Turas ni om på nätterna???? LÅÅÅÅNGT

Vi turas inte om nätterna av två anledningar: maken jobbar långa dagar och behöver sin sömn. Sen har han nästan helt nedsatt hörsel på ena örat och han hör helt enkelt inte sonen. Han har försökt ta ngn natt men det har inte funkat. Lillen kan ligga bredvid honom och gallskrika men han vaknar inte!

Istället så gör vi så att han tar lillen på helgmorgnarna så jag kan sova några timmar i lugn och ro. Han tar också honom när han kommer hem från jobbet så jag kan ta det lugnt ifall jag vill.

Jag tycker din sambo verkar väldigt barnslig och egoistisk. Man tycker ju att han borde bry sig mer, det är hans barn också!
Sätt er ner med honom i lugn och ro ( barnen kanske kan vara hos mor/farföräldrar) och förklara exakt vad du tycker och känner.
Du får nog sätta hårt mot hårt, han kommer inte att ändra sig så länge du viker ner dig '. Tar det honom 45 min att vakna till, ja då får det göra det men upp ska han. Även om det betyder att du får stå bredvid och tjata.

Ja det är nog som du säger. Jag har ju alltid gått upp även om jag tjatat på honom. Visst jag är mer morgonpigg än han men det betyder inte att jag inte behöver få någon morgon när jag får bara ligga kvar i sängen , jag kommer säkert att vakna men bara känskan att få ligga kvar och höra honom pyssla i köket det gör så mycket eller leker med barnen. .

Har försökt förklara för honom men jag vet inte om han inte förstår vad jag säger eller inte vill förstå har sagt att han är en smula egoistisk och vi har pratat om det här hur många gånger som helst men vi slutar bara med att vi är osams och att jag fortfarande är den som går upp först . Sen dottern föddes har han inte gått upp en natt eller mogron med henne. Jag ammar inte längre så det är inte omöjligt för honom att ge henne ett natt mål, .

Tyvärr har det varit så att Det spelar ingen roll om det varit han som jobbat och jag som varit föräldrarledig eller om det varit jag som jobbat och han föräldrarledig han var ledig 3 månader i början av 2010 med sonen sen kom dottern i november . Jag ska börja jobba nu i januari och han ska vara hemma med dottern i 3 månader men jag har mina aningar om hur det kommer bli även denna gång.

Håller på att bygga hus just nu med och det är prio 1 för honom. Såg arga snickaren härom dagen och det är som här hemma jag tar han om barnen han bygger fast jag med vill hjälpa till och han ta hand om barnen .. ja så det kan vara

Ju längre du låter detta pågå desto värre blir det! Det är inte okej såvida han inte har ett jobb som kirurg, chaufför eller något annat där det är direkt farligt att vara lite trött. Jag är hemma med 2 barn under 2,5 och det är 100 ggr jobbigare och tyngre (fast även 100 ggr roligare) än att vara på jobb. Och då har jag ett fysiskt tyngre jobb än maken. Varför skulle han få sova och sedan åka på jobb med både kaffepauser, matpaus och få gå på toa helt ifred medan jag skulle ta alla nätter, dricka kallt kaffe vid 11-tiden, äta på stående fot medan jag serverar och matar och tvingas gå på toa med dörren uppe så att barnen inte tror att jag försvinner? Har man ett barn kan man ju sova på dagen så då är det lite annat. Men om man inte har extrem tur och båda sover tillika (har aldrig hör om någon som haft sån tur) så går det ju inte med två eller fler barn.

Tjata tycker jag inte du ska göra. Antingen tar du ett rejält, allvarligt samtal eller så tar du med honom till bvc och förklarar hur du mår så kanske h*n där kan få honom att förstå att detta inte är okej. Att han tillpåköpet har mage att påpeka att du är grinig och sur på morgnarna tyder ju på att han är extremt barnslig, inte alls kan sätta sig in i andras situationer eller att han helt enkelt skiter i att hjälpa till och sedan ger pikar = en riktig skitstövel (ursäkta jag vet att det är din sambo det är frågan om, men så låter det utgående ifrån din ts).

Han gör fel men det är du som måste kunna stå på dig! För nu är det din sambo som trampar på dig, och du tillåter det...

Läste nu att ni bygger... För guds skull ta in hjälp! Vi gjorde likadant då vi fått ettan och jag väntade tvåan. Det var en sån påfrestning för förhållandet att det inte var klokt! Nu, 1,5 år efter att vi flyttat in har förhållandet ännu inte repat sig helt känner jag. Vi är båda helt överens om att vi aldrig i livet skulle göra om samma sak. Vi hade absolut tagit in mer hjälp, eller köpt ett färdigt hus.

Vi har en 1 åring och en tvååring och det är faktiskt pappan här som tar de flesta nätter. Han jobbar 100 % och jag jobbar ca 75% Vi har inte minsta på dagis så vi jobbar om vartannat. Men iaf , han tar i princip alla nätter, men i gengäld så lagar jag i princip alltid maten, och tvättar och plockar undan.

Nä du är inte ensam.... Min sambo hör sonen men är seg. Han kan aldrig gå upp först på mornarna utan tycker att ex kl 8 ska han gå upp. Sen får sonen vänta tills det sker oavsett hur mkt han har en tung kissblöja, visar att han är hungrig eller bara är pigg och klättrar och sparkar runt i sängen. Sonen sover mellan oss, men det är mig han vill vara nära och klänger mest på. Går ju inte att sova då.... Eller för den delen när jag är sjuk, då vill jag ju att han tar hela ansvaret när han är hemma. Men även då får jag säga till att E är törstig, behöver ren blöja. (nu och inte om en kvart när du orkar gå upp...) eller säga till att han kan gå ut eller leka med sonen. Jag sover ibland i sonens rum för att få lite sammanhängande sömn. Har till och börjat fundera på att flytta isär för är jag helt själv är det enklare på nåt sätt, då vet jag att jag får fixa det själv. Nu har jag ju en förhoppning om att han ska göra nåt självmant.... Vi pratade en del om hur det skulle bli innan vi fick barn, men den sida sambon uppvisar är en helt annan. Han har varit föräldraledighet i 5 v och det var nog de värsta veckorna i hans liv, lite överdrivet kanske. Han ringde mig 3-5ggr om dagen och svarade jag inte blev han asförbannad.... När jag pratar om det nu så kastar han bara tillbaka: ja men du gör ju inte...eller säger och vad gör du för mig om jag säger att han kan gå upp först nån gång om inte för sonen så för min skull. Jag förstår varför så många skiljer sig under småbarnsåren. Jag är grymt besviken på min sambo att han är så här och att han inte varit mer föräldraledighet (han blev uppsagd och fick snabbt nytt jobb precis när han skulle varit föräldraledig- var inte riktigt läge att börja med det på nya jobbet) men mest besviken är jag på att han tycker det är viktigare (förmodligen roligare) att fixa med huset än att vara med sonen. Fast så är det ju inte om jag frågar förstås... Blev långt och du kanske inte fick så mkt råd men du är inte ensam och jag tror tyvärr det är rätt vanligt.

Och som svar på din överskrift: nej vi delar inte. Men när jag jobbat en månad började jag sova 2 nätter i sonens rum annars orkar jag inte... Och jag struntade i sambons protester, är ju bara att se vem som går och lägger sig tidigast pga trötthet. Jag jobbar 85% och sambon heltid.

Vi delar. Nu är vi tyvärr inne i en jobbig period då stora på 4 år inte sover själv (inte gjort många nätter i sitt liv) och lille har 4 tänder på G samtidigt. Vi sover med en var. Jag har lille för det mesta men ibland kör vi varannan natt men svårt nu när maken har en skadad arm. Vissa män kan dock inte lära sig fatta så se upp. Då är det inte då mkt mer att göra än att stanna och acceptera eller inte acceptera och gå. Jag tycker det är oacceptabelt att inte dela om den som gör medt verkligen behöver avlastas!!

★*☆ Stolt mamma till Philip 021128, Nova 070810 & Elliot 100426 ★*☆

Jag har bara läst trådstarten, så jag kanske upprepar något.

Jag tror att din man inte vaknar för att han räknar med att du ska göra det! M.a.o tror jag att han skulle vakna/sova lättare om du t.ex inte var hemma.

Här har vi delat, och de nätterna som inte har varit mitt ansvar har jag sovit som en stock utan att störas det minsta av barngråt eftersom jag vet att min sambo tar hand om det.

Du verkar ha stort behov av förändring!.. jag tror att du helt enkelt måste vara stenhård och överlämna ansvaret de nätter du vill att din man ska ta hand om barnen, annars kommer han bara fortsätta sova.

Hoppas det ordnar sig!!

Ja förändring behöver jag nog, ibland är jag rädd över att den förändringen innebär att vi går åt varsitt håll. Och det vill jag inte. Men att behöva känna denna hopplöshet och nästan känslan av att han inte vill gå upp eller vill försöka ens att gå upp den förstör så mycket.

Vi håller på och bygger vårat drömhus och det lär ta ett år 1,5 till innan det är klart och om vi skulle sepaera nu mitt i bygget skulle det vara förödande för båda både ekonomiskt och allt skulle kännas totalt medigslöst.

Jag har sagt att vi ska boka tid för att prata med någon men han har inga problem det är jag som har. Och jag vet då inte vad jag ska säga. Han förstår verkligen inte hur dåligt man kan må av att aldrig på sova hn tycker jag är sur och grinig sällan glad trött på barnen och det kan jag medge att jag är totalt slut. Vänner har vänt oss ryggen för det tycker inte jag gör annat än gnäller och så har vi flyttat till lanet och det är ju så långt bort ju...

Så vi ha deffenitivt fastnat i en dålig spiral. Börjar jobba nu i januari så jag hoppas det blir bättre. Är evigt tacksam över att vi har min mamma mycket nära hon hjälper mig mycket med barnen när sambon jobbar han har delvis jobbat borta i perioder och då varit borta i veckorna.

Kan tillägga med att våran son är av den vilda sorten dottern med för den delen så det går åt grymt mycket energi,,,

Men vi kämpar på.. tack för svaren...