Mad as snow skrev 2011-10-25 07:41:31 följande:
Det var många som var med om detta tyvärr, även om våraegna föräldrar inte använde sig av dessa metoder.
Själv förstår jag verkligen inte behovet av att smaka på precis allt. Är man rädd att barnet kommer att bli en superkräsen vuxen som bara kan äta makaroner och korv? I sådana fall finns det bättre sätt att introducera mat på. Ett barn som lever i en familj där man tycker om mat, inte pratar negativt om mat, lagar spännande rätter tillsammans, har trevligt vid middagsbordet och respekterar varandras känslor inför maten - kommer så småningom att smaka på allt. Men det kanske får ta lite tid ibland. Rätt var det är så blir den där blodpuddingen eller fisksoppan intressant, eftersom föräldrarna gör den intressant. Barn strävar efter gemenskap, efter att känna samhörighet, och jag anser att man väcker nyfikenhet på mat genom inspiration - inte genom tvång.
Personligen skulle jag nog börja grina om jag blev tvingad att smaka på precis allt, och ändå är jag en person som faktiskt gillar det mesta och jag är inte särskilt kräsen.
Jag är ganska säker på att det handlar om att föräldrarna vill ha välartade barn att visa upp alternativt att de hellre tvingar några få gånger än att ta en längre lite mer demokratisk process med barnen. Föräldrarna ser förmodligen det som ett misslyckande om de inte har barn som "minsann äter allt".
Jag var hemma hos några släktingar för ett tag sedan. De har en väldigt auktoritär syn på det här med barn och även om jag tycker om dessa människor så blir jag så otroligt illa berörd när jag ser hur de behandlar sitt barn. Det hotas, tvingas och jagas hela tiden. Barnet "skulle äta" innan vi skulle ut på picknick (konstigt bara det) men hon ville inte. Ingen annan åt ju utan hon skulle sitta där själv och äta. Hon åt några makaroner och lämnade sedan stolen (ingen av föräldrarna satt där med henne, hon är 3 år). Då kom pappan rusande och satte tillbaka henne på stolen och så höll de på så ett tag tills pappan tappade tålamodet och sa att om du inte äter får du gå och lägga dig (?). Han bär en skrikande treåring till hennes säng och säger till henne att stanna där annars får hon inte följa med på picknicken! Det slutar (efter många turer tillbaka till sängen med en gråtande treåring) med att flickan sätter sig på stolen i köket igen och äter lite makaroner, tittar på sin pappa och ger honom en kram. Pappan tycker att han har vunnit. Jag höll på att börja gråta. Detta barn gråter nästan aldrig, inte ens när hon slår sig och detta tycker föräldrarna är "bra". Hon är tuff. Det är ju inte så konstigt att hon har slutat gråta, det är ju ingen som bryr sig om ledsna känslor.