Lämna min kära för henns sjukdom tar över vårat liv?

alltså ja du Kalle, du sitter inte i en lätt situation - det håller jag med om.
Men att du skulle lämna henne enbart på grund av hennes hälsoproblem kan ju låta grymt elakt.

Så lite frågor då

hur tycker du ert förhållande är?
är du lycklig och mår bra och är nöjd?
Är hon tjejen du älskar över allt annat?

Om du försöker se framtiden framför dig och att hon inte
längre är med i den - hur får det dig att känna då?

Det handlar ju om att ni båda ska vara lyckliga, må bra och ändå få ut något av livet.               

Hej Kalle!
Jag har också en sambo som har samma problem/sjukdom och den har han haft sedan han föddes och kommer förmodligen alltid att ha. Läkarna hittar inget speciellt.

Jag kan känna igen mig i det du skriver med att bara gå hemma och inte ha det där sociala som jag antar att du söker. Jag brukar hitta på saker med mina kompisar om det är så att jag känner för det eller passar jag på att ha lite egen tid. Om det nu är så att sambon inte kan följa med pga magen.

Oftast så beror ca 50% av den dåliga magen på oron över att få ont i magen. Det gäller mentalt att jobba bort det där. Hos oss har det varit tex middagar där man är bort bjuden eller utlandsresor som känts jobbiga. Då brukar sambon ha panik innan och jätte ont i magen, jag brukar då tala om att det inte är så farligt och upplysa om att det är okej att ta mindre mat eller tacka nej till sånt som man vet att magen inte gillar och att det finns toaletter på fler ställen än i sin egen bostad. Ibland har sambon en liten vit lögn som han kan dra om det är folk vi inte känner så bra eller liknande. Men i många fall är det lättare att tala om för nära o kära hur läget är, dom slipper undra och pressen släpper kanske lite.

Jag tyckte i början att det här kunde vara skit jobbigt men har lärt mig leva med det. Vi kom tex ofta försent till saker pga magen (gör fortfarande ibland) eller jag fick åka själv o fixa saker vi annars skulle gjort ihop. Men jag har lärt mig att tex gå upp tidigare om vi ska iväg, förbereda sambon i god tid om vi ska göra något (då menar jag kanske 2-5 dagar i förväg), få honom att förstå att jag förstår och stöttar, dessutom brukar jag av vänlighet tala om vart toan finns om vi är på nytt ställe. Små enkla saker som hjälpt sambon tror jag, iaf så är han lugnare nu även om det knasar här ibland med.

Jag kan inte säga om du ska stanna eller inte, för det är bara du som vet vart dina känslor finns. Men det jag vill säga är att det går att leva ett normalt liv, man måste bara hitta sina vägar att gå med problem som dom här. Vi sitter inte bara hemma, vi åker på utlandsresor, festivaler, fotboll, släktkalas mm som var skit jobbigt för min sambo förut. Och en viktig sak till, ha tålamod, ex om ni ska iväg och det knasar för henne, stå inte o stampa i hallen och pressa/stressa utan ring ( om det behövs) tala om att ni blir sena pga trafik eller nått annat och sätt dig en stund och ge henne tiden som behövs.

Jag har inga svar, det här är bara tankar som hjälpt oss och som förhoppningsvis kan hjälpa er. Vore synd om ni gav upp bara pga en mage, låter som ni har något fint på gång utöver det. :) Stort lycka till!

Måste först säga tack för dessa svar, få men e jätte glad .
Svar på era frågor är att jag tycker vårat förhållande kunde varit bättre för hennes sjukdom tar över så mycket. Men när hon mår bra är det perfekt. Jag är inte nöjd med att vara så understimulerad större delen av vårat förhållande men jag önskar varje dag att hon skall bli bättre så vi kan börja leva vårat liv. Hon är verklig den den jag vill leva med när hon mår bättre.
Jag är mycket ute med mina vänner och gör mitt men vi har många par vi umgås med och det är väldigt trist att komma sj på middagar eller vad det nu kan vara.

Jag försöker alltid planera och informera och ställa upp på vad hon behöver. Jag stöttar henne i allt och dagar som är hopplösa gör jag allt jag kan för att hon skall må så bra hon kan. Jag har kämpat med läkare då hon är för trött för att säga att den hjälpen hon får hjälper inte till ett hyfsat liv.

Jag är bara så trött... den jag är har försvunnit allt mer och mer men en dag utan henne är  inget jag vill leva.
 I över 2,5 år har det inte ens gått 1 vecka utan att det är något med hennes mage, det är som om vi är 3 i förhållandet som vill och orkar olika. Det är klart att min sambo vill bli frisk och hon försöker men när man i 15 år haft det så här så finns det inte så mycket krafter kvar.

/ kalle

jag lider med dig..

Altså det där är ju så himla svårt. Att du skriver att du älskar henne så grymt mycket och inte kan se ett liv utan henne, men samtidigt att hennes sjukdom äter upp dig och den du är - det är ett grymt dilemma. Det är lite som "pest eller kolera".. Stanna kvar hos den man älskar - och därmed genomlida jobbiga stunder och känna sig utmattad, eller lämna den man älskar och därmed leva med krossat hjärta..

Lider med dig som sagt Kalle - det där är ju inget man ska behöva välja mellan men ändå gör man ju det. Hur mycket man än älskar en människa så måste man också älska sig själv och tänka på sig själv så att man mår bra.

   

Lider med dig. Men att lämna nån för att man inte orkar med dennes sjukdom är kanske inte snällt i de flestas ögon. Men vi är bara människor med den orken och energin vi har. Bara för att man har en sjuk livskamrat får man inga superhjältekrafter.
Men om jag läser lite mellan raderna så är hon sin sjukdom. Hon har låtit den ta över hennes liv och därmed ditt. Och kanske lider hon av nån social fobi. Det verkar som om att umgås även med familjen innebär en press på henne. Är det inte nåt som spökar där. Jag tycker att det är en del av problemet.
Jag har kompisar med ulcerös colit som under sina skov inte orkar så mycket men däremellan vill de göra saker och umgås. Men din sambo verkar inte vilja. Använder hon sjukdomen till att slippa?

Håller med  tidigare inlägg. Din tjej har blivit sjuk i sjukdomen så att säga. Den har blivit en så viktig del av hennes identitet att den "styr" över hur hon tänker i varje situation. Hon behöver helt klart hjälp med att lära sig tänka annorlunda.
Jag vet minst en person som var sån, hennes man lämnade henne till sist efter åratal av slit, där han skötte barn hundar hushåll, ja allt. Hon var helt fokuserad på att hon inte kunde göra något pga sin sjukdom, i stället för att vara glad för det hon ändå kunde göra.

Du säger att hon velat ha barn men nu säger hon att hon nog inte kommer orka det. Det kan ju vara så, men tänk om hon kan få hjälp av en psykolog att prata om detta och få verktyg att hantera tankarna? Vore ju väldigt trist att stå över att ha barn om hon nu egentligen innerst inne vill?

Detta måste jag bara ge min synpunkt på!

Jag har själv problem med magen och har haft senaste 10åren, får kramper och blir uppblåst som en ballong och man känner sig hemsk för att inte kunna göra saker och ting.
Men för mig går det i svackor, vissa veckor gör det ont varje dag, och vissa inget alls.

Vet inte riktigt hur du är som person, hur stark din vilja är.
Prova Er fram med ört mediciner som finns på apotek?
Swedish bitter eller den nya som kom ut nu Ibogast om hon har IBS sjukdomen.

Men att lämna henne om du nu älskar henne så mycket får jag inte riktigt ihop alls.
Min man råkade ut för cancer för nått år sen och vad skulle jag gjort?
Ehh nej du nu är jag trött på dina cellgifts behandlingar och operationer, vi tar och skiljer oss?

Nej riktigt så enkelt är det inte om man är inne i det i nöd och lust.

Hoppas du hittar bästa alternativet för dig!
Lycka till

Nu är ni ju inte gifta än, så jag tycker faktiskt att det är klokt av dig att fundera som du gör. Att helt ärligt resonera kring om du verkligen vill leva med och skaffa barn med den här människan. Men det är ju också klokt att inte döma ut någon enbart på grund av att de är sjuk.......vem vet en dag kanske det är du som är sjuk.

Jag vet inte hur mycket klokare du blev av det där.....men ska jag ge ett råd så är det nog; skaffa inte barn om du känner dig osäker. Mycket kan man ångra, och ändra på, men inte det.   

  

Läs lite om LCHF - det kan göra underverk med mag/tarmsjukdomar. Kan  rekommendera  http://kolhydrater.ifokus.se som är ett diskussionsforum med många pålästa och kunniga  medlemmar. Där finns också en särskild avdelning för mag/tarmsjuka.  Läs också på http://www.kostdoktorn.se. 
 

Byte av kost kanske? Mjölksyrebakterier? Kbt?

Något kanske borde funka, så hon inte har det så ofta.

Testat antropsofiskt sjukhus? Många ggr där den traditionella sjukvården har gått bet lyckas de och ofta ganska snabbt.

Och jag håller med de ovan som skriver att hon har blivit sin sjukdom. Hon låter den ta över. Eller är det något annat? Använder hon den för att slippa sånt hon tycker är trist? Är hon lika kär i dig som du i henne? Är det något annat i hennes/ert liv hon inte är nöjd med? Är det enklast att använda magproblemen för att komma undan annat? Eller vågar hon inte utforska det som r hon och inte sjukdomen?
Många frågor som ni måste ställa er, och jag tror hon behöver KBT eller annan terapi.

Du vill inte leva ett liv utan barn, en nog så viktig fråga. Jag ville inte heller det och det var jag tydlig med mot barnens pappa. Hon är ju dessutom kvinna och kan inte få barn hur länge som helst då set är ju bra om den frågan kan lösas ganska snabbt.

min man (50år) har haft IBS sen barnsben...sedan juni har han ätit enligt LCHF, och har blivit mycket bättre! det är en enorm skillnad. Jag skulle vilja rekommendera henne att prova LCHF - det kan inte skada iaf...

Barn hade för mig varit en dealbreaker så där förstår jag dig. Min man fick cancer och blev steril, om han inte hade kunnat tänka sig en alternativ väg till barn så hade jag lämnat honom även om det hade krossat mitt hjärta.

Men jag tror att terapi skulle kunna hjälpa din tjej. Vi hade en anställd med liknande problem men hon gick i KBT-terapi och började vara väldigt noga med kosten och då blev det mycket bättre.

Jag känner igen mig. har crohn och det var riktigt illa under ett långt skov som varade i ca 2år. Blev dumpad under den tiden för att han var aktiv osv..fick diagnos strax efter och medicinering ändrade livstil och gick i stressterapi och massage. Han ångrade sig och jag kan säga att han hade ingen chans sedan. Idag mår jag ganska bra och sköter min dosering själv.

Jag lider med er båda. Min fru hade/har IBS också och vi hade några riktigt jobbiga år när vårt sociala liv hämmades ordentligt av hennes sjukdom. Det kan dock finnas lite ljus i slutet av tunneln. Jag hittade ett forum på nätet runt IBS där jag fann följande tips som hjälpte min fru till att bli symptomfri:
www.ibsgroup.org/forums/topic/72764-lindas-calcium-info/
När vi sedan fick barn så kunde hon även sluta med kalciumet och ändå fortsätta leva ett normalt liv. På sista tiden så har vi dock sett vissa tendenser till att det börjat dyka upp igen efter att hon fått in nya stressfaktorer i jobbet men då har i alla fall kalciumet hjälpt till att hålla symptomen i schack igen.

Jag kan inte garantera att detta skulle hjälpa för din flickvän men det kan i alla fall vara värt ett försök.

Oavsett utgången så varken kan eller vill jag råda dig till hur ni skall fortsätta som par, det är något som bara ni/du kan komma fram till. 

jag har 2 släktingar som varit gifta/sambos och partnern har varit allvarligt sjuk, dock inte i samma sjukdom men min pappas kusin som lämnade sin fru när hennes ms blev värre blev väldigt illa omtyckt av sina barn och resten av oss i släkten. Varför alla andra blev sura vet ja inte men ja blev sur för ja tyckte att det var fegt och han jobbar som lastbilschaufför så han var ju inte hemma ofta så hans ursäkt var riktigt dålig. (Han tyckte att assistenterna störde och var i vägen hela tiden.) Vilket ja tyckte var konstigt för när han var hemma så hjälpte han henne själv men han hade ändå dagar som han var helt ledig och assistenterna gick in just för att han skulle få lite egen tid.
Men som sagt det är inte samma sjukdom och på ett sätt så tycker ja de är fel och göra så oavsett vad för sjukdom de är. För om man nu ska se de ur hennes synvinkel med.
"Alla lämnar mig för ja är sjuk. Jag kommer aldrig få det som alla andra."

Jag tycker ändå att man kan försöka innan man säger att de inte kommer göra det.
Alla upplever ju sin graviditet olika med, vem vet hon kanske blir den som blir lugn och harmonisk så hennes mage blir skonad från stressen. Det vet man ju inte heller.

Men tänk över det riktigt noga, båda två och se det ur alla synvinklar.

Låter som jag. Har IBS och haft gallstensattacker dagligen i många år innan någon läkare tog det på allvar och opererade bort gallblåsan. Har fortfarande problem med IBS men det är mycket bättre. Sökte hjälp i 12 år men blev hånad och nekad hjälp konstant. Funderade t o m på självmord.

Mitt tips är att uppsöka privatläkare med en ordentlig utredning och ta lån om ni så måste. Vi höll på att gå sönder av det ekonomiska då jag inte heller fick sjukpenning pga att jag studerat innan det blev som värst men det var slutligen värt det.

Jag tror inte att hon klarar en graviditet när hon mår sådär eller ett barn.

Jag är nästan helt frisk nu med diet och efter operationen. Vi väntar barn och ska köpa hus. Det är ett helt nytt liv.

Hoppas att ni kan lösa ert liv tillsammans, men jag förstår att det känns tungt.

Jag tycker att det låter som en jobbig sits för er båda. 

Du måste fundera på om ett liv med henne är värt de eventuella svårigheterna. Nej, det är inte "snällt" att dra för att någon är sjuk, men snällhet  har inte med saken att göra. Vill du inte vara med henne så vill du inte, oavsett anledning. 

 

Tycker du ska ta en allvarlig funderare om du inte ska lämna henne trots allt ,innan du själv dras ner i detta bottenlösa träsk, man kan inte ha en relation med en annan människa som bygger på att man tycker synd om vederbörande och att h*n skulle bli djupt sårad om man gjorde slut.

Ibland måste man tänka på sig själv också, ni har ju ingen familj ihop och har inte hunnit köpa något hus ännu, det gör det så mycket enklare för dig att bryta NU än senare, då allt blir mycket krångligare!

Tänk lite på dig själv och bli ihop med en tjej som gör dig lycklig och harmonisk och som inte dras med en massa problem du ändå inte kan göra någonting åt och som bara gör att ditt eget liv raseras.

Hur har det gått TS?