Barnlängtan..

Jag skriver i homo/bi/trans-forumet om min barnlängtan.. haha. För jag tänkte kolla om det finns andra som känner igen sig.. typ.

Min flickvän och jag har varit tillsammans i 4 år och jag vill leva resten av mina år med henne. Trots att jag har haft vissa one-night-stands och korta förhållanden med killar i mina dar, så är jag rätt säker på att jag inte vill leva med en. Kallar mig 90% flata om jag måste definiera mig.. Älskar kvinnor så himla mycket helt enkelt :D Och då särskilt min tjej, såklart.

Men vad jag barnlängtan med det att göra då.. jo jag kan komma på mig själv att bli så sjukt avundsjuk mest hela tiden. Det verkar så enkelt för dom! Jag känner en känsla jag aldrig tidigare upplevt - längtan efter att vara hetero! Känner mig som en svikare av mina egna ideal - att vara stolt och nöjd med den man är. Men tänk att bara kunna ha sex med sin älskling och skapa ett barn tillsammans.. suck. Jag är så ledsen över att vi inte kan det! Jag tänker hela tiden på våra framtida barn, såsom en kombination av det bästa hos oss två... ;) Medan jag samtidigt vet att genetiskt sett så är det omöjligt.

Jag kan inte tänka mig livet utan min tjej, och ännu mindre med en man (sexuellt usch) men jag ÖNSKAR att den jag älskade hade varit av motsatt kön!! För jag vill ju ha barn snart.. och allt känns så oöverkomligt svårt och långdraget och komplicerat och fyllt av svåra val (donator, privat insemination, vem då? vem  ska mitt barn ärva sina gener ifrån?!) att jag blir alldeles uppgiven..

Har någon annan gått igenom sådana här känslor? Hur har ni hanterat dom?