Noll tolerans!

Jag håller med dig. Jag vill hellre ha ett barn som resonerar emot mig och kommer med egna åsikter än ett barn som gör precis allt jag vill utan att tänka. Man har inte sitt barns respekt automatiskt för att det gör som man säger hela tiden.

Jag syftar på hennes meningar "Det ska ju bara göras? Inget tjafs om saken?" och "När min son va liten ville han inte borsta tänderna... Det vi då gjorde va att den ena tog han i knät och höll upp hans mun medans den andra borstade tänderna.".

För mig är det otänkbart att göra så, jag anser absolut att min son kan få tjafsa om saken. I slutändan blir det gjort ändå, men frivilligt.

Till grejjen hör att jag själv aldrig sa emot en vuxen när jag var barn, framförallt inte min mamma. Jag hade inte respekt för henne, jag var rädd. Vi har idag i vuxen ålder en mycket bra relation, men inte under min uppväxt. Senare i livet blev jag konflikträdd, argumenterade t.ex. aldrig vid betygssättningen utan accepterade jämt läget. Mina erfarenheter färgar mina åsikter när jag läser dina inlägg och förmodligen tolkar jag automatiskt in saker som du inte egentligen skriver.

Jag har inte all tid i världen, men jag har absolut tid att borsta tänderna i lugn och ro. Kanske säger jag inte samma sak när sonen blir äldre och trotsigare eller om vi får fler barn, men jag kan ju inte argumentera för hur jag ev. ser på saken om 5 år :)

Hur många här lägger inte 5 minuter för varje tand på Familjeliv? Nog finns det tid, om man prioriterar den annorlunda..