Ångest/depression/Panikångest

Rubrikerna ovanför lider jag utav. Det är tröttsamt som fan och detta har jag haft sedan 11 års ålder. Är idag 26 år.
Är maskrosbarn som var uppvuxen med våld i hemmet, en mor som blev slagen i många år, som drog sig undan, mannen i förhållandet styrde henne med järnhand- förföljde henne, kontrollerade henne, sa att hon var värdelös och aldrig skulle få någon bättre. Mannen var alkoholist och lider av psykopati, ingen empati alls och gör att för egen vinning skull. Han har slagit sin exfru och ger sig ofta på svaga kvinnor som behöver någon. Först är han charmig, snäll och hur trevlig som helst...... Sedan vänder det gradvis.
Min mor blev till slut så dålig psykiskt att jag fick ta hand om henne. Jag var då 12-13 år och fick ordna med mat, räkningar, ha kontakt med hennes arbete då hon ibland inte orkade jobba eller försvann utomlands i månader.

Utvecklade depression, vilket inte är så konstigt.

Vid 16 års ålder fick jag flytta till min odugliga far som jag knappt träffat i mitt liv. Min mors sambo tyckte att jag förstörde deras förhållande och var i vägen.

Väl i annan ort långt bort blev jag instängd i ett rum, fick inte ha vänner, ingen mat, min far förföljde mig till skolan för att se om jag verkligen åkte dit med bussen. Fick prata i kodspråk i telefon bland annat för att jag inte kunde berätta hur hemskt det var där. Har två äldre syskon nämligen men de har inte hjälpt mig i detta. Min fars hustru som även hon var alkoholist hatade mig som pesten, var elak som tusan när vi var ensamma, men när min pappa kom hem- jättesnäll.

Vet egentligen inte poängen med hela inlägget men jag är extremt ensam. Jag flydde läget från min far för att flytta till pojkvännen jag hade då.. 100-tals mil därifrån. Jag bodde där i 8 år, men flyttade hem till min mamma igen, då jag behövde gå vidare och förhållandet tog slut, ville inte stanna då det inte kändes bra.

Jag har nu bott på ny ort i snart 1 år, bodde här som liten, men har inga vänner alls numer. Fick en otroligt fin pojkvän i augusti detta året, men nu vet han inte vad han känner då han hade precis avslutat ett väldigt långt förhållande innan han träffade mig.

Jag är ingen människa som hamnat snett på vägen, som en del tyvärr gör, jag är väldigt stark, har stora ambitioner och går i skolan för att utbilda mig inom Kriminalvården. Men ibland mår jag bara skit. Och inte så lite heller.
Det senaste dygnet har jag haft konstant panikångest, har svårt att andas och kan inte äta. Sedan 11 års ålder har jag ständigt haft motgångar.

Har tidigare haft kontakt med psykiatrin då jag fick KBT-behandling, men jag kan ärligt säga att det inte blev bättre alls, snarare tvärtom. På dessa möten tog psykologen upp saker som jag egentligen inte störde mig på alls och jag gick bara därifrån med huvudvärk och tårar. Man lär sig där att "tänka i nya banor" och man lär sig att negativa tankar, föder negativa tankar och känslor igen. Detta vet jag ju om, men det känns inte riktigt som människor förstår hur det är att leva med psykisk sjukdom.

Jag tänker på ett avsnitt av Oprah Winfrey där en kvinna som hade anorexia nervosa och en känd skådespelare skulle prata med henne om att hon måste vända på sitt liv och äta, hon måste vända på sina tankar. Denna otroligt undernärda kvinna förklarade för henne "jamen jag vet ju inte hur"....... Det känns lite så med mig, man kan ge mig alla föreläsningar som helst om depressioner, lösningar och annat... Men vet man inte HUR man ska göra , spelar det ju ingen roll. Jag VET det saker man måste göra, men KAN INTE.

Ibland känns det som om jag skall bli tokig, för vad jag än gör blir jag inte lycklig då alla motgångar hela tiden blir fler och fler och pågått under så många år. Jag menar, när tar det egentligen slut?