Orolig
Hejsan
jag har en dotter som är 7 år som bor med sin mamma. I våras fick jag reda på att barnet inte hade varit på dagis från hösten -09 - våren -10. 24 dagar av 196. Sen började hon i "nollan" hösten -10. Närvaron där var lite bättre, men inte ens 40% av hela tiden i nollan. Jag fick i våras veta att mamman har haft en depression under denna tiden. Och lyckats dölja den väl. Min dotter gav mig signaler, men jag förstod inte dom. Jag trodde att hon var lite trotsig mm som barn är. Så just den saken innebar för min dotter att hon har suttit dag ut och dag in med en deprimerad mamma som inte orkat med nånting. Det visade sig att min dotter t.o.m fått ta hand om mamma under denna tiden. Sen ett tag tillbaka nu så har jag märkt och följt hur det ser ut vid hämtning och lämning av barnet. När jag hämtar henne blir hon glad. Vi kramas och jag säger alltid att jag har saknat henne mm. Och mamma med kramas med henne och pussar hej då. Men när vi sen kommer hem igen på söndagen så är det mycket värre. Barnet blir apatisk när vi närmar oss gården. Hon visar ingen glädje i att vara hemma. Hon kan vara pigg och glad som hon är tills vi är nära hemmet. Det samma är det med mamman. Inte en enda gång bemöter hon barnet med en kram. Min dotter går ofta mot mamman, men mamman står mest och fixar med sitt. Sen kommer min dotter tillbaka till mig istället. Det är oftast jag som får klä av henne hos mamman och sånt. Vi har en aktivitet med barnet hos oss under helgen. Mamman har inte en enda gång varit där med dottern fast min dotter har sagt till mamma många gånger att det är viktigt eftersom min dotter vill börja tävla och så. Men i dagsläget får hon träning var 14:e dag och det är allt. Mamman varken tar tid till eller visar intresse mot dottern angående hennes intressen.
Skolan har påtalat för mamman att barnet måste ha fritidsaktiviteter, men dom lyser med sin frånvaro. Jag bor så långt bort att jag inte kan fixa det heller till henne, utan det är på mamman. Det samma gäller kompisar, skolan har märkt att dottern har svårt att kompromissa med andra barn. Antingen går hon ifrån leken om dom inte gör som hon vill, eller som vanligast blir hon arg på dom andra barnen. Innan hon ens vågar leka börjar hon med att fråga läraren om lov för att få leka med dom andra. Till detta sa skolan att det är viktigt för barnet att få leka mycket med kompisar på fritiden. Hemma och hos kompisarna. Men det tas inte på allvar av mamman. Sen i april har det hänt 6 gånger att barnet har fått leka på sin fritid.
Hon har under sommaren och våren sagt att mamma sagt diverse saker där hemma. Att mamman ska slå mig om jag tar henne till frisören, att hon ska döda mig om jag låter min dotter sitta på motorcykeln. Att vi inte vill göra nåt som min dotter tycker är kul utan bara sånt som hennes halvsyskon gillar här hos oss. Allt detta är mammans ord för hon börjar alltid med orden "Mamma sa".
Jag förstår att mamman mår dåligt, men det verkar som min dotter med gör det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag skulle vilja att mamman tog kontakt med psykolog. Hon gick till en 2008 och fick antidepressiva mm. Vad kan jag göra för min dotter. Hon kan inte må bra.
