Alltid bortprioriterad som bonusförälder
Jag lyfter på mössan för Tessas inlägg och inlägg nr 21. Det är precis så det är även för mig! Jag är i högsta grad mogen kvinna som valt att inte skaffa barn. Jag har levt alla mina förhållanden utan barn. Nu valde jag en man TROTS att han hade barn sedan tidigare (ganska stora sådana, annars hade det aldrig funkat), och han valde mig till viss del för att jag inga hade (och inga ville ha).
Jag trivs sådär med det man kan kalla familjeliv. Jag är inte svartsjuk på hans halvstora barn och vi har en helt konfliktfri relation där vi resepkterar varandra. Jag beundrar min sambo för hans viilja och engagemang att alltid inkludera mig. Men ändå; jag känner precis som din flickvän att middagar eller andra situationer som störs/avbryts av barnen blir verkligen trista och ointressanta. Jag trivs inte med att vara fler än två. Jag trivs generellt inte med barn. Jag har levt många år i tvåsamhet och har inte fått chansen att som en förälder sakta växa in i rollen hur det är att leva med barn.
Men jag har själv valt att hålla mig på min kant och jobbar väldigt mycket de varannan vecka ungdomarna bor hos oss. Samtidigt som jag förstår att det är så att ha barn, så är det inte mitt val att leva så. Livet med ansvar för barn blir för MIG mycket begränsande. Det är så väldigt mycket svårare än vad jag trodde innan han/de flyttade in till mig.
Vi älskar varandra och för att vår relation ska klara sig har jag valt att till stor del låta min sambo vara i fred i hans papparoll varannan vecka. Han får all tid han vill med barnen och jag tar min egen-tid och försöker komma hem till några gemensamma middagar och aktiviteter, så mycket som jag känner att jag vill och orkar. Å andra sidan måste HAN, om han vill ha kvar mig, respektera att vi de andra veckorna i stort sett lever så som jag vill och valt; dvs »kravlöst, fritt vuxenliv«. Vi möts alltså på halva vägen.
Du får bestämma dig för om du vill fortsätta vara tillsammans med din kvinna. Om du kan närma dig henne lite i bara din förståelse. Kanske faktiskt försöka jämka en gnutta och försöka hitta en vuxen-nivå ibland ÄVEN fast ditt barn är hemma. Så måste det väl vara när två biologiska föräldrar bor på heltid med sina barn? Man måste hitta en vuxen-kommunikation mitt i det där som är fyllt av barn?
men han såg det som ett stort PLUS att jag inte hade barn (och inga ville ha). Dvs han valde till viss del mig TACK VARE att jag inga barn har. Han såg det som ett ganska stort problem att sammanfoga två hela familjer. Barn/ungdomar som ska acceptera att leva tillsammans. Därtill ville han inte ha fler barn då han tycker att det nu börjar bli skönt med ganska stora självgående barn och inte alls ville börja om igen.