Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Oct 12:33

58 svar

andra med dystymi?

Anonym skrev 2011-10-17 11:25:30 följande:

Hej!

Jag har diagnos Dystemi (som ungefär betyder konstant nedstämdhet). På det har jag även PMD (värre form av PMS) och ångest. Diagnosen sedan mer än 7 år tillbaka. Är en bit över 30.

Jag känner igen typ allt du skrev. Jag känner också att mkt utåt sett kan se ut som lathet. Men det är verkligen inte det. Visst jag kan vara lat som vem som helst, men jag har lärt mig att se skillnaden. Utåt sett så tycker en del "besser wisser" att jag är lat o inte kämpar. Det är bland det värsta jag vet när folk säger att man måste kämpa!! Är det ett skämt eller? De är som att säga till ngn med diabetes att det bara är att äta socker. Men dom vet minsann. Att jag sedan kämpar med hela min existens det spelar ingen roll. Talar för tillfället om en för övrigt trevlig kompis till min kille som har fått för sig att pika mig på sistoen.

Jag känner inte igen mig med alkoholen. Jag blir glad av lite grann, men inte för mkt. Sprit mår jag direkt dåligt av.

Idag känns allt så tungt. Grubblar hela tiden över min yrkesframtid, får ångest över att inte hinna med min familj (har inga barn) Utbildningen tar all tid. Jag har dessutom gjort fel val. Min sambo är bortrest i arbete så jag är själv hemma. Han är min stöttepelare. Och jag hans.

Jag har testat kognitiv terapi när jag mådde som sämst o klarade inte av "förhören" o "läxorna". Jag testade 2 terapepter i psykodynamisk terapi o jag fick prata i en timme om min barndom vilket jag bara inte orkade. Det var itne så mkt smärtan utan mest min orkeslöshet som ter sig i att jag inte orkar prata så mkt. När jag är som tröttast tyker jag att jag kan slumra o klarar inte av att prata.

Jag ska dock försöka hitta en lucka i denna hektiska vardag som jag nu har då jag inte är sjukskriven längre att gå i terapi. Står i kö o dom har inte hört av sig på månader så jag ska ta o ringa dom.

Vi kan prata med i denna tråd..

Än så länge så tycker jag inte att att KBT har hjälpt mig så mkt. Det är jobbigt att återuppliva gamla minnen, dock har en del varit nyttiga då jag förstår varför jag känner obehag i vissa sitautioner. De är kopplade till saker jag varit med om, och det känns ändå skönt att förstå. Sen vet jag inte om det kommer bli bättre. Jag tycker det är svårt att lära sig få en bättre självkänsla, jag hoppas på att det ska gå jag tror det skulle hjälpa mig mkt i min vardag. Jag kan känna mig självsäker bland människor som accepterar mig för den jag är, min man, familj, mina närmaste vänner (som är så få) och bland de flesta på jobbet. Sen finns det många situationer som är obehagliga, föräldramöten på skolan, fester där det är många "okända" människor el som jag tänker många gånger "människor som inte är som jag, de är bättre än mig... rikare, snyggare, framgångsrika, utåtriktade" (Behöver de inte vara men det är min första tanke om många människor). Då backar jag direkt.

Jag klarar inte heller av "hemuppgifterna", har försökt mig på ngn och gjort ngn men de flesta "skiter" jag i. Orkar inte, hittar ingen motivation till att göra det, då funkar det inte! Efter samtalen hos psykologen känner jag att "musten gått ur mig", jätte låg. Därför sket jag i att gå dit förra veckan, jag var redan så trött eft jobbet så jag orkade verkligen inte. Gick hem o lade mig o sov i stället.

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Oct 12:47

#18

Anonym (Dysterkvisten) skrev 2011-10-17 22:51:01 följande:

Har inte orkat försöka få en diagnos, men är rätt säker på att jag har dystymi. Var kraftigt deprimerad under hela tonåren, men var rätt låg i sinnesstämningen redan innan dess. Nu verkar jag välfungerande, klarar min utbildning, är gift, har vänner, anses nog av somliga andra vara rolig- men jag känner ingenting! Allt är bara tröttsamt och jobbigt. Jag skiter egentligen i mina vänner och de flesta i min familj, men jag vågar inte berätta för någon hur jag känner. Försöker hålla mig ständigt sysselsatt för jag orkar inte känna tomheten och meningslösheten. Sover dåligt och är alltid trött.

Är det någon annan än TS som provat medicin?

Så som du känner nu "välfungerande" gjorde jag också i många år. Men jag tror att det har och göra med att det kände så mkt under de här åren som var meningsfulla.

Jag fick barn, vi flyttade nga ggr, jag fick jobb, gick utbildningar, fick barn nr 2, vi köpte hus, fick nytt jobb igen, gick en längre utbildning och skaffade mig en "titel". Träffade många nya mänsikor, en del som jag fortfarande har kontakt med (även om jag önskar att den kontakten kunde varit bättre, men mitt mående idag hindrar mig). Vi gifte oss, vi reste, jag klättrade uppåt i karriärstegen, tog körkort. Min man startade företag!!

Sen sa det poff, jag klarade inte av den förändringen, mkt ensam med barnen, eget ansvar över hem o familjeliv, försämrad ekonomi. Vi levde på 1 lön. Blev oplanerat gravid med tredje barnet jag alltid önskat mig men nu fanns det ingen plats, ork, tid el pengar för det barnet. Jag gjorde abort. Jag bytte arbetsplats (jag trivs jätte bra men det är mkt mer eget ansvar än på mitt förra jobb, stressigare). Barnen var mkt sjuka en period. Det kändes som att allt det vi byggt upp bara rasade och jag har inte klarat av detta vidare bra. Så där är jag idag, även om en del saker blivit bättre så mår jag inget vidare bra. Känns som att det kommer ta flera år att bygga upp, jag väljer att tro att det ska bli bra tillslut! Men tyvärr hjälper inte den tanken mig vidare mkt just nu!

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Oct 12:49

#19

Anonym (vårsol) skrev 2011-10-21 22:57:33 följande:

Man ska aldrig försöka sätta diagnos på sig själv men ack så jag känner igen mig i det ni skriver. Jag går hos psykolog och KBT just nu och klarar inte av "läxförhören och uppgifterna". Jag känner mig nedstämd och hade (för längre sen när remissen skickades in) mer ångest och oro inför sociala möten och platser. Men när min psykolog frågar vad jag känner i dessa situationer: -känner du dej värdelös, misslyckad eller vad tänker du? Svaret är ingenting. Jag vill inte göra uppgifterna i min ångesthierarki eftersom jag hellre är hemma, jag vill helt enkelt ingenting. Har inga intressen, inga hobbys, inget jag brinner för. Om jag skulle få en ledig dag kan jag sitta och planlöst surfa i timmar eller bara sova bort dagen. När min man reste bort gick jag inte utanför dörren på en vecka. Jag kan glömma att äta eller äta ex godis för att jag inte orkar laga mat eller mikra en matlåda. Det vore en slags lättnad om det fanns en diagnos för detta... Jag minns att jag var glad förr. Att jag cyklade med vinden i mitt hår och skrattade mot solen bara för att det var vår. Jag tänkte väl att trauman och åldern hade förändrat det, men detta kanske är svaret för mig?

Känner igen mig jätte mkt i det du skriver!!

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Oct 12:52

#20

Anonym (vårsol) skrev 2011-10-22 12:01:57 följande:

Vilka bra svar jag har fått, har läst artikeln & ska skriva mer sen när jag inte surfar på mobilen. Men fråga: Vet någon VAD man behandlar i KBT? Min terapi går mest ut på att utsätta mig för saker som kan ge mig ångest, men dessa saker skulle jag klara i mina bättre/gladare perioder, så jag funderar vad man "behandlar" för nedstämdheten.

Känner också att jag inte riktigt fattar var KBT går ut på och om det verkligen kan hjälpa mig, känns mest jobbigt att gå på den nu som sagt!

Anonym Trådstartaren

Äldre 24 Oct 13:04

#21

Allt är så rent ut sagt jävla jobbigt just nu. Jag har inte berättat för många om min diagnos ännu, min man vet om det, min syster som står mig nära och själv har dagnos (ADHD), min mamma som misstänks ha (ASBERGER) men utredningstiden är 2 år, en vän som själv lider av depressioner och är behandlad. Jag började skriva en blogg strax före jag fick min diagnos, tanken var att jag skulle "släppa" den och låta människor i min närhet läsa den. Jag har inte vågat göra det ännu i a f, är inte redo. Sen skriver jag inte alls mkt i den heller för den delen, för jag orkar inte!

Men jag är så trött på att må så här, ingenting är roligt. Det är inte mkt jag får för mig att göra. Mitt hem är en enda röra, skitigt, äckligt, jag orkar inte ta tag i det. Och gör jag det så är det bara det allra viktigaste, som att barnen ska ha rena kläder och helst få lite mat i sig. Att diskberget inte ska bli allt för stort. Jag trivs tack o lov bra på mitt jobb, idag känner jag inte för att åka dit. Om en halvtimme måste jag åka och jag sitter fortfarande i morgonrocken, men jag ska åka dit. Det brukar bli bra bara jag kommer dit. Dock sov jag alldeles för länge idag, skickade barnen till skolan och somnade om, sedan har jag bara suttit här vid datan inte gjort mkt nyttigt alls. Borde ha vikt tvätten, planerade att göra det men det blev inte av... så ser många av mina dagar ut!

Så vad fan ska jag göra? Jag är trött på mitt jävla liv nu!

Det är tur att jag har mina barn, min man... ni är värda att leva för även om det inte är enkelt just nu.

Anonym Trådstartaren

Äldre 25 Oct 08:41

#28

Anonym (Dysymi..) skrev 2011-10-24 21:28:39 följande:

Hoppas du överlevde dagen. Dagarna känns väligt tunga ofta. Jag vet inte om du har skrivit det men jag tänker att om du trivs när du väl är på jobbet så är det ju bra att du kan jobba men du kanske bör jobba deltid. Det gör en väldigt stor skillnad. Du som har barn att orka ta hand om också.

Det är sant, har också funderat i de banorna. Kanske är det så att jobbet tar all min kraft just nu. Jag ska boka ett läkarbesök för jag funderat lite på det här med medicinen också. Men det kanske inte finns ngn medicin som kan få mig att må bättre. Den lindrade min stress och ångest, men jag känner mig inte piggare o gladare för det. Det är jävligt tråkigt, längtar efter det!!

Anonym Trådstartaren

Äldre 25 Oct 08:47

#29

Tack för att ni skriver i den här tråden och delar med er! Ska erkänna att jag är glad att ni finns (tolka mig rätt, givetvis jätte tråkigt att vi ska behöva må dåligt), men jag trodde verkligen att det bara var mig det var fel på! Men här är en hand människor som fungerar som jag, det är ändå en lättnad. Nu är det bara att kämpa vidare, jag hoppas få göra det tillsammans mer er! ♥

Anonym Trådstartaren

Äldre 26 Oct 16:11

#33

Har varit hos psykologen idag, vi kom överens om att jag för tillfället ska avsluta KBT behandlingen då jag ändå inte känner att jag har tid/ork att genomföra övningarna. Så nu ska vi inte träffas på tre veckor, men jag ska på läkarbesök. Han rekomenderade mig att få höja medicinen samt att bli sjukskriven 50 % minst 1 månad så att jag förhoppningsvis ska kunna bli lite piggare o gladare igen. Som det e nu känner jag verkligen inte egen mig, det är sällan på topp men så här kasst så här länge har det aldrig varit. Troligtvis har jag inte fått återhämta mig från utmattningssyndromet ordentligt ännu. Det kan ta tid, det kan ta flera år sa han :( Usch det enda jag vill är att kunna få känna mig lite piggare och gladare så att jag ska ha ktaft kvar att göra roliga saker (egentid) samt klara av det som är hemma med familj o hem och allt som hör till. Komma ut på promenader m.m. Just nu suger jobbet all min kraft. Vill egentligen inte sjukskriva mig, jag trivs så bra o mår så bra på jobbet. Men måste jag för att förbättre min hälsa så får jag nog inse att det är sjukskrivning som behövs.

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Oct 09:10

#36

Anonym (Dysymi..) skrev 2011-10-26 22:00:53 följande:

Om du sjukskriver dig till viss del så bevarar du kanske din arbetsförmåga o vårdar den. Om du tar i fast orken tryter som den gör så känns det som att det kan brista o då tappar du hela arbetsförmågan och det jobb du tycker så mycket om.

Det är känsligt med sjukskrivning då vi har ekonomiska problem samt att ingen på jobbet ser mig "sjuk". Tror ingen skulle tro att jag fungerar på det sätt som jag gör hemma. På jobbet får jag ofta höra att jag är lugn, glad, empatisk, noggrann och som min chef sa här om dagen kompetent. Hon är beredd att hjälpa mig framåt då hon tycker att jag kan så mycket mer än det jag gör idag. Då blir man glad! Jag är oftast glad på jobbet (ibland får jag ta på masken, jag jobbar med människor och kan inte vara sur o otrevlig bara för att jag är trött, irriterad o har en dålig dag). Jag är bra på att se till så att inte andra människor ska behöva lida för det. Det är skönt att vara på jobbet, där är jag fokuserad på jobbet och stänger av alla tråkigheter hemma. För direkt jag kliver in genom dörren hemma så är det som att kliva in i helvetet. Jag raka motsatsen hemma!! Här får mina familjemedlemmar lida för mitt dåliga humör, min trötthet och mitt slarv. Och sådan vill jag ju inte vara! Men jag orkar inte ta tag i att bättra mig, orkar inte!

Jag har en omtänksam chef, hon vet om mina problem. Dock har jag inte berättat att jag fått diagnos och går hos psykolog ännu. Men hon kommer förstå. Sedan får mina arbetskamrater tro vad dom vill, men jag måste börja vårda mig själv för att kunna vara en bra mamma/fru. Komma på fötter, orka med livet hemma också innan jag kan återgå helhjärtat i jobbet igen. Jag hoppas att det ska fungera och att detta är rätt väg. För tankarna börjar gå till att jag inte vill vara gift med min man och mamma till mina barn. Jag känner inte så innerst inne men min hjärna lurar mig att tänka så eftersom jag mår så dåligt så fort jag kommer hem!

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Oct 09:14

#37

Anonym (vårsol) skrev 2011-10-26 22:38:31 följande:

Känner mig för nedstämd för att formulera något inlägg ikväll. Var hos min psykolog idag och tog upp det här ämnet. Han höll med om att min ångest tydligen inte är mitt primära problem och vi ska fokusera mer på min depression. Men sen slutade han samtalet med att säga "du kan ju när du vill". Det låter alldeles för mycket som: skärpt dej, ryck upp dej, försök lite bättre osv i mina öron och jag kände mig inte alls glad när jag gick därifrån. Frågor om medicin skulle hjälpa i mitt fall vågade jag inte ens ta upp. Hoppas ni andra har haft en bättre dag.

Förstår att det inte känns bra när han säger så! Det är sånt jag också fått höra många ggr genom livet, som barn i skolan, från min man ibland m.m. Ang. det där med medicinen så skriver ju inte psykologen ut medicin till dig ändå. Boka en tid hos läkare, stå på dig och berätta varför du vill ha medicin. Hoppas du får en bättre dag idag! Kram

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Oct 09:25

#38

Anonym (fobi) skrev 2011-10-25 09:14:22 följande:

Jag är diagnosticerad med social fobi och fobisk personlighetsstörning, men jag undrar om jag inte också har en liten släng av dystymi också. Jag känner igen mig i vissa kriterier, som att jag ofta nedvärderar mig själv och är obeslutsam, fast det kan ju i och för sig hänga ihop med mina andra diagnoser. Det där med ljudkänslighet känner jag också igen, framför allt när det gäller barns ljud (jag har dock inga egna barn). När det gäller vikten har jag dock motsatt problem, jag är smal och tenderar att väga mindre än vad som är hälsosamt under perioder när jag saknar aptit.

Hej!

Förlåt att jag inte svarat. Det är mkt möjligt att du kan ha Dystymi, antar att du läst på om det. Många har ju just social fobi och det där med vikten kan ju vara antingen el. Och om du nu inte har nga barn så har du kanske ingen annan att tänka på att behöva laga mat till och då är det lätt att man struntar i att äta.

Jag kan ibland gå hela dagen utan mat, då jag är ensam hemma bara för att jag inte orkar laga mat el ta mig en smörgås. Sen blir det sen middag med familjen och då äter jag för två!! Sen äter jag gärna chips/glass/godis framför tv:n på kvällen. Inte konstigt jag e rund om magen, sen håller jag ju inte på med ngn fysisk aktivitet heller för tillfället.

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Oct 09:29

#39

Anonym (Dysymi..) skrev 2011-10-25 17:53:07 följande:

Kommer hem efter jobbet o får äntligen gråta. Det gör så ont nu när jag gråter som när man sörjer ngn, känns som riktig sorg. Jag har inte förlorat ngn o det är inte min dystra barndom utan det har varit en jäkligt jobbig dag o jag pressar mitt psyke varje dag. jag orkar inte tänka eller vara med dom jag älskar tillräckligt för jag är förstelnad och detta känns som sorg. Jag känner ofta mig ledsen på ett sorgset sätt. Idag har Jag varit "lobotemerad" i hjärnan som jag brukar säga när reaktionsförmågan är långsam o jag är helt trög. Orkar o kan knappt svar på de frågor jag fått.

Jag känner mig så ledsen o känner att jag väljer fel o knasigt hela tiden. Fick en intressant inbjudan för 9 dgr sedan till en föreläsning, tänkte då att jag inte var intresserad o idag började jag ändra mig o frågade om det skulle funka att jag praktiserar en annan dag o går på det men då var det ju för sent såklart. Vilket jag förstår o misstänkte. Men det är en riktigt intressant föreläsning som inte rör mig idag men kanske i framtiden o har med mitt yrke att göra. Varför kan jag inte planera o göra rätt val direkt?!!! Jag velar o vill byta ställen hela tiden o är avundsjuk på dom som valt riktigt riktigt sjysta ställen. Jag velade inför olika ställen o efterforskade inte o vågade inte.

En annan sak: Jag känner nog ovanligt mkt empati. Så mkt att jag lider av det faktiskt ibland, ofta. Hur kan man lida av de då? Jo för jag känner smärta å deras vägnar o kan gråta. I somras var jag så känslig o instabil att jag grät när jag lät bananflugor drunkna i ett fat med vin som jag ställt fram. Dom låg där o kämpade. Och när jag dödade en insekt för att den var på mig i ett. jag känner så mkt för allt liv förutom mördare o hemska typer då.

Usch vad jobbigt att behöva vara så ledsen, gråter du så ofta. Jag gråter inte alls så mkt sedan jag började med medicin. Jag har blivit mer likgiltig, med citalopram blev jag likgiltig på ett dåligt sätt. Men med den medicin jag äter nu (Venlafaxin) känns det mer normalt. Jag kan känna känslor!

Anonym Trådstartaren

Äldre 27 Oct 12:25

#40

Varit o träffat en mkt trevlig läkare, fick en akuttid så vi hade inte så mkt tid men han hade läst på innan jag kom. Har nu höjt dosen av Venlafaxin med ytterligasre 75 mg så 225 mg ska jag ta nu. Pga av den korta tiden så kom vi överens om att jag skulle få en telefontid, han tyckte absolut att jag borde bli sjukskriven på deltid. Min egen läkare har semester i 3 veckor så jag var lite orolig inför besöket att jag var tvungen att sitta o berätta allt. Skönt att slippa, han var trevli, förstående och tyckte jag gjorde rätt. Han sa att jag var duktig som kämpade på. Så nu har han gjort min dag! Så jag passade på att göra massa ärenden när jag ändå var ute o körde och skulle hämta min medicin.

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Oct 11:41

#44

Hej hej!

Hur har ni det?

Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Nov 11:10

#48

Anonym (busfrön) skrev 2011-11-01 21:28:37 följande:

Till TS eller egentligen allihop i denna tråden med diagnosen dystymi. Behöver lite hjälp. Vem/vilka har gettt er diagnosen dystymi?

Jag var hos läkaren idag av ett par olika anledningar (orkar inte gå in på något djupare just nu) och på mindre än 30 minuter ställde doktorn diagnosen dystymi. Får en vanlig läkare ställa en sådan diagnos? Hon sa till mig att sluta jobba om jag inte trivdes med mitt jobb vilket jag sagt en stund innan att jag gör, vad det hade med saken att göra vet jag inte.

Sen sa hon att hon skulle remittera mig till kurator men sen ändra hon sig och sa att jag skall komma och prata med henne?? Hon är ju inte utbildad inom psykiatrin....

Min läkare ställde diagnos depression och remitterade mig både till kurator och psykolog. Gick till kuratorn först eftersom det skulle börja en ny psykolog på VC eft sommaren. Kuratorn tyckte att jag hade både depression samt att jag fått utmattningssymdrom. Började sedan hos psykologen som läst på om mig och ville genast ge mig diagnosen dystymi, vi gick i genom kriterierna. Jag fick med mig information och tester hem till nästa gång. Nästa gång vi träffades gick vi i genom mina svar på testerna och han frågade vad jag tyckte. Så tillsammans kom vi fram till att dystymi var rätt diagnos för mig. Samt att jag gått i genom en kris i livet som gett mig en mkt djupare svacka än jag någonsin varit i och det var då jag sökte hjälp. Själva dystymin har jag lärt mig leva med, nu "jobbar" jag med att komma upp igen. De går sådär. Läkaren har jag endast kontakt med när det gäller sjukskrivningar och läkemedel.

I början pratade jag med min läkare, men jag blir förvånad att hon inte remitterar dig till en psykolog. Personligen tycker jag psykolog är bättre än kurator, de jobbar inte riktigt på samma sätt.

Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Nov 12:46

#50

Anonym (Dysymi..) skrev 2011-11-02 12:21:10 följande:

Tror dom dels baserar det på att man varit deprimerad under minst två års tid. Dystymi är ju typ "kronisk depression" som inte går över lika snabbt alltid. Den kan dock gå över framöver!

Om man läser om Dystymi så finns det ganska klara symtom som en läkare snabbt bedömmer. En sådan snabb bedöming som du fick fick nog inte jag. Fick det först efter flera besök. Så det kanske inte är en lika träffsäker diagnos. Jag vet faktiskt inte. Det är kanske som en lärare som lätt ger MVG medans en annan ger VG. Dvs vaje läkare bedömmer olika. Mänskliga faktorn..

Håller med! Dock tycker jag "busfrön" ska gå till en psykolog och prata eller vad tycker ni andra?

Räcker det verkligen bara med en läkare? Tänker på det här med terapi m.m. många blir väl hjälpa av det även om det tar lång tid.

Anonym Trådstartaren

Äldre 3 Nov 14:07

#52

Hur ska man göra egentligen? Jag är nu inne på min fjärde semesterdag utav sju, varför sätter jag sånna krav på mig själv? Jag får ju bara ångest av det. Psykologen o läkaren tyckte jag skulle sjukskriva mig i stället för att ta av min semester, det har jag inte gjort. Har inte riktigt vågat för jag orkar inte bli i frågasatt på jobbet och vår ekonomi är hotat som det är. Så som vanligt så tänkte jag bara att lite semester kommer göra mig gott. Men det gör det inte när jag har så många krav på mig själv bara för att jag är hemma och har "tid".

Anledningen till semestern som min hjärna tänkte:

1. Att få saker gjorda som jag annars inte "hinner" orkar när jag jobbar.

2. Vila upp mig från jobbet, komma med nya krafter!

3. Barnen har lov, låta dem slippa vara på fritids.

Fel tänk, borde vara:

1. Barnen har lov, umgås med barnen hitta på ngt tillsammans med dem.

2. Vila och bara vara, ta vara på de lediga dagarna och göra sånt som jag tycker är kul.

3. Finns det tid över, fixa med något i hemmet du annars inte brukar hinna men som du tycker vore skönt att få överstökat.

Vad har jag gjort då?

Typ ingenting som vanligt! :( Barnen har varit med släktingar under dagarna så jag har haft massor av egentid. Skönt, men jag borde ha tagit vara på dem på ett bättre sätt. Där kommer ångesten, dagarna går, jag får ingenting gjort. Det är inte riktigt sant, jag har städat, tvättat, varit ute o gått, plockar och håller i ordning här varje dag. Men... det finns ett men. Allt det andra då?

Anonym Trådstartaren

Äldre 9 Nov 14:23

#53

Fan glömde ta min medicin igår så idag mår jag så dåligt så jag önskar att jag aldrig hade vaknat :(

Anonym Trådstartaren

Äldre 11 Nov 15:11

#55

Anonym (vårsol) skrev 2011-11-10 21:55:56 följande:

Jag är i en rejäl svacka just nu och försöker rida ut den tills det känns lite lättare igen och det blir mer vardagsdepression igen. (om nån fattar alls var jag menar med det) Min psykolog försöker omvärdera sin strategi för att "bota" mig efter depressionsbeskedet, det är naturligtvis bra, men kursen känns inte lika jämn och stadig längre. Jag tvivlar mer och mer på att jag kan komma ur detta med bara KBT.

jo jag tror jag vet vad du menar.
Ja usch visst e det jobbigt att tvivla, jag tvivalr på både diagnos och medicin just nu.

Jag önskar mig ett piller jag kunde stoppa i mig som gav mig energi, glädje, ork att göra saker igen!

Anonym Trådstartaren

Äldre 22 Nov 11:39

#56

Hallå!

Hur är det med er?

Jag har precis kommit på benen efter en långdragen förkylning. Annars är det "lite" bättre än vanligt, möjligt att höjningen av medicinen hjälp lite.

andra med dystymi?

INNEHÅLL