Nagon som oroar sig over ALLT dagligen?!

Tycker att du verkar ha det jättejobbigt med alla dessa tankar. Att inte kunna glädjas och njuta utan att hela tiden vara orolig. Kanske skulle du behöva prata med något proffs om detta så att du får en chans att njuta av livet och allt som det har att erbjuda. Kan vara ganska kritisk mot mig själv när jag gör saker men brukar försöka fråga mig själv vad det värsta är som skulle kunna hända. Till exempel: Om jag fyller i uttagsblanketten fel på banken så kommer förmodligen killen bakom kassan att rätta mig. Vad gör det? Inget alls är mitt svar och alltså behöver jag inte oroa mig. Har mina aningar att du även lider av dåligt självförtroende vilket inte är bra för din oro. Skickar en kram!

Du beskriver hur jag kännde det då jag gick in i väggen. Ständiga orostankar som tillslut gjorde mig handlignsförlamad.

För mig hjälpte dels medicin (vilket kanske inte är aktuellt för dig) och KBT (kogentiv beteendeterapi) som fick mig att tänka om och lärde mig hantera mina katastroftankar. Jag har aldrig varit gravid, men kan tänka mig att kroppen (och hjärnan) genomgår en del förändringar så kanske beror det i viss del på din graviditet? Ta upp detta med din barnmorska, kanske kan du få hjälp via MVC? 

Det som jag varje dag står fullt klädd ocj förberedd på en strid som aldrig kommer.

Som en soldat i ett krig om inte finns.
As jobbit. tar så mkt energi.
vet inte vad man ska göra åt det ville bara säga att du inte är ensam.

Låter precis som något en kompis till mig skrivit, hon har Generaliserat Ångestsyndrom: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Generaliserat-angestsyndrom/

Oavsett om det skulle vara det eller något annat som gör dig orololig och ångestfylld är det viktigt att du söker hjälp, ofta handlar det tex om KBT eller dyl och inte i första hand en massa mediciner.

Låter precis som mig.. jag lider av ångest. Jag har inte medicinerat ordentligt någon gång även om jag blivit erbjuden har endast använd lergigan 25 mg så att jag kan sova vilket faktiskt hjälpte en del mot oron. Jag har lidit av detta i många år.. min graviditet gjorde mkt gott för mig, jag förstod att det finns viktigare saker i livet (mitt barn och min sambo) att lägga energi på än allt annat som jag ständigt oroade mig för som oftast var utom min kontroll. Är fortfarande kontrollfreak, ständigt nervös och orolig över saker och ting men det har absolut blivit bättre med tiden och med samtalsterapi. Jag har lärt mig att släppa mycket av oron som handlar om saker jag inte kan göra någonting åt.

Tack for alla svar!

Jo, graviditeten har hjalpt lite for nu ar jag sa fokuserad pa det, men har fortfarande mina perioder... Kan vara jattebra nan dag, och sen kommer ett telefon-samtal eller ett brev, och jag tanker vad har jag nu gjort??!! Haha, svart att beskriva och later saker helt galet men oroar mig for allt!

Tror, som nan sa, att det kan ha att gora med mitt sjalvfortroende... Kan inte vara glad over saker jag astakommit, har val egentligen ett bra liv med make, bebis pa vag, gick ut universitetet med hogsta betyg osv. Glommer aldrig den dagen jag tog examen, da var det "Det har va ju kul, men vad ar nasta jobbiga sak man maste ta itu med?"

Kan aldrig gladja mig over nagot, for detta tar upp sa mycket energi. Vill verkligen inte "ge" detta till mitt barn, for det var vad min mamma gjorde. Alltid pratade om deras problem med oss, osv. Vet bara inte hur man ska komma ur det. Kanske samtals-terapi. Har blivit sa van att nu ar det bara en del av vardagen och det ar lite skrammande...

Det skulle kunnat vara jag som skrev det där. Jag tror också det beror mycket på hur mina föräldrar betedde sig mot mig när jag var liten och fortfarande. Alltid massa problem som jag var tvungen att höra och ta del av. Idag orkar jag inte med det minsta problemet. Jag får också ångest av brev och mail och till och med telefonsamtal. Orkar inte hantera stressen över att det kan vara ännu ett problem som jag måste ta tag i och lösa. Jag känenr samma sak med universitetet. När jag tog examen i våras så mådde jag dåligt. Tänkte att jahapp nu blir det bara värre hur ska jag lyckas hitta ett jobb och hur ska jag orka gå till jobbet. Hur ska jag lyckas sköta mig och inte göra fel. Är iallafall också gravid nu och tänker bara försöka fokusera på min sambo och barnet som kommer. Det hjälper massor just nu. Kanske blir det ännu bättre när vår bebis faktiskt föds. Det känns i och för sig som om mina ororstankar kommer skifta över till saker som har med barnet att göra. Jag får ångest över saker som jag vet kommer hända redan nu. Ska iallafall försöka vara den personen som mina föräldrar aldrig kunde vara. Hålla mina problem för mig själv eller tala med min sambo om dom när barnet inte hör, vill inte att hon ska bli påverkad som jag blev. Hur enkelt det än låter så är det så otroligt svårt att sluta oroa sig i onödan över massa saker. Men jag tror verkligen du skulle må bra av att gå i samtalsterapi. Bara att någon lyssnade och bekräftade att det var ett verkligt problem som jag lider av och att det GÅR att ändra beteende, gjorde genast att det kändes lite bättre. Lycka till! 

(Jag är signaturen Anonym #5)
 

Jag fungerar precis tvärtom, är väldigt väldigt sällan orolig för någonting, min allmänna inställning till allt är att det antingen löser sig eller inte spelar någon roll. All min erfarenhet styrker att det också är så. Allt ordnar sig på något vis.

Jag litar till min förmåga att kunna hantera dom problem som uppstår, jag litar till min förmåga att klara det jag ställs framför, och all min erfarenhet säger att jag gör det. En mycket viktig del i att kunna släppa sin oro är just det, att lita till sin förmåga att finna en väg ur det man står inför.

Därför finns det ingenting att oroa sig för, jag har en filosofi som grundar sig i att människor är vackrast fria och ska vandra sina vägar, göra sina val. Att det är deras liv och deras ansvar, att deras tankar och känslor är skapade i dem och har ingenting med mig att göra. Därför är jag aldrig orolig för vad andra gör, eller vad dom tänker eller känner. Mitt liv är min väg, jag har mina val, min resa, jag tycker livet är vackert och jag njuter verkligen av att leva, av själva upplevelsen att vara vid liv. Mycket lite av annat är viktigt.

Trivs jag inte säger jag upp mig och går på dagen om jag får, gjorde jag för drygt en vecka sedan.  Vantrivdes något enormt. Jag är ingenstans där jag inte trivs, livet är viktigare än så. Jag vill leva mer i oberoende än i beroende. Jag lever så att jag kan klara mig utan jobb en tid, lagt undan pengar också så jag inte står i akut kris. Kan gå hemma en månad utan lön eller akassa, det viktigaste är att jag trivs och mår bra. Jag litar blint till att jag kommer få ett nytt jobb. All min tidigare erfarenhet säger mig att det också ordnar sig. Man finner alltid sin väg.

Jag kastar mina tärningar, gör det jag tror på, konsekvenserna är inte det viktiga. Utan att jag handlar utifrån mig själv, det jag står för och det jag tror på. Resten får bli som det blir, och det har alltid ordnat sig.

Det du behöver arbeta med är din grundläggande inställning, dom värden du har som driver dina tankar i det mönster dom går i. Det andra är att arbeta med dina tankar, ändra dom. Och utmana dom. Gör det du är rädd för och se vad som händer, möt din oro med en inre övertygelse. Se tillbaka och se det positiva.

Men det är mycket aktiv övning, att vara vaksam och medveten om sitt sinne, sina tankar. Låt inte dina tankar styra dig, styr istället dina tankar.

Men den inställningen så spelar det ingen roll vad som händer, det är oron som är det jobbiga, inte situationen. För jag kan vara i en situation du oroar dig för utan att vara varken orolig eller må dåligt över den. Situationen äger inte mig, jag äger den. Det är bara en livsutmaning, en möjlighet. Och kommer snart vara löst och historia och då står man inför nya saker. Det är ett ständigt flöde, flöda med bara :)

Lev ochg njut, ta det som det kommer. Allt ordnar sig och det som inte gör det kommer du en dag se ändå var det bästa ur något perspektiv. En relation kanske inte blev bra, problemen kanske inte löste sig utan det tog slut, vilket också är ett sätt för det att lösa sig på, ser du sen när du står på en annan plats, i en annan situation med någon annan. Då du inte vill vara någon annanstans, med någon annan.

Finns människor som har det mycket värre och ändå överlever, finns människor som äger 1% av det du har och ändå är lyckligare än du. Så du behöver inte oroa dig. T.om om du hamnar på gatan så har du bara 1 orm att vara rädd för och det finns massor med mat kastad utanför varje affär. Köp en bra sovsäck, en hängmatta, bra kläder och kängor samt lite verktyg som kniv, yxa och ett fiskespö så har du komfort och alla förutsättningar att klara dig ändå.

Eller köp en gammal husvagn :)

Allt ordnar sig eller kan ordnas. Lita till det och luta dig mot den övertygelsen när det stormar i ditt huvud.
När dina katastroftankar skenar iväg, fånga in dom, fråga dig själv vad som är det värsta som kan hända, förlika dig med det och ställ frågan till dig själv hur illa det egentligen är om det skulle ske. Slappna sedan bara av :)

Det bästa i livet kan komma ur det värsta, så har man tur går det riktigt åt helvete någon gång ibland också. Om inte annat för att man då lär sig att riktigt åt helvete också går att hantera :)