Noll tolerans!

Hos oss finns det inga regler.

När det är matdags och barnen inte vill smaka så slipper de. Jag uppmuntrar självklart till att smaka men gör absolut ingen stor sak av om de äter eller inte. Men vi pratar om hur det känns när man är mätt, hur det känns att vara hungrig, att man orkar om man äter. Detta oavsett om de äter eller inte.

Jag förstår inte riktigt hur det går till att tvinga ett barn att sova/äta/städa.

Skulle min kille tvinga mig att äta när jag inte var hungrig/ sugen/ hade lust, skulle jag känna mig riktigt förminskad. Skulle han dessutom konsekvent göra det skulle jag packa ihop mina saker och flytta.

Skulle han tvinga mig städa undan mina saker för att han tycker de är i vägen skulle jag också känna mig jävligt obetydlig. Skulle han däremot be mig att ta bort dem för han tycker om ordning och reda och tycker det är jobbigt med stök så skulle jag kunna rensa lite.

Jag vill ha ett samarbete hemma, Vi hjälps åt, jag vädjar till deras empati och medkänsla och gör de gör detsamma till mig. Skulle aldrig vilja ha ett barn som gjorde saker jag sa bara för att jag sa det. Det kan ju få katastrofala konsekvenser.

Ponera att jag har en 14årig dotter som lovat att ligga med sin 17åriga kille på kvällen och ångrar sig. tror ni jag vill att hon ska vara konsekvent 100% av tiden. Nästan allt är förhandlingsbart!

klart jag skulle bli arg om min kille tvingade mig gå till jobbet om jag inte ville. Men konsekvensen av att inte gå till jobbet blir ju att jag får sparken, se de går ju absolut att jämföra!
Vill mina barn inte gå till dagis förklarar jag som det är.
Det är viktigt för mamma att gå till jobbet och medan jag är där får ni vara på dagis, nu får ni hjälpa mig så jag kommer i tid till jobbet.

Det händer ju att de vägrar men då förklarar jag vidare att nu måste vi gå, antingen hjälps vi åt att klä på kläderna eller så bär jag ut dig utan kläder och då kommer du frysa.

Vill de inte äta för att de inte är hungriga, ja då slipper de. Annars beror det på situationen. Ibland får de något annat och ibland äter de inget. Ibland äter de lite, ibland äter de mycket.

Jag tror heller inte att det är dåligt med regler. Men när jag först blev mamma hade jag massor av regler, jag hade massor av tvångstankar om att gjorde vi inte på ett visst sätt nu skulle det bli hus i helvete sen. Jag har släppt det nu.
Vi gör det som fungerar. Jag tror mina barn ändå kommer veta hur man får och inte får bete sig. De gör ju som man gör och inte som man säger ändå. Jag slåss inte, jag respekterar andra människor och deras känslor, jag är artig och tackar för mig. Jag sitter still när jag äter och kastar inte maten på golvet. De ser det, de härmar mig.

För mig är det superviktigt att de känner sig lyssnade på, även de gånger jag inte kan/vill göra dem tillmötes. De ska veta att i möjligaste mån får de bestämma över deras egna kroppar, lära sig lyssna till kroppens signaler om hunger och mättnad. Det är hundra gånger viktigare än att de lyder min minsta vink.

Skulle jag inte respektera när mina barn säger nej, hur kan jag tro att de ska respektera när någon annan säger nej?