Noll tolerans!

Ja, fy fan, sådana perioder har vi också. I synnerhet de eviga eviga ifrågasättandena, det är iofs bra att ha ett barn som kan tala för sig och som inte automatiskt böjer sig för auktoriteter, men ibland kan han väl bara acceptera faktum? Puh.

Vi bryter ihop och skriker här hemma ibland, vi tjafsar och grälar och det händer att jag drar maktkortet, men då skäms jag ju för mig själv. Då tycker jag inte att jag är en bra förälder. När jag förklarar, lirkar, avleder, skämtar och övertygar, då tycker jag att jag är en bra förälder. Och det intressanta är att min son är nu så stor att han själv kan uttrycka att han faktiskt inte gillar skrik och bråk, han gillar när jag har mer tålamod och förklarar istället. Och man kan ju undra vad som bygger tillit, om det är när man sätter hårt mot hårt eller när man bemödar sig om att iallafall försöka lösa konflikter på ett vänligt sätt.Nej, jag kan inte slänga min sons saker, jag kan känna mig helt desperat efter att ha vadat genom lego med en skrikande arg unge som inte vill eller orkar städa, och verkligen vilja slänga rubbet - men vilken grym kränkning vore inte det? Han har ju FÅTT de sakerna, de är hans, och han har en precis lika stark relation till sina saker som jag har till mina. Känslorna är inte mindre hos barn än hos vuxna. 

Jag hjälper honom att städa när han är trött på kvällen för det ÄR jobbigt. I går plockade jag ihop allt hans "oviktiga" lego och hans serietidningar så fick han fixa i ordning sina projekt och viktiga gubbar - och ett par timmar senare kom han och kramade mig och sa glatt "tack för att du hjälpte mig plocka undan mamma!!" DET uppskattar jag. Han förstår att det är en ansträngning även för mig och att det är lättare för alla om vi hjälps åt. Då lär han sig ju hjälpa andra.   
  

Där har jag ett undantag: medicin. Den ska i, det är helt och hållet mitt beslut som vuxen, det kan inte ett barn ta. Antingen är medicinen nödvändig och då ska den i om det så sker med våld, eller så är den inte nödvändig och då är det bättre att avstå. Hostmedicin kan han få bestämma om själv ifall han vill prova eller inte.

Nu går det att övertyga om nästan allt, men när han var liten - ett-två år, då var det fysiskt våld som gällde.   

Jag är född i mitten på sjuttiotalet och fick en vad många här skulle kalla "hippieuppfostran utan gränser" och förfasas över, men som jag tyckte var en bra, tolerant metod där barnet fick mycket respekt, var en självklar del i familjen och fick lära sig genom att umgås och göra. Skämspallar, order, straff och hårda regler var fullkomligt otänkbart. Jag har inte blivit straffad en enda gång under de arton år jag stod under mina föräldrars förmyndarskap. Klart att det var bråk och gräl och konflikter, jag verkar dessutom ha varit ett intensivt och egensinnigt litet barn som inte alls betedde sig som man kan förvänta sig under förskoleåren men jag hade föräldrar som tog det med nyfikenhet, inte vrede.

Majoriteten av de konflikter och det strul som fanns i min uppväxt rörde sig kring att min far var alkoholist (de skilde sig när jag var sex år).

Under hela min uppväxt är mitt minne av min mamma att hon förklarat, lyssnat, visat och verkligen, verkligen försökt göra sitt bästa som förälder, försökt stötta, peppa och vägleda och haft stor respekt för mig som person, även när jag inte alls varit som hon. Jag är inte alls lika bra på det som hon var, jag är en betydligt hårdare förälder, och latare (vilket jag faktiskt anser är samma sak i 90% av fallen) - men jag märker ju att det som fungerar på lång sikt är att prata, lyssna, övertyga och samtala. Jag har välsignats med en son som är både smart och viljestark och dessutom egensinnig - och det skulle säkert vara möjligt att uppfostra honom med straff och hot och nolltolerans, men då skulle han vara en bitter och misstänksam unge. Om man lyckas övertyga honom om att något är RÄTT däremot så följer han det nitiskt! Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

(Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)       

Avena: du hävdar saker som går precis på tvärs med den anknytningsforskning som finns. Små barn är rädda just för ensamhet och mörker. Barn som får kärlek och trygghet är också rädda för mörker och ensamhet. Det är framselekterat under årtusenden just för att små barn dör av ensamhet - de barn som accepterade att ligga ensamma överlevde inte i lika hög grad. 

Att konsekvent vägra att ta upp eller trösta ett skrikande barn är förvisso tydlighet, men det man är tydlig med är att man totalt skiter i sitt lilla barns behov. Om man gör något som skär i hjärtat på en så gör man i 99% av fallen fel!

Man kan utmärkt väl trösta ett ledset barn om och om igen under natten utan att för den skull ge signaler om att man inte ska sova. Tro mig, jag har haft barn som sov apdåligt. Tydlighet var inte vårt problem.