Satsa och leva med en bonde

Skulle TRO att det är väldigt väldigt svårt.. men om du älskar honom, och han dig, kanske det är värt ett försök i alla fall? Kanske tar lite tid innan man vänjer sig dock..

Att vara bonde är väl mer en livsstil än "bara" ett yrke... Ta på dej gummistövlar, blåställ och joina honom i lagårn vet ja!  

Ja, det kommer säkert att ta mycket tid att vänja sig, frågan är om jag nånsin kommer att vänja mig vid detta liv. Det borde väl rimligtvis finnas någon som lever med en bonde härinne?  Skulle gärna höra hur du klarat av omställningen?

Vi tycker båda om varandra, men jag är inkörd i mitt liv i stan där jag lever självständigt och fritt. Han har sitt liv ute på landet med sin gård och djur. Ger jag upp detta så ger jag ju också upp min ekonomi i och med att jag skulle sälja huset. Jag antar att jag inte kommer ha nån del i hans gård och lantbruk...så då är jag ju helt utan ekonomisk trygghet om det tar slut som ETT exempel på vad som gör mig tveksam.

Att bo långt i från stan gör ju att det blir långt att köra till mitt jobb, inte möjlighet att utöva mina fritidsintressen i samma utsträckning. Jag blir ju också bunden till gården på ett sätt om jag vill att vi ska göra saker tillsammans så ska det ju anpassas efter djuren och arbetet som måste göras. När det är soligt så måste exempelvis utearbetet gå före allt annat. Det är inte tal om att exemeplvis ta sig en dag på stranden eller göra en miniresa tillsammans. Sånt som jag tycker är viktigt.

Någon annan som är tillsammans med en bonde? Jag känner allt mer att jag vill satsa på denna man eftersom jag älskar honom. Vill nog gärna höra att det fungerar att lämna stadslivet för ett liv på landet.

Kan du inte hyra ut huset och ge det ett ärligt försök?
 

jag bor med en bonde...

Men om ni tycker om varandra att tuta och köra? Går det inte så går det inte.

Hur har det gått`?

Jag tror det kan fungera om man vill. Man får nog snacka rejält innan bara.

Jag vet ett par där kvinnan är stadsbo från start och arbetade som läkarsekreterare  när de träffades, på sjukhuset, idag har de varit ihop i över 30 år och har tre gemensamma barn and still going strong så att säga, men hon valde efter några år att säga upp sig och jobba på gården, tror det var i samband med graviditet och mammaledighet om jag inte minns galet. Iaf saker går om man vill och älskar varandra, det är jag övertygad om.

Jo alltså jag jobbade/ hade praktik hos detta par i ett år som yngre och jag har aldrig mått så bra, hårt och slit, men vad bra jag mådde, inget annat jobb har någonsin fått mig att känna mig så levande och nöjd med mig själv. Jag är också stadsbo från start och kossor var något man såg på tvn eller det årliga besöket med skolan på nån 4H gård

Jag hade lätt hoppat på det tåget utan att blinka om jag blivit kär i en bonde.

Kul att tråden vaknade till liv igen!  Jag börjar så småningom vänja mig vid tanken på att prova flytta dit. I tanken så växlar jag mellan att börja jobba deltid och sedan jobba på gården med honom. Om jag vill se honom så känns det som det enda alternativet. Eller så att jobba där heltid men det vet jag inte omn det känns så bra ännu iallafall. Måste nog veta först hur jag står ut att leva på landet.

Känns lite nervös och pirrigt....rädd at det inte ska bli bra.  

Men vad spännande TS !
Livet på gård är ju jättekul 

Min spontana undran är- Har ni pratat om detta? Hur du känner? Hur han känner? Hur ni skulle kunna uppfylla varandras behov?

Jag är född och uppvuxen med en pappa med mjölkkor och en mamma som arbetat  "utanför gården".

De lever tre liv, pappa med sina kor och mamma med sina hästar o arbete, sedan har de ett liv tillsammans. Så visst kommer det att fungera, om man bara är tydlig med att ge varandra det utrymme som var och en behöver. Och att man är tydlig med vad man känner och vad man vill. De gånger du känner dig bortvald/ensam/övergiven, för det kommer du att göra, var ärlig med det ist för att anklaga honom att han aldrig har tid för dig. Vad är det viktiga för er i en relation? Ha en ärlig relation, där det är helt okej att visa på ett ärligt sätt, hur besviken du blir när ni måste ställa in en planerad fest för att en ko ligger i kalvförlamning/ utgödslingen går sönder på julafton/ kvigorna rymmer på midsommarafton men visa/säg det på ett konstruktivt sätt utan att ta ut besvikelsen i anklagelser. Det kommer bara föra er ifrån varandra (som i vilken relation som helst). För jag kan nästan hundra lova att han kommer vara lika ledsen som du.

Så jag tror att det är bra om du har kvar endel av ditt liv du har idag...

Och så kanske jag ska tillägga att även om man är född och uppvuxen på en gård, betyder inte det att det är lättare för det. Jag lever själv tillsammans med en man som har ett eget företag med växtodling + entreprenad, vilket innebär att från mars nu fram till okt kommer jag bara se honom när det är "dåligt väder".

Det är klart att ni kommer att fixa det! Och det kommer krävas att ni jobbar lite för förhållandet (som alltid annars åxå) och ger varandra det utrymmet ni båda behöver. Vill du liksom jag resa? Ja men då kanske vi får göra det på egen hand/med någon annan.. Om jag fick välja idag, skulle jag valt en pappa som var bonde igen, jag har fått så mkt "gratis" som människa genom att växa upp på en gård med djur som jag är tacksam över idag.

Se honom som en man som jobbar väldigt mkt, de finns ju även "män på kontor" som arbetar lika många timmar/vecka som en lantbrukare. Se mannen du vart kär i och se honom som vilken egen företagare som helst.

Det är ett speciellt liv, jag brukar säga till min sambo "vi lever ett företagsliv tillsammans" och för mig fungerar det, men visst är det jobbigt ibland när han går upp innan jag vaknat och kommer hem efter att jag lagt mig och att man inte kan planera sitt liv.  Hjälps man åt, är jag övertygad om att vi, både du och jag kommer att vara lyckliga i en lång och trygg relation, för det är sant det som säg "Bönner är envisa, har di väl bestämt si, går de ente att få dem ur kurs"

Kram på dig!