag funderar på att skaffa barn men är orolig för hur jag ska klara det med tanke på mina problem. Du skriver i din TS att du tycker att det är jobbigt när dina barn skriker och väsnas och jag tror tyvärr att jag kommer att känna likadant. Det sägs ju att det är en helt annat sak med ens egna barn än med andras, men jag vet inte om det alltid stämmer. Sen tänker jag på att mina problem kan gå i arv och det känns ju inte heller så roligt. Under graviditeten bör man ju inte äta några antidepressiva medel heller enligt min psykiater så skulle jag få en allvarligare depression då vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Ja det blir nog en utmaning när man ska gå gravid o sedan ta hand om ett barn. Men jag vill ändå.

Jag tänker inte låta detta hindra mig, däremot tänker jag mkt på ekonomin kring det då jag inte kan jobba så mkt. Jag skulle inte kunna jobba heltid med ett barn då jag inte kan jobba heltid utan..

Jag oroar mig en del över graviditeten eftersom jag redan har så många krämpor så undrar jag hur jag ska klara fler vilket man får räkna med att det kan hända. Illamående, man kan få klåda mm o så dettt med nedstämdheten. Man kanske inte kan ta till medicin o så sitter man där o bara gråter.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 28 Oct 19:18

#43

Anonym skrev 2011-10-27 09:29:25 följande:

Usch vad jobbigt att behöva vara så ledsen, gråter du så ofta. Jag gråter inte alls så mkt sedan jag började med medicin. Jag har blivit mer likgiltig, med citalopram blev jag likgiltig på ett dåligt sätt. Men med den medicin jag äter nu (Venlafaxin) känns det mer normalt. Jag kan känna känslor!

Jag gråter ofta när jag inte äter medicin. Med medicin gråter jag inte alls lika mkt. Nu utan så gråter jag väl varannan dag, även om det ofta bara sitter i ett kort tag o det inte kommer så mkt. Men det är lite som att gå omkring bajsnödig hela tiden, dvs gråten sitter bakom ögonlocken lite grann hela tiden. ;)

Jag känner mig jäkligt trött på att känna mig obehaglig till mods av dom otroligt osympatiska människorna jag har att göra med på arbetet! DET tär på välmåendet.

Varför kan man inte bara var sjysta mot varann?! Ska det va så jäkla svårt? Tänker o tycker illa om andra gör väl alla, det kan man gott hålla för sig själv.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 31 Oct 20:40

#45

Anonym skrev 2011-10-31 11:41:41 följande:

Hej hej!

Hur har ni det?

Sådär... Jag har tappat lusten o orken och ligger mest med ångest.

Jag tycker det är såå påfrestande att umgås o vara beroende av andra männsikor som jag inte gillar i min vardag. Jag orkar inte , vill bara få vara ifred.

Anonym (Dysymi..)

Äldre 2 Nov 12:21

#49

Anonym (busfrön) skrev 2011-11-01 21:28:37 följande:

Till TS eller egentligen allihop i denna tråden med diagnosen dystymi. Behöver lite hjälp. Vem/vilka har gettt er diagnosen dystymi?

Jag var hos läkaren idag av ett par olika anledningar (orkar inte gå in på något djupare just nu) och på mindre än 30 minuter ställde doktorn diagnosen dystymi. Får en vanlig läkare ställa en sådan diagnos? Hon sa till mig att sluta jobba om jag inte trivdes med mitt jobb vilket jag sagt en stund innan att jag gör, vad det hade med saken att göra vet jag inte.

Sen sa hon att hon skulle remittera mig till kurator men sen ändra hon sig och sa att jag skall komma och prata med henne?? Hon är ju inte utbildad inom psykiatrin....

Tror dom dels baserar det på att man varit deprimerad under minst två års tid. Dystymi är ju typ "kronisk depression" som inte går över lika snabbt alltid. Den kan dock gå över framöver!

Om man läser om Dystymi så finns det ganska klara symtom som en läkare snabbt bedömmer. En sådan snabb bedöming som du fick fick nog inte jag. Fick det först efter flera besök. Så det kanske inte är en lika träffsäker diagnos. Jag vet faktiskt inte. Det är kanske som en lärare som lätt ger MVG medans en annan ger VG. Dvs vaje läkare bedömmer olika. Mänskliga faktorn..

Anonym (Dysymi..)

Äldre 2 Nov 13:17

#51

Om man orkar med någon slags samtalskontakt så är ju det absolut det bästa. Om dom inte erbjuder det så får man själv be om det. Det är mkt man måste be om o orka ordna själv trots att man är sjuk. Terapi behöver man ork till i långa loppet, att börja med någon samtalskontakt vore toppen! Då kan ju denna vidarebefordra en.

andra med dystymi?

INNEHÅLL