Utlandsföräldrar diskuterar

Hej! Kul tråd! 

Jag bor i Italien (Rom) sen snart 7 år- Har en son på snart 6 år och en bebis i magen är i v. 21.

Sonen har precis börjat skolan 1:an, de börjar ett år tidigare här mot i Sverige. Innan det gick han 3 år scuola materna (förskola) på samma kommunala skola han går på nu. På förskolan har vi haft lite otur med fröknarna några väldigt opedagogiska medan andra var bra men det är ju sånt som kan hända överallt. De äter också mat lagad på skolan med lokala råvaror. Har fattat det som att kvaliteten på maten överlag är bra och de får primo som är pasta/ris/soppa och sen varmrätt som är fisk/kött/ägg med tillbehör som grönsaker/rotfrukter bröd, dricka och frukt. Ibland efterrätt som glass eller pudding. Min son äter det mesta. Ibland har de regionsveckor (italien är indelat i 21 regioner) där de testar mat från olika italienska regioner...resultatet och entusiasmen är varierande. Jag jobbar som tolk på barnsjukhuset vid behov annars är jag hemma. Mammaledighet och barnomsorg är något som tas väldigt för givet i Sverige och som inte alls är så självklart här. Kommer nog vara hemma med denna också tills den börjar på kommunalt dagis året barnet fyller 3) och sedan försöka hitta jobb.

Boll: För av svara på dina frågor.

1: Ja vår son kan svenska även om italienskan är snäppet bättre...men han är nästan som vilken svensk 6 åring som helst. Ordförådet är bra men han har en liten brytning. Vi bygger på med resor till mina föräldrar i Sverige när vi kan och filmer och böcker på svenska. På italienska är han över medel.På svenska har han inga som helst problem med att föra ett samtal eller leka med andra barn även om det kan vara svårt för honom att hitta något ord då och då. TS: Min son var likadan som din dotter fram till 3 år ungefär. Det kom enstaka ord eller fåordsmeningar på svenska men han förstod allt. Pratade jag svenska, svarade han på italienska. En dag bara släppte det och han började babbla med långa invecklade meningar med ord som jag inte hade en aning om att han kunde så det är bara att vara envis och insistera med att prata. Han samlade antagligen på sig info för att sen använda allt färdigt. Jag var inte jättekonsekvent med svenskan precis av den anledning du skriver. Att det är lätt att utesluta andra. Men hemma pratade jag svenska. Sins emellan hela familjen blir det en salig blandning. Ofta italienska eftersom man kanske återger samtal under dagen men ofta blandat med italienska. Läxläsning blir ju också på italienska. Men han kan alla bokstäver (de extra svenska kan vara svåra) och siffror på svenska också.

2-3: Vi pratar alla italienska i familjen. Min italienska är så pass bra att folk inte brukar höra att jag är utlänning så jag får nog betrakta den som i det närmaste flytande även i skrift. Självklart finns det alltid rum att utvecklas. Min man som är italienare pratar också svenska (efter ett erasmusår i Sverige) och klarar sig alldeles utmärkt.Jag har inte behövt några kurser och skulle aldrig klara mig på engelska här. Har som strategi valt att inte umgås med andra svenskar i början för att bättre komma in i språk och kultur och det verkar ju ha funkat. 
Däremot har vi kollat på lektioner i svenska till sonen för att han ska få bättre förståelse för språket både i tal och skrift...även svensk historia ingår och så skulle det vara kul med lite kontakt med andra svenska, svensk/italienska barn...men i år funkade det inte med tider och skolan. Får se nästa år men han utvecklas bra ändå i språken även om det där extra skulle vara kul.

4: Jag har inte märkt några problem kopplade till tvåspråkigheten. Snarare tvärtom. Han är öppnare för att lära sig mer och verkar ha en bredare förståelse för språk mot sina jämnåriga icke-tvåspråkiga kompisar. Han har ett väldigt utvecklat språk på italienska, är redan före i skolan och vi får ofta kommentarer om detta...det är inte alla som vet att han är tvåspråkig för han blandar aldrig. Han slår helt enkelt om när han ska prata det ena eller det andra språket. Han har inga talfel och inga förseningar...snarare tvärtom. Han läser på italienska och det mesta även på svenska även om han inte har full koll på  å, ä, ö och sj-ljud tex...men han lär sig snabbt. Ser ingen nackdel med att han lärt sig språken paralellt heller...som sagt det har inte skapat några som helst problem, snarare fördelar. 

 

Ja...det var det jag tänkte säga, tappade det nånstans. Sonen har ett minne som inte är av denna världen. Han har väldigt mycket fantasi pratar på in och utandning.Det kan nog vara så också att i 2-språkiga familjer tror jag att man är mer verbal rent generellt. Man måste ju pränta in språken på något sätt. När han var bebis hade jag med honom överallt och pratade hela tiden. Tex "nu sätter vi igång tvättmaskinen, först lägger vi i en strumpa...blablabla." Lät helt knäpp ibland...men det var enkast att få in extra svenska på det sättet. Italienskan får han ju på köpet. Han har många tidiga detaljerade minnen...detta tror jag också beror på att han kunde sätta ord på saker. De har redan börjat smått med engelska i skolan men han säger att det är aaaaaaldeles för lätt. Både jag och hans pappa har språköra och snappar lätt upp så han har säkert en fördel där också. 

Ragnar: Kul reaktion av läraren. Här är det lite uppdelat. De som tycker att det är jättebra att lära ut båda språken och så finns det folk som tycker att det är jättedumt för att "barnen blir förvirrade" och "ni bor faktiskt i Italien" men jag tycker att han skulle tappa så mycket om han inte kunde svenskan. Då skulle han ju inte ens kunna prata med min familj. Tror för övrigt inte ett dugg på att barnen blir förvirrade. Även om det i början kan bli så som med din son att de blandar...men tror du är inne på något med att språken liknar varandra. Här är de ju helt olika förutom vissa ord. Du satte ord på en grej jag inte tänkte på, det där med uttalet av av vissa bokstäver kan vara krångligt här också o och u tex. Men det kommer.

aussibaby: Har inte heller varit gravid i Sverige så förutom det jag hör från släkt och vänner vet jag inte mer än vad du gör. Här har man 1 gratis bm besök i månaden Men de flesta går privat...gjorde det med första barnet...var oerfaren och hade varit här en kort tid och tyckte att det kändes skönt att allid gå till samma. Den här gången känns det som bortkastade pengar så jag går till sjukhuset. Födde på sjukhuset förra gången med och där var allt gratis. Låg inne i 9 dagar pga havandeskapsförgiftning.  Ett bm besök här består av blodtryck, vikt, hjärtljud, ibland gynundersökning, storlek på livmodern och genomgång av blodprov och undersökningar som gjorts sen förra gången och sen en genomgång av det som ska göras till nästa gång. Blodprov och undersökningar betalar man själv och väljer själv vart man ska gå offentligt/privat. Offentligt betalar man en "ticket" vilket är max 50 euro per recept. På ett recept får man ha 8 prover....men vissa räknas som mer än ett. Tex glukosbelastningen. Man gör sååååååå mycket mer prover och undersökningar här mot i sverige. Glukosbelastning är i det närmaste obligatoriskt. Har redan gjort den den här gången och det gick bra. Massor av koaguleringsvärden osv osv. Sen självklart virala sjukdomar HIV, hepatit osv förutom blodvärden och urinprov. Lite i överkant hysteriskt men föredrar att de har koll. Har man en riskgraviditet betalar man inget och går var 2-4:e vecka till gyn. 

Man har 3 gratis ul ett i första ett i andra och ett i tredje trimestern. Det i andra trimestern är en organscreening, ett längre ul som utförs av specialistläkare där man går igenom alla organ och lemmar. Första kan kombineras med nupp-test. Screening för trisomier. Tredje är ett tillväxt ul för att se hur stor bebisen är ungefär. Dessa kan kombineras med andra ul...med första fick jag flera TUL eftersom det var osäkert hur långt gången jag var. Så de kollade moderkaka och fostervattenmängd och flöde i navelsträngen.
I slutet går man även och gör ctg någon gång i veckan. Man brukar ha ett besök med narkosläkare och vissa sjukhus erbjuder besök hos hjärtspecialist med EKG i samband med det eller så får man göra det utanför på andra kliniker eller vårdcentraler. Allt är väldigt byråkratiskt och genomgående.

Mammaledig får man vara i 5 månader betalt om man jobbar annars får man ingen ersättning alls. 2 månader innan fl och 3 månader efter. Sen har man rätt till att dra av viss arbetstid för "amning" dvs man får gå hem tidigare. Detta kombinerat med att det är jättesvårt att få dagisplats innan det är dags för skolans förskola gör att många mammor är hemma under småbarnsåren. Dagisplatserna kostar så pass mycket så det lönar sig inte att lämna barnen och jobba för de flesta. Många förlitar sig på mormor/farmor...men det gillar inte jag. 

Jag har fött här...vaginalt. Det är tanken även denna gången om allt går som det ska. Födde på vatikanens sjukhus där gör de helst inte kejsarsnitt om det inte absolut behövs eller är planerat. Fick epidural...däremot finns ingen lustgas tex. Jag har en bra upplevelse även om vissa delar var dramatiska...inte pga personalen dock som var jättebra. Har valt att byta sjukhus den här gången till ett som inte är kopplat till kyrkan...än så länge trivs jag och jag har i stort bara hört positiva saker.  

I det stora hela är inställningen positiv. Ammade länge och även offentligt och fick aldrig några negativa kommentarer....däremot många positiva. Många verkar ge upp amningen fort däremot och vissa försöker inte ens. Ersättningen här är svindyr tyvärr. Är absolut ingen amnigshysteriker utan tycker att alla måste välja det som känns bra men är glad att det funkade för mig. Däremot är informationen innan och efter förlossningen dålig och även stöd om man skulle ha problem. Men har hört att det blivit bättre och att många kliniker infört amningsgrupper med specialicerade läkare osv. Sen tycker många att man är helkonstig om man ammar mer än 6mån MAX ett år...men det får stå för dem.

Nej, skrev det i ett inlägg lite längre upp. Det lönade sig helt enkelt inte. Jag är helt emot att lämna barnen med farmor...hon är en underbar människa men inte deras mamma. Svårt att hålla rollerna sen. Har ingen examen men skulle kunna klara mig bra ändå. Krisen slog till precis när sonen fick plats på scuola materna så då var det inte lätt att hitta jobb och nu är jag gravid och därför ligger det lite på is. Tänkte satsa på de här småbarnsåren och ta tag i det där med jobb sen. Här är det ju i alla fall en "godkänd" anledning att ha varit borta från arbetsmarknaden för att vara hemma med barn. Att sätta sonen på privat dagis hade kostat största delen av min lön om jag hade jobbat...kändes onödigt och vi har ingen möjlighet att få kommunal plats på "nido" för maken tjänar för bra (normalhög lön för att vara här). Men vi har klarat oss bra ändå som tur är. Jobbar som tolk på barnsjukhuset svenska/engelska vid behov. Vissa månader blir det mycket andra inget...men det är skönt att komma ut lite också och få lite skrammel i kassan. Ger privatlektioner i engelska också för undervisningen i engelska är undermålig och många ligger efter. Nu ska jag gå på föräldramöte i skolan...får väl se om det ger nåt vettigt. Men lärarna på grundskolan verkar bra hittills i alla fall.

Låter som samma system som vi har här i Italien tom myndigheten heter samma sak CAF: Det räcker med att en halv person jobbar ungefär för att man inte ska få rätt till någonting...gränsen är sjukt låg. 

Här kostar dagis mellan 400-800 euro i månaden. Nunnornas dagis är billigare men där får man kyrkan på köpet. :-/ I det priset är det väldigt olika vad man får och för de som kostar mindre tillkommer det ofta avgifter som delar av maten osv. På kommunala dagiset (scuola materna) betalade vi material och matsal. Sen andra avgifter som "fondocassa"...vad kan det motsvara?? Klasskassa kanske, så man har att ta av om det behövs extrasaker. Utflykter, skolförsäkring osv. Matsalen ligger på runt 40 euro i månaden. I sverige är barnomsorg inkomstbaserad (mamma har varit dagmamma) och de flesta betalar inte över 2000kr i månaden...och då ingår allt.

Just det...de som jag hört betalar 2000kr brukar ha fler än ett barn. Här kan man få mängdrabatt...säg att första barnet betalar 400 euro så betalar andra barnet 2/3 av det osv...

Jag tror att det är relativt att svenska pappor är mer involverade. Jag känner många och då menar jag många svenska familjer som lever i en totalt könsstereotyp familj där mamman har hand om hem och barn och pappan gör lite vad han känner för (obs inte klassbundet i dessa fall). Däremot tror jag att könsneutraliseringen/jämställdhetshysterin...ja, för jag tycker att det är en hysteri är mycket mer framlyft i Sverige så det verkar som om svenska män är "duktigare". Dessutom är Sveriges lagar mycket bättre när det gäller att dela på ansvaret för barnen...man har mer rättigheter och mer hjälp från samhället i Sverige. Min man hjälper till, han tar hand om sonen, lagar mat och städar. Städar gör han mest vid direkta direktiv...han är fortfarande av manligt kön och ser inte smutsen och vad som behöver göras på samma sätt som jag gör...haha! Han skulle inte kunna vara pappaledig ens om han ville (vilket jag tror att han skulle vilja faktiskt) för att det finns inga lagar som säger att han har rätt till det (mer än 8 dagar) och han är anställd så han kan inte göra som han vill. Mammaledigheten är redan ett skämt här och även "barnbidraget" eller vad man ska kalla det och vi skulle helt enkelt inte klara oss utan hans inkomst.  Min man bytte blöjor, matade (när jag inte ammade) osv osv. Han var närvarande under hela förlossningen och klippte navelsträngen. Hans generation är i allmänhet inte "sämre" på detta än vad andra är. Hans familj är från södra Italien och DÄR kan det finnas folk som tycker att vi är konstiga...att mannen får göra som han vill och att kvinnan ska tiga och lyda (inte hans släktingar dock) men det får stå för dem...

Eh...vad är det? Har man inte jobbat här får man ingenting. Har man jobbat får man lite men är osäker på hur mycket och hur länge...vet att det inte är så mycket som i Sverige. "Barnbidrag" är inkomstbaserat och gäller kärnfamiljen. Min man har en normal lön och får några hundralappar i månaden. 

Italien...Rom för att vara exakt.

Ja, jag pratar om hur det är här. Är man skriven i ett annat land blir man utskriven i Sverige om man inte jobbar åt svensk arbetsgivare för då gäller andra regler och försäkringar osv. Nej, du har ingen rätt till föräldrapenning från Sverige om du inte är skriven i Sverige. Kan finnas undantag om man är skriven i Sverige men tillfälligt boende i annat land. Vet faktiskt inte hur länge man ska ha jobbat...har ju inte haft rätt till det så jag har inte kollat. Kärnfamiljen är likamed mamma+pappa+barn inklusive eventuella andra vuxna skrivna på samma adress tex mormor eller farmor eller vad det kan vara...men oftast 2 vuxna plus barn. Där räknas fullständig inkomst. Nu arbetar bara min man och därför är kärnfamiljens inkomst HANS inkomst och vi får bidrag efter det. Skulle jag också jobbas slås min inkomst ihop med hans inkomst och vi kommer då upp i en sån "hög" summa att vi i stort sett inte har rätt till något bidrag alls. Förstår du hur jag menar? Jodå, ensamstående får oftast mer i bidrag eftersom inkomsten är lägre iom att det bara är EN som jobbar...eller inte jobbar. Även där baserat på inkomst...men om jag inte har helt fel har de rätt till ytterligare hjälp. Tex går de före i dagisköer och har billigare skolmatsal och i vissa fall lägre skatter.

Ja precis.

Exakt samma här i Rom. Bussarna är låga i trottoarhöjd och trottoarerna är helt ok. Brukar finnas plats...jag bor i förorten så oftast enda sättet att ta sig in i stan. Folk är hjälpsamma både med vagn och att släppa fram och lämna sittplats till mammor med små barn eller gravida. Tunnelbanan är det enda problemet iom att de äldre stationerna (dvs de flesta) inte har hiss. Då får man förlita sig på hjälpsamma främlingar. Men det brukar funka och tycker faktiskt att folk är mer uppmärksamma och hjälpsamma här än i Sverige.