Utlandsföräldrar diskuterar

1) Jag pratar svenska med barnen, fast kanske inte så mycket som jag egentligen skulle vilja. Det är svårt ibland då jag har väldigt svårt att byta mellan språken, så det blir mest svenska då jag är själv med barnen.
När vi varit i sverige på långsemestrar på sommrarna har min son pratat mycket bättre svenska veckorna efter att vi kommit hem. Så jag hoppas att han kommer att kunna vara hos mormor och morfar själv under sommmarloven när han blir äldre. Då tror jag inte det blir några probelm att hålla vid svenskan.

2) Min man, barnens pappa, är isläning och vi pratar bara islänska hemma. I skolan och på dagis är det också bara islänska så det är islänska som är barnens modersmål. Sonen, som är 6 år, började prata sent men är nu till och med lite före sina jämåriga när det gäller språket. Fram tills han var 3-4 år blandade han språken hej villt och det var nästan bara jag och han pappa som förstod allt han sa. Så det som verkar ha varit svårast för min son är att språken är så pass lika. Många ord i svenska och islänska är nästan de samma, det är bara en lite skillnad i uttalet vilket länge gjorde honom förvirrad.

3) Själv pratar jag islänska rätt bra. Det är mest gramatiken som jag är osäker på, när det gäller uttalet är det inte många som uppfattar mig som utläning. Fast jag känner att jag sista åren börjat tappa ordförådet i svenskan. Har nästan lättare för att läsa islänska böcker än svenska.

4) Ett problem (eller det är väl egentligen inget problem då jag tror att det kommer att lösa sig själv med tiden) nu när  sonen börjat skolan och börjat lära sig läsa är att bokstäverna inte utalas likadant på svenska och islänska. Detta gör honom förvirrad när han försöker läsa sina svenska böcker hemma. Men som sagt han började första klass för bara 2 månader sedan så jag tror inte att det blir något problem i framtiden. Han talade om för läraren här om dagen att det fattades några bokstäver i alfabetet de har på väggen i klassrummet, varpå läraren även satte upp c, å och ä och då kom nästa barn som har spanska föräldrar och påpekade att det fortfarande fattades bokstäver. Så nu har det fyllt en hel vägg med bokstäver från andra språk och läraren sa till oss föräldrar att om det skulle börja ett barn från Kina i klassen behövde de nog ett större klassrum med mer väggplats. Så skolan verkar ta det bra att det finns tvåspråkiga barn.
Han verkar ha väldigt lätt för att lära sig engelska då det för honom är naturligt att det finns flera ord för samma saker. Det har inte börjat med engelska i skolan mer än lite på skoj men han har redan snappat upp en hel del.

Den enda skillnaden jag har upplevt mellan att amma i Sverige och på island är att isläningar inte är så pryda av sig. Jag har ammat mina barn överallt och aldrig upplevt annat än att folk sett det som positivt. Skulle det råka synas lite av bröstet är det ingen som bryr sig.
Här har tydligen antalet mammor som ammar gått ner sista åren och det har pratats mycket om det i medier och folk börjar se det som mer possitivt att amma igen.

Är rätt glad för att bo på Island när man hör om hur trångt det kan vara. Här är det allt annat än överbefolkat och stora tunga barnvagnar är vanliga och de kommer fram nästan överallt utan problem. Tyckte bara det var inne i Reykjavíks centrum som det kunde vara lite knöligt med barnvagn eftersom de äldre husen där ofta har några trappsteg upp till dörren. Men här kan man å andra sidan lämna barnvagnen utanför affären medans man går in och vara säker på att den står kvar när man kommer ut.
Här behövs det nästan en stor vagn med ordentliga breda däck som kommer fram i snöslasket och på grusvägar. Dessutom sover barnen länge ute i vagn och då måste det vara en varm och vindtät vagn som det får plats en stor 2-åring i. Fast de senaste åren har mindre vagnar med små skröltig svängbara hjul blivit populära, vilket jag inte kan förstå för de vagnarna går ju nästan bara att köra inomhus.