Noll tolerans!

Då skulle jag vilja berätta en saga för dig. Den heter Sagan om den lille pojken, som inte ville städa.

Det var en gång en liten pojke, som älskade sina föräldrar. De var bråkiga i bland och orättvisa i bland, men det var glömt till nästa dag. Fast den senaste tiden hade de varit bråkigare än vanligt, för de tyckte han var stor nog nu för att städa sitt rum själv. Han tyckte det var jobbigt och tråkigt att sitta där ensam och plocka i hop. Dessutom var det krångligt att komma i håg precis var varje sak skulle ligga!

En dag var hans mamma riktigt arg. Hon hotade med att stoppa alla hans leksaker i en säck och kasta bort dem, om han inte städade före läggdags. Men det måste väl bara vara något hon sa? För föräldrarna pratade ständigt om hur rädd han måste vara om sina saker så ingenting gick sönder eller kom bort. Och det var ju hans saker - inte deras?
Han plockade några pusselbitar, men sedan hittade han en bok att titta i. Det upptäckte mamma, och då blev hon ännu argare. Varför skulle hon skälla hela tiden? Nu blev han på dåligt humör och hade verkligen ingen lust att städa! Nästa gång mamma kom in, så skrek hon. Han fick lägga sig utan kvällsfika, och till sin fasa såg han att mamma tog fram en sopsäck och började stoppa ner alla hans leksaker. Han skrek och protesterade, men mamma knöt bara i hop sopsäcken och gick för att kasta den i soporna. Sedan kom hon tillbaka och sa "Nu kanske du har lärt dig att städa när jag säger till dig!".

Och visst lärde han sig något, fast kanske inte riktigt det mamma tänkt sig. Han lärde sig hata den kvällen. Och han lärde sig skämmas, för inte får man väl hata sin mamma?! En sak till lärde han sig; att aldrig mer vara rädd om sina saker, för de kunde ändå när som helst tas i från honom ...

Får rysningar, mycket läsvärt!!

Själv har jag med mina små städat tillsammans med dem. Varför göra städningen till något tråkigt när mycket är roligare att göra tillsammans. Jag hjälper dem, och som större har sonen väldigt lätt att hjälpa mig om jag ber honom. Jätteskönt.  

 Siri skulle sitta kvar i ungefär 5 sek.

MalinEddie, nej har inte för avsikt att köra med det så jag läser inte din länk. Men tack ändå.

Taitas- du får tycka vad du vill, vi känner båda att detta är rätt. Vi ligger ju och läser aha och gosa innan vi säger godnatt.

Tips ang städning: Hota inte att slänga om man inte är beredd att fullfölja det. Ett annat alternativ är att lägga leksakerna som barnet vägrar städa upp i en plastsäck och tala om att dessa leksaker får barnet inte leka med förrän barnet lärt sig städa upp. Varje gång barnet vägrar städa åker leksakerna i plastsäcken direkt (ha sedan säcken förvarad där barnet inte kommer åt den). Jag lovar, det räcker med att du gör det max 2ggr! Sedan behövs bara hotet ett par gånger till och efter det städar barnet självmant när du ber om det (men ofta under  verbala protester).
Jag har två sjukt envisa barn fulla med humör men detta har fungerat klockrent! Men vi är också stenhårt konsekvent med allt så de vet att vi aldrig ger oss. Kommer även göra samma sak med nummer tre.

Sköter sig inte barnen vid matbordet får de tre varningar sedan får de gå från bordet och maten tas bort. Om de inte fått i sig mer än någon munsbit får de välling när de går och lägger sig sedan istället.

Både ja och nej, jag tycker tex att 5 min är för länge. Vi har gjort en egen variant på 5mm som funkat kanonbra på VÅRA barn.

Blodpudding tex ser otrevligt ut och luktar konstigt, men många gillar det ändå för det smakar inte so,m det ser ut och luktar. Man kan omöjligt veta hur det smakar utan att faktiskt smaka på det. Jag gillar inte blodpudding.

Ang 5 minutersmetoden- gör inte denna men ibland hinner jag inte ta upp Selma,2 månader, innan hon hinner somna när hon gråter, typ när jag dushar saga eller saga slagit sig, och då är min tanke att det kanske är bra att man inte tar upp vid minsta gny. Man hör ju skillnad på gråt. På natten vaknar hon kanske fem gg och gnäller några
Minuter men somnar sen om. Tar jag upp henne stör jag ju hennes sömn men får väldiga kommentarer på att jag inte rusar till henne så fort hon gnyr.....men går kanske inte jämförA men 5minuters metoden.

Alltså, jag tror att det är oerhört viktigt att barn lär sig att säga "ja" och att säga "nej". Det handlar om gränser, att lära sig vad sina egna gränser går, och var andras gränser går. Att tvingas äta mot sin vilja är gränslöst, det går rakt emot barnets eget "nej", det är att kontrollera barnets egen känsla för sin egen kropp. Att detaljstyra själva ätandet har jag också noterat hos vissa föräldrar, vad som ska ätas först och i vilken ordning och på vilket sätt. Föräldrar som sitter och tokstirrar på sina barn genom hela måltiden och regisserar dem. Och själva smakar dem då fan inte på allt, knappast. Själva skulle de inte stå ut i fem minuter med en människa som satt och kommenderade dem att äta fast de inte ville. 

Det finns mängder av saker som jag inte heller skulle acceptera vid till exempel middagsbordet. Att leka med maten eller att sitta och skrika, är en sådan sak. Att få gå från bordet och skrika av sig eller vad det nu kan vara, är inget straff. Utan rent folkvett. Men att proppa en unge full med mat bara för att man har fått för sig att det är en dödssynd att lämna mat, eller inte "smaka på allt" - det är fullständigt vettlöst. 

Jag gissar att vi talar om spädbarn här? Där är skriket ett kommunikationsmedel som föräldern har som uppgift att svara på. Skriket är inte något dåligt beteende som ska ignoreras. Ilska eller behovet av uppmärksamhet är viktiga känslor och att ignorera dessa för att bebisen ska sluta visa dessa känslor, förstår jag inte riktigt. Varför är det något negativt att vara arg? 

Jag uppfattade nog det som att det handlade om små barn, typ 3-5 år men jag kan ha missuppfattat.