Hatar att vara gravid men älskar barnet.

varför tycker du att du borde skämmas för det? Jag har inga barn, men absolut inget med att vara gravid verkar lockande för mig, så jag tycker inte du är det minsta konstig.

Det finns ju dem som inte kan bli gravida och då borde väl jag skämmas som kan bli gravid men hatar att vara det. = (

Håller med. Hatar oxå att vara gravid, men jag är det nu för fjärde gången eftersom jag älskar belöningen man får av att vara det. :)

* Har PCO och vet hur jobbigt det kan vara att inte få det barn man har längtat efter när man vill.

* Har hyperemesis Gravidarum och vet hur det är att kräkas 20ggr om dagen fast man inte ätit nått de senaste dagarn och legat inne på sjukhus med dropp.

* Har remuatism och så jäkla ont varenda sekund eftersom jag inte kan ta mitt morfin under graviditeten.

*Fryser och svettas om vart annat, är så pass yrslig att jag ibland får krypa till toaletten när jag ska kräkas, ont i njurarna eftersom jag lider av vätskebrist, har myrkrypningar i benen så jag håller på å bli galen, konstant huvudvärk från vecka 20 och framåt, jobbiga förvärkar vilket har satt igång alla mina tidigare förlossningar runt vecka 30 och framåt, har kunnat stoppats med hjälp av läkemedel.

* Ettan kom med urakut kjesarsnitt, tvåan planerat snitt och trean  med akutsnitt. Den fjärde som jag nu väntar kommer att komma med planerat tidigare lagt snitt eftersom jag går igenom en högrisk graviditet.

Nä, tror inte att jag är skapt för att vara gravid. Hatar det verkligen!!!
Men när man väl fått upp sitt älskade lilla barn på bröstet så är allt som bortblåst och jag har aldrig mått bättre. Sist kunde jag lämna sjukhuset efter 20 timmar trots att jag gjort kejsarsnitt och två dagar efter gick jag utan problem en 2 km promenad med vagnen....            

Tycker inte alls att det låter konstigt.
Om man tänker efter så finns det ju så mycket som faktiskt ÄR negativt/jobbigt med en graviditet som faktiskt gör att många inte tycker det är kul att gå runt och vara gravid.
Dock tar man inte riktigt och pratar om det, troligen av anledningar så som dina. Även om just dina kanske är "mer" och inte bara det att man tycker att det är jobbigt av olika anledningar.

I vilket fall som helst ska du inte skämmas för det, det är ju barnet som är det viktiga och inte själva graviditeten. För jag tror att även om man mår dåligt av att vara gravid och hatar det så är man nog ändå glad över att man är gravid eftersom man ska få barn.. om du förstår vad jag menar :) 

Tänker bara på alla dom (tex min brorsons mamma) som nu är gravid för 5 gång! och hon är bara gravid för att hon ÄLSKAR att vara gravid, men barnen vill hon inte göra ta hand om... 
Så om jag skulle välja där så om hur alla ska känna så hade jag lätt tyckt att alla ska hata sin graviditet men älska barnet. 

Tycker inte heller det är kul. Har det inte så jobbigt som fiaa80, mén mår verkligen inte bra. Min andra graviditet nu och jag började med att kräkas i flera veckor, sen foglossning, halsbränna, sammandragningar och förvärkar. Jag gillar att träna i vanliga fall, men med båda mina graviditeter har jag inte kunnat göra det. Jag orkar bara det mest nödvändiga och jag känner mig som världens sämsta mamma till min lilla tjej. Läängtar till bebisen i magen kommer ut, sen tänker jag aldrig mer vara gravid! :)

Jag tycker att ärtsoppa är skitäckligt. Palt är vidrigt och pölsa är inget jag väljer att äta.
MEN det finns ju svältande människor i afrika, så jag kanske borde lära mig att tycka om all mat som existerar?

skitkonstigt resonemang. jag har varit gravid 2 ggr, avskydde varje dag. men det var ett pris värt att betala för att få två underbara barn!      

Ja herre gud vad jag hatar att vara gravid jag mår sjukr dåligt men som dig så älskar jag barnet så det är helt klart värt det i slut ändan, inte ska du skämmas för att du hatar att vara gravid det tror jaginte ens de som inte kan bli gravida tycker att du ska

Blir lättad av att se alla dessa svaren. Några av er känner jag igen mig i på alla punkter. Min första graviditet kantades av sjukdomar konstant. Jag hann aldrig njuta av att ha en bebis i magen. Hemskt! Jag måste ha haft väldigt dåligt immunförsvar för jag fick varenda sjukdom, stor som liten och vissa flera gånger. Plus foglossning och halsbränna. Denna gången har jag hittills hållt mig friskare men har foglossning och halsbränna. Denna gången har jag även ett jobb vilket jag inte hade första gången. Jobbar som personlig assistent och det är mycket tunga lyft och mycket spring. Vet inte om jag orkar med detta fram tills jag får gå hem på gravidpenning. Jag känner mig mer och mer stressad över att jag har väldigt ont emellanåt, måste jobba och hinner inte vila när jag behöver, orkar inte leka med sonen när jag vill eller göra några hushållssysslor. *urk*

Stor som ett hus och med sammandragningar så fort jag rörde mig. Nä, föda barn är inget mot att vara gravid.
Hatade det där att inte kunna göra det jag brukade pga jag blev klumpig och mådde dåligt. Tur att belöningen blev två underbara söner!

Jag tycker inte att du tänker konstigt! Jag har ett barn och under graviditeten mådde jag pyton på alla sätt och vis. Givetvis var det värt varenda hemsk sekund när dottern väl kom! Hon är ju min älskling! Men just att vara gravid, att kräkas konstant, att ha fruktansvärt ont hela tiden - nej, det var inte skönt. Vi får väl se, vi har pratat om att göra ett syskonförsök här hemma men jag vet faktiskt inte än...

Väntar mitt tredje barn och precis som mina graviditeter ser jag inte njutningen med en graviditet. Just nu är det ganska ok, är i v 20+6 och inte så påverkad av magen ännu. Den lille buffar sparkar och jag känner mig ganska ok just nu... men jag bävar för de kommande veckorna :( Magen växer för fullt och när jag tänker på att det är 4 månader (!) kvar får jag ångest...

Tycker inte om att bli stor och tung, mage som trycker upp magsäcken och pga av mitt hiatusbråck spyr jag upp allt jag äter och har en halsbränna från helvetet... foglossningen gör mig handikappad och min fibromyalgi blommar upp till max. Binder vätska och har sammandragningar. Går upp i vikt och det blir tuuungt. Oroar mig konstant för att jag ska få en moderkaksavlossning eller att ngt annat ska hända... Grämer mig inför kejsarsnittet och ser inte fram emot operationen men jag lääääängtar så efter mitt lilla barn att det i slutändan är värt allt!

Ja, när man väl ligger där med bebisen så är det värt allt men just när man är mitt uppe i graviditeten så känns allt hemskt. Fick en kommentar idag från en kompis till min sambo att hon tyckte synd om barnet för att jag kände som jag gjorde. Hon frågade mig om jag ens försökte må bra? *suck* Jag blir inte förvånad att den kommentaren kommer från henne men det känns ändå därinne. Jag försöker ta varje dag som gå och jag försöker hitta positiva saker i graviditeten. Men alla hamnar vi väl i svackor, mer eller mindre. Hur mycket jag än hatar att vara gravid så var även jag skitorolig för missfall, att det skulle vara något fel på bebisen inför varje ultraljud osv. Det bevisar ju på att det inte är barnet i sig som är det stora problemet.

Jag hatar att få stor mage och bli klumpig, inte kunna göra vad jag vill när jag vill, ha ont, foglossning som gör att jag knappt kan gå emellanåt, har ett bråck på magmunnen så halsbränna från helvetet, illamående och uppstötningar är vardagsmat och risken för magkatarr deluxe finns runt hörnet hela tiden och det är fruktansvärt. När man blir sjuk eller får ont av olika orsaker blir ju allt så otroligt mycket värre när man har en bebis i magen. Med sonen fick jag maginfluensa två gånger med två mån mellanrum i slutet av graviditeten - det tog evigheter innan jag blev mig själv igen trots att jag slutat kräkas och det var skitjobbigt, sonen tog ju all energi direkt. Sen fick jag influensa så jag hostade fram foglossning och träningsvärk och blev sängliggandes i 2 veckor för jag kunde inte göra något annat, knaprade så mycket alvedon jag kunde. Fick urinvägsinfektion två gånger. Plus vanliga förkylningar däremellan. När sonen väl kom ut efter 14 dagars övertid var lättnaden enorm - jag slapp ha ont och jag hade äntligen fått mitt älskade barn. Men usch för att vara mitt uppe i det - inte konstigt att man blev deprimerad. Fick förlossningsdepression när sonen var 2 veckor gammal då min mage kollapsade och jag fick mitt bråck. Jag hoppas innerligt att väldigt mycket blir annorlunda denna gången.

Håller mig friskare men har ont i kroppen och allt börjar bli skitjobbigt. Mitt psyke klarar inte detta. Men när jag väl ligger där med bebisen i famnen har jag glömt precis allting vad ont och sjukdomar heter. Tur är väl det. 

Du skrev att du också har ett bråck på magmunnen... jag har det med och det önskar jag inte min värsta fiende. Har halsbränna i vanliga fall men när man är gravid blir det betydligt värre. Har du reflux?

Hur gör du med mediciner? Jag äter bara gaviscon och det gör knappt ngn skillnad... :/

Nej, du är inte konstig som känner så och absolut inte den enda.
Jag har några veckor kvar till BF och vet inte hur jag ska stå ut. Min första graviditet var ett rent h**te och den här gången känner jag likadant. Jag har frågat om jag kan få bli igångsatt innan BF, men det beviljas sällan...
Kämpa på!!!

Hatade att vara gravid o har aldrig hymlat med det. Ständigt förstoppad ful tjock orolig trött ledesen o uppepå det känslan av att ständigt vara sjukt bakis gjorde att jag hatar att vara gravid. Men värt varenda krämpa givetvis, dock tänker jag mäste gång köra all in gällande medicin o sjukskriva mig om jag behöver. Har gjort mig gällande kämpande.

Trodde att jag startat en tråd utan att veta om det :) Mina besvär är inte alls lika jobbiga som era, bara foglossning, sammandragningar, växtvärk och lite sånt, samt att jag om 1-4 veckor kommer att drabbas av graviditetsdiabetes (hade det nämligen med dottern, och sockret är på väg åt fel håll). Diabetesen kommer troligtvis att göra mitt barn lite större (dottern 4,4kg), samt att jag får ökad mängd fostervatten. Så om denna gång blir alls som den förra, så kommer jag att vara stor som en blåval på slutet. På plussidan så lär jag inte gå över tiden i alla fall, eftersom livmodern inte orkar bära vikten så länge. Jag är i v. 24 nu, bara den "roliga" halvan kvar... Och eftersom jag fick ett missfall i v. 12 mellan denna grav. å förra, samt att det tog 1,5 år att bli gravid igen (första barnet gick lätt) så är jag verkligen glad över det kommande barnet, men inte njuter jag nåt mera av själva graviditeten för det...