Noll tolerans!
Jag håller med ts. Mina föräldrar hade några punkter de inte vek sig på som säkerhetsbälte och tandborstning. Men sedan kördes det med tjat, tjat och åter tjat. Mamma orkade inte ta/vinna konflikter och städade efter oss. Vad lärde vi oss? Jo att vara bekväma och bortskämda. De resonerade tror jag lite som många här, att vi ju var duktiga och snälla på andra sätt. Men vet ni vad? När jag flyttade hemifrån var det ett helsike. Jag måste städa själv, tvätta själv, diska själv, bädda sängen själv o.s.v. Det var en chock milt sagt! I efterhand hade jag varit väldigt tacksam om de hade lärt mig att ta hand om mina egna saker istället för att bara tjata och ge upp.
Själv plockar jag inte efter mina barn. Man behöver ju inte utöva våld eller köra med maktspel. Men alla städar efter sig själva och om man inte gör det så är konsekvensen att man inte får leka med andra saker innan man plockat bort. Behöver inte ens diskuteras. För som förälder bör man ju föregå med gott exempel och givetvis själv städa efter sig. Och nej, mina barn lyder inte minsta lilla vink. De är faktiskt av den vildaste sorten. Men i frågor som tandborstning och säkerhet (och i mitt fall städning då jag anser det vara viktigt) så finns det inte rum för barnen att säga nej. De får säga sin åsikt och blir hörda och jag har förståelse för att de tycker det är tråkigt. Men om de har två fungerande ben och två fungerande armar, varför ska JAG städa efter dem? Nackdelen med detta (då vi har mer städat här hemma än de flesta familjer) är att min 2,5-åring påpekar hos andra att "nu är det dags att städa för här är nog lite stökigt!"