Noll tolerans!

Taitas- när vi lägger henne så frågar jag om lampan ska vara tänd och om dörren ska vara öppen? Ja säger hon, då säger jag att få måste hon ligga kvar i sängen för springer hon upp släcker vi och stänger dörren.

(hon har sovit i vår säng läänge och nyss börjat sova i egen säng och det var mkt spring första nätterna men nu somnar hon av sig själv utan gråt)

Jag tycker det lät helt bra :) Jag körde lite samma typ av saker när dom var små!! Nu ha ja väldigt artiga och väluppfostrade stora barn som är trygga i sig själva!  Jag uppfostrar mina barn efter en regel.. konsekvänt konsekvänt konsekvänt, hotar aldrig utan att genomföra det! Och oftast så behöver man bara nämna det om det nu skulle bli e  diskution om något!

Nej, de får inte automatiskt förmågan genom att du låter de öva.

Den intellektuella mognaden som är en förutsättning kommer gradvis.
Färdigheter av att öva kommer gradvis.

Processen fortsätter faktiskt långt efter uppnådd myndighetsålder.

Det kommer naturligtvis med den intellektuella mognaden samt en massa andra erfarenheter de bygger på med åldern.Det skulle vara intressant att ta del av den argumentationen.

Det jag behöver veta är...

1. Vad krävs för att tänka, förstå och argumentera?

2. Är dessa förmågor fullt utvecklade vid födseln eller är det en process som löper över sisådär en 20-30 år?

Behöver jag ha barn i någon särskild ålder eller barn överhuvudtaget för att veta detta.....NEJ.

Vet jag svaren på 1 och 2.....JA

Jag vill ha exempel på argument från tidig ålder.

Argumentationen kan komma igång så fort de kan prata precis som du säger men kvaliten på argumenten växer ju med ålder, är det verkligen något att ifrågasätta?

I början är argumenten jag vill eller jag vill inte.
Sedan kan de börja upprepa andras argument, vilket kan låta vettigt men inget de kommit fram till själva eller kanske ens förstå. Det bara är så för att mamma har sagt det.

Jag har inte läst igenom hela tråden (endast TS inlägg för att få ett hum om tongångarna). Jag är förstås inte förvånad att många skribenter inte håller med, det är ju trots allt FL-forumet vi är på ;)

Till TS vill jag skriva att jag håller helt och hållet med dig om och tycker inte alls att du är för hård.
Vi har samma inställning och vår dotter gör också allt det där som man måste utan tjafs. Man måste ta på sig ytterkläderna när man ska gå ut, man måste borsta tänderna, man måste tvätta händerna före och efter maten, man måste sitta ner och äta när maten serveras, man måste plocka upp efter sig, ha bälte i bilen osv.
Vår dotter är 3,5 år och har för länge sedan förstått att detta är inget man tjafsar om, man bara gör det - det går snabbt och smidigt då och alla blir glada.
Vi har aldrig lämnat utrymme till diskussioner i dessa "måste-frågor".

Vår dotter saknar inte argumentationsteknik för det. Hon ifrågasätter och sätter sig på tvären precis som alla andra treåringar, men aldrig i de återkommande rutinerna.

Det sägs att det är svårt att lära gamla hundar sitta och det ligger säkert mycket i det uttrycket. Varför inte vara konsekvent och tydlig redan från början?

En hjärna vars intellekt och kunskapsbas inte är fullt utvecklat från födseln.Jag kanske uttryckte mig dåligt men kvaliteten på argument hos en normal tvååring är så låga att jag betecknar förmågan som snudd på obefintlig. Jag väntar fortfarande på exempel från dig som bevisar motsatsen.Jag tycker bristen på kunskap i detta ämne är mer pinsam om man har barn.

Jag kan bara tala utifrån vår dotter, som jag har erfarenhet ifrån. Hur ditt/dina barn beter sig vet jag inte och om det finns skäl till avvikelser.
Hos oss har vi t ex alltid bestämda mattider, alla sitter med vid mattillfället och sitter kvar tills alla har ätit klart.
När "den lilla" var för liten för att äta vår mat, satt hon med vid bordet ändå (i den mån hon var vaken) - även om det så var i babysittern. Vi skapade en rutin redan där.
När hon var ett år, förväntades hon äta samtidigt som oss. Vi tillrättalade kanske måltiderna inledningsvis, så att det var sådan mat vi visste eller kunde misstänka att hon tyckte om. Eftersom våra luncher/ middagar är en lugn stund och relativt lång sittning åt hon någongång under stunden. Sen plockades maten undan. Och det är DÄR vi har varit konsekventa, man äter när mat serveras. Man äter inte stunden innan eller stunden efter. Vi har inte heller gett efter för "jag vill inte ha" och försökt truga med något annat. Man äter vad som serveras. Punkt.
För att inte alla FLare ska ta en för allvarligt serveras naturligtvis annat om det är sådan mat som vi vet att hon absolut inte kan äta. Bruna bönor är ett sådant exempel. Vi tvingar henne inte heller att äta upp. Men man måste smaka.
Det har inte funnits utrymme till daltande vid bordet.

Givetvis har det inte gått smärtfritt hela vägen. Hon är ju bara ett barn... Idag vet hon vad som gäller och vi har aldrig dispyter vid bordet.

Så var det, ja.
Har du hört på maken så "rälig och elak" förälder man är?
En utebliven lunch fick kompenseras med ett något utökat mellanmål.
Hur tror du att barnen på dagis klarar sig de dagar de inte äter lunch? Det finns många som börjar vid ett år (dock ej vår dotter). Får de äta när de vill bara för att lunchen hoppades över? Får de alternativ? Knappast. De får vänta till "mellis" och överlever det.

Å andra sidan fick hon bröstet/ flaskan med regelbundna tidsintervall också. Hon fick aldrig snutta när hon ville, bara för att...

Jag hoppar in i tråden. Förutsätter att ni pratar om barn i förskoleåldern nu, men det vore intressant att höra från er som argumenterar emot ts och P E hur ni tror att era barn fungerar i förskolan och senare i skolan. 

Tror ni att era barns förskollärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska plocka undan leksaker efter sig? Är det isåfall rimligt? 

Tror ni att era barns lärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska öppna matteboken och börja räkna? Är det isåfall rimligt och vilka argument tycker ni att era barn kan komma med? Att det är tråkigt? Det är jobbigt? Jag vill inte just nu? Mamma säger att jag inte behöver om jag inte vill?

Fattar ni inte att konsekvenserna av att inte vara den vuxne som klarar av att sätta upp enkla regler (kring grundläggande saker som mat, sömn, säkerhet) bara blir att era barn inte klarar av att ta normala motgångar när de blir äldre? Det vill säga- de blir curlade!

Detta handlar inte om att barn som lyder sina föräldrar kommer att bli små nickedockor som vuxna. Det handlar om att lära sig att livet inte alltid är rättvist, att man måste kunna rätta sig in i ledet och samarbeta med andra. Det handlar även om att saker inte alltid är/blir som man själv vill, utan man får acceptera läget. Uppfostran handlar inte i första hand om att lära sina barn att argumentera för sin sak, utan att få dem att förstå att det finns regler och normer i samhället som gör att våra relationer till bekanta och obekanta fungerar smidigt. 

Håller helt med. Jag hade jättebra betyg i skolan, och var absolut inte ett av de "störande" barnen trots att mina föräldrar inte körde över mig, utan lät mig diskutera och argumentera.

Fetat och understruket är nyckelorden.
Men rian81 frågade ju faktiskt vad som händer om personen inte vill när de lärt sig att deras vilja styr.