SallyBlixten

Äldre 24 Oct 22:27

712 svar

Noll tolerans!

Maluttan skrev 2011-10-24 22:01:17 följande:

Hos oss finns det inga regler.

När det är matdags och barnen inte vill smaka så slipper de. Jag uppmuntrar självklart till att smaka men gör absolut ingen stor sak av om de äter eller inte. Men vi pratar om hur det känns när man är mätt, hur det känns att vara hungrig, att man orkar om man äter. Detta oavsett om de äter eller inte.

Jag förstår inte riktigt hur det går till att tvinga ett barn att sova/äta/städa.

Skulle min kille tvinga mig att äta när jag inte var hungrig/ sugen/ hade lust, skulle jag känna mig riktigt förminskad. Skulle han dessutom konsekvent göra det skulle jag packa ihop mina saker och flytta.

Skulle han tvinga mig städa undan mina saker för att han tycker de är i vägen skulle jag också känna mig jävligt obetydlig. Skulle han däremot be mig att ta bort dem för han tycker om ordning och reda och tycker det är jobbigt med stök så skulle jag kunna rensa lite.

Jag vill ha ett samarbete hemma, Vi hjälps åt, jag vädjar till deras empati och medkänsla och gör de gör detsamma till mig. Skulle aldrig vilja ha ett barn som gjorde saker jag sa bara för att jag sa det. Det kan ju få katastrofala konsekvenser.

Ponera att jag har en 14årig dotter som lovat att ligga med sin 17åriga kille på kvällen och ångrar sig. tror ni jag vill att hon ska vara konsekvent 100% av tiden. Nästan allt är förhandlingsbart!

Håller med till fullo. Jag har två barn i övre tonåren och en liten skrutt på fem år. Tänk vad jag är glad att mina barn fått ifrågasätta och träna "civil olydnad" med mig. De har sex på sina egna villkor och har båda fixat olika jobb och förhandlat om lön och arbetstider. De tar inte skit från andra och har vågat säga nej till cigaretter och droger o.dyl.

I perioder har deras rum sett ut som bomben slagit ner men båda har gradvis rättat till det. De har haft fria läggtider sedan 9-årsåldern, skött sina skolarbeten på sina vis. Ibland har de misslyckats och då har vi hjälpts åt och visst, det har tagit mycket kraft (kändes som att jag gick om 8:an med en av dem för jag fick lägga massor med kraft på att hjälpa h'n att hitta bättre studieteknik). Men fy vilken kraft det skulle tagit från mig att tämja och dressera dem till lydnad - en lydnad som de sedan behöver träna bort för att kunna ta sig fram i ett modernt samhälle.

Min lille sladd har inte genomgått en enda trotsperiod - jag tror inte på dem och hänvisar till Jesper Juul om man vill hävda att de finns. Tandborstning och annat som måste ske kan man leka och lirka fram (använda sin fantasi) istället för att bända upp en unges mun och göra sig döv för tårarna.

Föregår man med gott exempel funkar mycket. Vi borstar ju tänderna på oss själva så då hakar lillen på. // När det inte funkar kan man dansa: På en med en bra skiva och sedan är det tandborstarrock i vardagsrummet. // Är man trött kan man sätta sig med tandborsten i handen och vänta. Eftersom vi måste borsta tänderna gör man ingenting annat förrän det är gjort. // Barnet kan få välja ny tandborste i affären. // Man kan göra en liten ritual för tandborstning som barnet tycker om. // Eller så behöver Nallen också borsta tänderna osv. det finns hundratals sätt att få tänderna borstade men inget behöver innebära fasthållning eller liknande. Värsta konsekvensen är ju att man inte kan äta godis, dricka saft eller kakor och det kan man förklara när de blir stora nog att förstå.

Jag förstår absolut inte hur man kan tycka att det är en bra lösning när den ena parten är ledsen under genomförandet. Det blir ibland nödvändigt men fy, inte trivs jag med mig själv när det sker.

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 25 Oct 00:33

#274

TwistedSister skrev 2011-10-24 22:52:43 följande:

Alla dessa tandborstningsknep har jag testat, utom att dansa, får prova det. Min dotter gråter inte när jag borstar hennes tänder, där skulle jag också dra gränsen. Hon kniper ihop tänderna och bits och skrattar och tramsar och blir lealös och far i golvet och ålar sig omkring och snurrar runt men hon gråter inte.

Hoppas dans funkar

Annars kanske hon vill borsta tänderna på dig och så kan ni turas om.

Gör en "tandborstarsalong" där man beställer tid för tandborstning och diskuterar lite hur man vill ha den, väljer tandkräm och leker som om man är hos frissan och sen får man betala innan man går. (Glöm inte att visa tänderna med spegel som frissan gör så ni kan se om det blev bra.)

Äggklocka? Sätt på två minuter och låt henne borsta hur som helst bara hon borstar i två minuter - man kan ha värsta nedräkningen och nästan få det att bli som Raketen-leken.

Utmana henne att sitta på toa och borsta tänderna samtidigt. Jag tror faktiskt inte att jag själv kan kissa och borsta tänderna på samma gång, måste prova ikväll, *s*

Med mina barn har det funkat att om man leker ibland så kan man ha vardag ofta, framför allt så räcker det med en lek. Om tandborstningen är kul så kan resten av kvällsgöromålen gå på rutin. Jag får samma effekt som TS, dvs de lär sig att det ska ske så de väljer att samarbeta för det bästa är ju att hinna i sängen i tid för att läsa extra mycket i boken

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 27 Oct 10:33

#680

Avena skrev 2011-10-26 16:35:47 följande:

Bara läst TS.

Men, för det första, så har du bara ett barn. Kom tillbaka när din tvåa är fem år gammal så har du troligtvis lite annat att säga i frågan. Min etta är lugnet själv och vill inget annat än att samarbeta och lyssna på oss. Hon gör alltid som vi säger och har aldrig fått ett enda utbrott. Är 7,5 år gammal.
Jag var rätt kaxig som förälder tills nummer två kom. Tjohej! Inte samma barn som ettan precis. Nu får se vad det blir av trean, han är ännu bara 9 månader, men även han är en egen individ.

För det andra, håller jag med dig! Jag tycker du gör fel i att hänvisa till din egen son (se min kommentar ovan) men håller med om att det daltas för mycket. Vissa saker ska göras. Har själv hållt fast skrikande barn under tandborstning och slängt ner leksaker i en pappkasse när hon (ja, nr två såklart :)) vägrade städa. Nästa gång städade hon.

Vissa frågar mig: "Men accepterar dom det?" om saker som att ligga kvar i sängen på kvällen. Och då undrar jag samma som du - vaddå "accepterar"? Det bara är så. Om hon går upp igen lägger jag tillbaka henne. Kan göra det i timmar om det behövs. Till sist förstår hon vad som gäller. (Ja, gäller bara nr två, ettan har aldrig gått upp.)

Behöver jag tillägga att det gäller inte barn med en specifika svårigheter eller diagnos? Såklart.

Med din egen logik vill jag säga: kom tillbaka när din tvåa är 15 år. Det som många tror är dalt är faktiskt att man grundlägger en respektfull dialog som kan fungera ända upp i vuxen ålder.

Att hålla fast en skrikande femåring kan vi alla men vad gör du när h*n är större än du och hormonerna sprutar? Är det inte lite smart att skapa och gemensamt utveckla en respektfull dialog där ni lär känna varandra och kan förhandla och jämka?

Tonåringar är inte så bra på att "acceptera" , särskilt inte med motiveringen att "det bara är så". Jag kan inte låta bli att le vid tanken på att ens försöka föra ett sådant samtal med någon som man inte kan kontrollera med fysisk övermakt.

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 1 Nov 00:46

#690

Avena skrev 2011-10-28 18:21:50 följande:

Ja vi får väl se, men jag är inte särskilt orolig. Till 80-90% av tiden sker det såklart respektfulla samtal och aktivt lyssnande och en massa annat bra. Skulle tex aldrig skicka upp ett barn på rummet eller köra någon metod med att sitta på trappan X antal minuter. Det handlar inte om att utöva makt eller ta beslut över deras huvud som de inte förstår. Jag förklarar alltid varför, om inte annat så iaf efter en fight. Oftast då som de är mest mottagliga för förklaringar.
Nä, samtal i första hand och att låta barnen vara delaktiga i så mycket som möjligt. Dock tycker jag att barn behöver veta att ALLT kan de inte bestämma och man kan inte alltid få som man vill. Detta är även en trygghet för ett barn, att inte få mer ansvar än det klarar och att känna att den vuxne klarar kampen.

Att "förhandla och jämka" med en 3-åring som vill ha glass innan maten funkar sällan. Då är det bara så att nej är nej. När hon är 15 kommer jag låta henne avgöra själv huruvida hon vill ta en glass innan maten, men det betyder inte att jag ger henne den redan nu. Konstig jämförelse men du förstår kanske principen? Har inga som helst planer på att hålla fast en 15-åring för att borsta tänderna, redan när barnet är några år kan man ju förklara anledningen och behöver då inte tvinga.

Menar du att du aldrig tar ett beslut som dina barn ogillar eller står fast vid ditt ord trots att de säger emot?

Jo, visst tar jag beslut som de inte gillar, men det är inte så ofta och vi pratar om det för att hitta bästa möjliga lösning. Sonen har jag inte "kört" över på så många år att jag inte minns, dottern var en gång när hon var 15 och fick en knäpp om var hon skulle sova en natt. Då konfiskerade jag hennes SL-kort och låste alla fönster så att hon inte skulle kunna lämna huset utan min vetskap. Det är nog det värsta jag någonsin behövt ta till mot något av mina barn. (Den lille på fem år kräver inga maktmetoder - hans syskon har lärt mig hur man kan komma till gemensamma beslut utan bråk.)

När det handlar om att stå fast vid sitt ord tror jag att det i princip är bra men man måste ju lyssna på barnens argument och vara beredd att ompröva sitt beslut. Jag säger sällan "nej" utan funderar och frågar hur de tänkt. Ofta ser de själva om det finns brister i deras logik och kan rätta till det när vi pratar om det. Jag tror inte att de upplever att jag bestämt särskilt mycket i deras liv men det fina är att de nästan alltid valt den väg jag önskat.

Nu senast hade dottern en helt galen resplan över halva jorden som jag inte gillade. Istället för att säga nej bad jag henne googla lite på insekter och hygienisk standard på billiga vandrarhem i Vietnam

På samma sätt styrde jag hennes tankebanor genom att påpeka en del fakta som faktiskt är helt sanna. Kan man tänka sig... det blev Singapore, Australien och USA istället. Nöjd mamma kommer vinka av resglad dotter i morgon!

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 1 Nov 09:33

#694

LindaLarsson skrev 2011-11-01 09:18:14 följande:

...Men tji fick hon, denna pojke vaknar nätterna igenom fortfarande, 13 månader. Dom är helt utslitna. Då är det inte lätt att låta barnet få exakt som det vill hela tiden....

Jag tror man behöver närma sig situationen från ett annat håll.

Det är ju inte så att ett litet barn VILL vara vaket på nätterna. Det är ju något som inte stämmer tillräckligt bra för att sömnen ska infinna sig. Hunger, blöt blöja, kall, varm, rädd, närhetsbehov eller vad det nu kan vara. Som förälder kan man ju vända ut och in på sig för att komma på vad som fattas men...

När man kommer på vad barnet "vill" (dvs vilket behov det har) så kan man förhoppningsvis ge detta och då somnar det lilla barnet (som oftast vill sova men inte kan).

Sen vill jag ge Sextiotalist ett tack för att du beskrev precis hur jag menar

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 2 Nov 17:36

#701

Avena skrev 2011-11-02 11:09:47 följande:

Oj vad det låter bra.

Men för det första krävs det ingen högskoleutbildning för att förstå att det första man undersöker är om barnet är hungrigt eller har bajsig blöja och försöker tillgodose dessa behov. Vilken normal förälder som helst gör precis så. Om barnet känns varmt eller verkar frysa tror jag också att föräldrar har koll på så dessa behov borde vara "checkade".

Att ett litet barn skulle vara rädd har jag svårt att se. Rädd för vad? Sängen? Blöjan? Mörkret? Nallen? Ensamheten? Och varför isf? Ett spädbarn som mår bra och får kärlek är inte rädd.

Ja, närhetsbehov är väl det alternativet som det isf skulle luta åt, men dels borde ett tryggt barn som får kärlek och närhet under hela dagen inte ha behov av att kräva ständig närhet en hel natt. För det andra, om fallet är så borde barnet således tystna och somna igen om föräldern ligger bredvid. Jag gissar att en förälder till ett barn som ständigt skriker på natten har testat även detta utan resultat.

Alltså, det som inte stämmer tillräckligt för att sömnen ska infinna sig är en tydlig signal från de vuxna - de som barnet litar mest på - att nu är det dags att sova. Jag är som vuxen helt trygg i mitt beslut och inga andra alternativ finns. Detta är vad du behöver och jag kommer inte vika en tum även om du skriker aldrig så mycket och även om det skär i hjärtat på mig för jag VET att du behöver sova nu. Alltså: ta inte upp barnet såvida det inte blir helt hysteriskt, men lägg då ner det när det lugnat sig. Buffa, klappa eller vagga i sängen och gå därifrån när det lugnat sig. Prata inte, sjung inte, tänd inga lampor. Barnet behöver och ska sova. Tydlighet! Nästan alltid är det just det som ett välmående, tryggt barn har behov av. (Ett barn som lever i misär eller har känslokalla föräldrar är en helt annan femma, det har jag ingen kompetens att uttala mig om)

Nu kom början av denna diskussion nog bort - jag svarade på någon som berättade om ett barn som sov dåligt och att då kan man inte ge barnet vad det vill ha (eller ngt liknande). Jag ville påpeka att det inte handlar om vilja när barn inte sover som föräldrarna behöver.

Sen behöver man ju inte vara raketforskare för att räkna ut vad jag tycker om det du föreskriver *ryser*. Vill du att dina barn tar hand om dig på samma sätt när du blir gammal?

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 2 Nov 23:21

#705

Avena skrev 2011-11-02 18:04:16 följande:

Hur som helst så går det nog inte att jämföra deras omhändertagande av mig med mitt av dom. Jag hoppas inte att de ägnar hela nätter åt mig om jag som gammal av någon outgrundlig anledning inte skulle sova. Jag vill gärna att de hälsar på och är trevliga, men de måste ju få leva sitt liv och att spendera nätterna hos mig - skrikandes utan anledning? - låter tröttsamt i längden...

Ingen skriker utan anledning. Jag hoppas mina barn tar reda på varför jag skriker om jag gör det när jag blir gammal och självklart vill jag finnas vid mina föräldrars sida om de behöver mig. Att leva "mitt liv" innebär att vara nära både mina barn och mina föräldrar, utan dem är "mitt liv" inte särskilt bra.

Du jämförde tidigare behovet av medicinska procedurer med behovet av sömn men det blir konstigt. Dels för att en operation faktiskt bör vara väldigt mycket viktigare än sömn, dels för att det bara är vid livshotande tillstånd som man måste tvinga en patient att ta skräck och smärta utan möjlighet att avbryta behandlingen. Varken lavemang eller en god natts sömn bör kräva metoder som skär i en mammas hjärta.

Ps. Vid trillingar får båda föräldrar vara hemma så att man kan tillgodose barnens behov på det sätt jag tycker man bör, om alla tre bryter ihop samtidigt så är det faktiskt extra synd om alla i den familjen.

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 7 Nov 00:40

#708

Avena skrev 2011-11-06 19:02:03 följande:

Precis! Finns olika orsaker till skrik - kanske behöver de just sova. :)

Men nu håller vi ju faktiskt med varandra

Att ta reda på varför barnet skriker är ju A och O.

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

SallyBlixten

Äldre 8 Nov 00:22

#712

Avena skrev 2011-11-07 15:29:52 följande:

Haha! Plötsligt händer det.

Alltså, vi ska inte snöa in på vår diskussion kring just sovmetoder, men vad jag menar är att det händer att man under månader av skriknätter har undersökt och provat allt och inte kan hitta någon orsak. Bebisen vill inte äta, blöjan är bytt, den ålar runt och skriker om man har den i sängen hos sig, skriker när man bär omkring osv... Då händer det att det faktiskt funkar att bara lägga, släcka, buffa och efter en timme sover ungen. Och jag tycker inte att man ska känna sig som en dålig förälder eller få dåligt samvete av det. Kanske gav jag barnet till slut den tydlighet det behövde för att sova?

(Vår 9-mån är en drömbebis, men klabbade för några veckor sen på nätterna. Efter ett par veckor av nattmatning och bärande sa jag: "Nej, nu får det räcka - vi arbetar båda två och har tre barn och jag orkar inte mer. Vi kör 5-min, hur hemskt det än kan kännas och ser vad som händer." Vi gjorde det följande natt och efter att vi lagt ner honom två, TVÅ!, gånger sov han 12 timmar i sträck igen och har gjort sen dess. Det tog alltså knappt en kvart! Och så hade vi hållt på i veckor med vaggande och flyttande till vår säng och mat och allt. Ja, så det funkade rätt bra och av allt att döma är han en väldigt trygg och glad bebis fortfarande.)

Min mormor hade ett klokt talesätt: "Alla sätt är bra, utom de dåliga."

Det du beskriver är inte den 5 mm som jag vänder mig emot. Är man lyhörd och känner med sig att barnet kommer somna inom en rimlig tid så är det säkert OK. Särskilt om man själv är på väg att bryta ihop av sömnbrist.

Jag kan också varit stenhård på att det är sovdags - men det är i mitt sällskap. Ungarna somnar väl i självbevarelsedrift för jag sjunger tills de kroknar

Vi ärver inte jorden från våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.

Noll tolerans!

INNEHÅLL