Barnlängtan..

Jag var lite avundsjuk på folk som inte behövde tänka så mycket på det där med barn, som bara sa "händer det så händer det", och så hände det. Det var också lite av en sorg för mig att vi inte skulle kunna få ett barn som delade gener med oss båda. Det enda sättet att komma över det, komma igenom det är att prata om det. Och sen bara göra!

Sen är det ju så att det inte är så enkelt bara för att man är hetero. Man har helt klart en annan utgångspunkt, men det säger inget om individen. Jag har så många kompisar med lång barnlöshet bakom sig. Det är ivf:er och adoptioner och donationer och utomkvedshavandeskap och missfall efter missfall efter missfall.

Jag tycker att alla de här funderingarna, alla diskussioner vi har fört om det du nämner har gjort oss mer förberedda och till bättre föräldrar än vi hade varit annars. Jag vet precis när vi hade börjat slarva med preventivmedel om vi hade varit hetero. Hade det gått lätt och snabbt att bli gravid då hade vi suttit här med en nioåring nu, inte en tvååring. De sju åren däremellan gav mig och oss väldigt mycket, saker som vårt barn har tillgodo nu. Inte bara för att vi är äldre, utan för att vi fattade ett mer genomtänkt beslut, och hann prata väldigt, väldigt mycket med varandra under tiden vi väntade.

Det behöver inte heller vara svårt att få barn bara för att man är flata. Visst hade vi pratat och pratat länge, och hade de stora dragen klara för oss (att vi skulle åka till Danmark, och att vi ville ha en öppen donator), men när vi väl bestämde oss gick det snabbt. Från det att vi ringde det allra första samtalet tog det 5-6 veckor innan vi fick plus på stickan.

Vårt barn är helt klart en kombination av det bästa hos oss. Och det sämsta. Vi har båda två fått höra, var och en för sig, hur likt barnet är oss. Själva ser vi det inte alls. Folk ser det de vill se, och letar likheter. Egenskaper ärvs via miljö, och vi ser båda oss själva i vårt barn.

Jag nojade och ältade och hade mig så enormt mycket innan och under graviditetet, och hur  nyttigt jag än tror att det var så var det plötsligt så oviktigt när barnet väl var här. Det är *vårt* barn på alla plan utom just det genetisk-biologiska, och det är så underordnat allt annat.

Så vad jag vill säga, i korthet, är: "Tänk efter, prata igenom saken ordentligt med din partner, men tänk inte för mycket och låt inte rädslorna hindra er från att köra på."

Är du med i vår grupp för regnbågsföräldrar? Kom med där annars. Du kan inte vara anonym, men du kan starta en diskussion som bara gruppmedlemmar kan läsa.