Måste man vara kär?

Njae, är man inte kär hemma kan man nog bli väldigt fundersam när man träffar ngn och det säger pang!

Jag tycker det är lite skumt om man inte har varit kär sedan man var 20. Säker på att du inte håller tillbaka för att inte bli sårad? Det är lätt att förtrycka känslor om det är förenat med ett trauma att förälska sig.

Sen tycker inte jag att man behöver vara kär. Förälskelsen går ändå över efter ett tag, och det är inte alltid de man blir kär i som är de bästa killarna att leva länge med. Han som jag lever ihop med nu, vi blev ihop för att vi var kära, men innan det har jag haft jättebra förhållanden med killar som liksom övertalat mig (det låter hemskt men det blir ju så när någon hänger efter och är charmig), som jag inte varit helt stormförälskad i, men som varit jättebra killar.
Jag tycker det viktiga är att man är just vänner, annars kan ju aldrig ett förhållande hålla tills man blir 80 år, så länge kan man inte vara kär konstant, men man kan älska en person så länge, och sen kan förälskelsen komma och gå.

Nu ännu mer förvirrad tyvärr.... Jag är inte rädd att vara ensam fast självklart så är det tryggheten jag söker i min nya partner, men det liv han vill leva med mig ger mig nästan ångest. Det påminner så mycket om mitt gamla liv som jag ville ifrån. Han vill ha hela paketet och det kan jag inte ge honom. Han säger att han nöjer sig, ändå planerar han långt fram i tiden och jag får skrämselhicka om han planerar saker mer än ett par veckor fram i tiden. Får liksom ingen luft när han planerar för nyårsfirande, pratar om nästa semester osv. Jag lever för dagen, vill göra saker jag känner för och att ha hans förväntningar på att vi ska ses och när vi ska ses ger mig ångest. 

Jag är bara rädd att jag jagar något som inte finns. Att jag väntar på den där himlakören som aldrig dyker upp. Finns så många nötter därute (har jag lärt mig under min tid innan han dök upp) och så träffar jag en man som verkligen har allt och som är så omtänksam och mån om mig att jag blir generad, och så funderar jag på att släppa honom. Måste vara nåt fel på mig. Usch, jag mår verkligen inte bra.

jag är 45. har ett 25 årigt förhållande bakom o tre tonårsbarn.
HAr aldrig varit riktigt kär i min man som alltid varit mycket kär i mej. Men han har varit min bästa vän o vi har levt ett mycket rikti liv. Så plötsligt slogs benen undan på mej. Jag fattade inte vad som hände förrän det var för sent. Jag var helt oförberedd och drabbades av en tornado. Jag blev så kär att jag trodde jag skulle förgås.
jag är å glad att jag har fått uppleva denna eld en gång i livet. det är en helt makalös känsla. obeskrivbar.
mina känslor var lika intensivt besvarade o tillsammans kunde vi ha förflyttat berg. Det var helt underbart! Tyvärr valde min kärlek att förbli gift med frun som han varit intensivt otrogen mot i ngt år. Hon vet ännu inte vad som hänt. Jag lever singel.
så man kan bli kär fast man inte är tonåring. det har inte med siffror att göra.

Jag hade varit skild i sex år när jag träffade en man. Vi var vänner först och jag sa att jag inte ville bli tillsammans med någon som jag inte kände väldigt väl. Vi träffades jämt!

Vi hade väl frågan uppe ett par ggr om var vi stod. Tills jag en dag bara kom på att den här mannen ville jag inte bli av med! Jag var inte himlastormande förälskad, men vi var verkligen soulmates! Vi har fantastiskt kul tillsammans, bra sex och ett bra vardagsliv, där vi hjälps åt med i princip allt. Honom vill jag bli gammal med! Ja, vi är gifta sedan 2½ år tillbaka.

Varför tänkte jag så??? Jo, jag hade haft ett förhållande med en man som jag var sanslöst förälskad i. Vi var perfekta på alla sätt och vis... men han funkade bara inte i vardagen med mina barn och allt. Det tog slut och jag var helt under isen i ett par år... Jag hade byggt luftslott. 

Nu lever jag jordnära med min allra bästa vän och man. 

Jag har gjort det där ts, och det gick åt helvete, rent ut sagt.
Det slutade med att vi gick och blev mer och mer lättirriterade på varandra, på alla dom där småsakerna man kan fördra för att man älskar någon.
Vi började hacka på varandra och ju mer vi hackade desto mer nötte vi ner alla varma känslor mellan oss och ju mer lättirriterade blev vi.

Till slut var det bara mörker.

Tro mig, det är inte värt det, för något saknas, något viktigt och det vet man om, innerst inne.
Om du redan nu är olycklig, hur tror du att du känner om säg, 5 år. 

Om du accepterar att leva med någon för att det är praktiskt och för att slippa vara ensam, så stänger du dörren till kärlek. 

Jag har lärt mig den hårda vägen vad det kan kosta.
Mig kostade det många år av olycklighet där jag sakta dog inombords och när skilsmässan var ett faktum, var det som en strimma ljus i mörkret. 

Idag lever jag i en ny relation med kärlek, något jag aldrig hade kunnat tro jag skulle få uppleva. 
Helt plötsligt vi 40-årsålder, som ensamstående mamma, så fanns den bara där.
Och det är något helt annat än vad min kompromiss med mitt ex var.   

Jag är bara ledsen att jag tog en sån omväg för att nå kärlek, men kanske var det något jag var tvungen att lära, för jag är väldigt rädd om kärlek idag.

Gör inte om mitt misstag, schackra inte bort det viktigaste, din förmåga att älska och bli älskad. 
                       

Ja jag gjorde det. Och i helgen bröt jag ihop fullständigt.

Mannen jag träffar undrade vad som var fel, han läser mig direkt och konfronterar, en sak som är jobbig men som jag ändå uppskattar. Vi har pratat, pratat och jag har gråtit floder. Jag är totalt förvirrad.

Så oerhört skönt att få ut allt på bordet, det är jobbigt att prata och uttrycka känslor men så skönt efteråt, när alla kort ligger på bordet. Och han, han förstår. Han har själv gått igenom det jag genomgår just nu. Känslan av att vara fångad och lusten att fly kombinerat med viljan att ha någon. Men efter att ha rensat luften så har jag inget flyktbehov längre. Han säger att han finns där för mig på det sätt jag vill. Han förstår att jag behöver utrymme och det ger han mig. Och jag är så oerhört splittrad.

Nej, jag har inget magpirr, men jag tycker så otroligt mycket om honom, jag blir ändå glad över att tänka på honom och tacksam att han är så otroligt klok och lär mig saker om mig själv som jag kanske hade blundat för annars. Kan inte tänka att han inte skulle finnas där i mitt liv. Vi har inte träffats någonting men vi har daglig kontakt på mess, telefon eller mail. Jag vet inte vad jag ska göra nu, att börja träffas igen kommer innebära att vi förmodligen snart är på samma ställe igen, men den här avhållsamheten från att ses gör att jag saknar honom, och det känns som att vi båda straffas eftersom vi saknar varandra. Men att ses just nu vore egoistiskt eftersom han kommer börja hoppas och jag kommer förmodligen vilja fly igen. En konstig situation just nu...

Råd någon?

Det låter som att du träffar mitt ex och att du är precis som han var med mig... Han deklarerade klart och tydligt från början att han inte var kär i mig och var livrädd för allt som hade med "par" etc att göra. Jag blev väldigt förälskad i stort sett direkt, men talade inte om det av olika anledningar, bl a för att han fick panik av det. 

Jag är en självständig sort och trivdes på ett sätt väldigt bra med att vi inte bodde ihop, inte planerade framtid etc. Men så kom dråpslaget för drygt ett år sen (efter nästan fem år tillsammans!!!). Han gjorde slut för att han inte kände tillräckligt för mig och för att han ville ha det där med att bo ihop osv (som jag inte kunde tänka mig för att det var stor åldersskillnad på våra barn och jag tänkte mig att vi kunde vänta tills mina barn var utflugna). Jag hade trott att all uppskattning och närhet han visade mig var kärlek, men ack som jag bedrog mig.

Det gjorde ONT och på ett sätt kan jag känna att det hade varit bättre att avsluta det hela tidigare. Jag var tveksam i början just för att jag kände mer och hamnade i någon sorts underläge gentemot honom, krisade några gånger men han sa alltid "ja men vad gör det att du känner mer? Vad gör det om du ger dig hän?" och liknande saker. Men det gjorde ju INTE att han blev kär i mig...

Så mitt råd är: avsluta! Du kan VISST känna dig förälskad, det SKA du göra. Slösa inte bort din och hans tid, hur ont det än gör och hur gärna du vill att det ska funka trots allt. Det gör inte det i längden. Ni hindrar varandra från att träffa rätt person...