Min dotter har kärlekssorg. Känner mig maktlös.

Visst känner man sig maktlös när man inte kan trösta sit barn genom att "ta bort det onda". Förälder är man hela livet och det är bara i början av den resan man kan göra allt bra med mat, sömn, kramar och närvaro. Resten av tiden är man inte längre någon som kan göra allt bra och tryggt genom att svinga sitt trollspö. Men det behövs inte. Man har inte längre som uppgift att göra allt bra. Att finnas där, att hjälpa till att ingjuta hopp om att det finns en morgondag, att det ordnar sig på något sätt, att vara med och reflerktera kring vad som har hänt, se och bekräfta känslorna osv är gott nog! Man kan inte trolla bort den här typen av motgångar som hör till livet. De finns och måste finnas. Med rätt stöd omkring sig och i sig själv så växer man av dem och lär sig saker om sig själv och världen.

Jag håller med As mamma. Om du finns till hands, är lyhörd, använder din erfarenhet av känslor och livet utan att köra ner den i halsen på henne så tror jag att det blir bra.