Inlägg från: Malena C |Visa alla inlägg
  • Malena C

    Noll tolerans!

    Jag tror att ouppfostrade tonåringar och lata unga vuxna har en helt annan orsak än bortskämdhet och flathet. Jag tror att orsaken är att vi idag inte låter våra barn bli fullvärdiga medlemmar i familjen. Vi stänger dem ute från alla vuxenbeslut och all t vuxenansvar och förväntar oss bara att de ska ta ansvar för sig själva och knappt det. De lever dessutom i en slags barnvärld på fritiden som vi vuxna sällan besöker. Jag tror att det är viktigt att göra saker, även tråkiga saker, tillsammans och jag tror att det är jätteviktigt att redan barn förstår att det är viktigare att hjälpa till att städa huset än att att ha ordning på sitt rum. Det är viktigare att hjälpa till med middan åt alla än att fixa frukostmackor åt sig själv.
    Jag tror också att vi förväntar oss för lite av våra barn och kliver in alldeles för tidigt och hjälper till med större saker som att orna id-kort på banken, prata med en lärare om försenade läxor eller gå med i en förening. Om man bergfast tror på sitt barns förmåga i allt från att äta själva när de är två till att kontakta myndigheter när de är själva när de är 14 och låter dem begå sina egna misstag men finns där och svarar på frågor så lär de sig att ta hand om sig själva. Om man behandlar dem som en viktig del i familjen och involverar dem i både stora och små beslut så lär de sig ta ansvar för andra - om man faktiskt tar dem på allvar.

  • Malena C
    Tygtiiger skrev 2011-10-25 20:08:02 följande:
    Jag är född i mitten på sjuttiotalet och fick en vad många här skulle kalla "hippieuppfostran utan gränser" och förfasas över, men som jag tyckte var en bra, tolerant metod där barnet fick mycket respekt, var en självklar del i familjen och fick lära sig genom att umgås och göra. Skämspallar, order, straff och hårda regler var fullkomligt otänkbart. Jag har inte blivit straffad en enda gång under de arton år jag stod under mina föräldrars förmyndarskap. Klart att det var bråk och gräl och konflikter, jag verkar dessutom ha varit ett intensivt och egensinnigt litet barn som inte alls betedde sig som man kan förvänta sig under förskoleåren men jag hade föräldrar som tog det med nyfikenhet, inte vrede.

    Majoriteten av de konflikter och det strul som fanns i min uppväxt rörde sig kring att min far var alkoholist (de skilde sig när jag var sex år).

    Under hela min uppväxt är mitt minne av min mamma att hon förklarat, lyssnat, visat och verkligen, verkligen försökt göra sitt bästa som förälder, försökt stötta, peppa och vägleda och haft stor respekt för mig som person, även när jag inte alls varit som hon. Jag är inte alls lika bra på det som hon var, jag är en betydligt hårdare förälder, och latare (vilket jag faktiskt anser är samma sak i 90% av fallen) - men jag märker ju att det som fungerar på lång sikt är att prata, lyssna, övertyga och samtala. Jag har välsignats med en son som är både smart och viljestark och dessutom egensinnig - och det skulle säkert vara möjligt att uppfostra honom med straff och hot och nolltolerans, men då skulle han vara en bitter och misstänksam unge. Om man lyckas övertyga honom om att något är RÄTT däremot så följer han det nitiskt! Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

    (Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)       
Svar på tråden Noll tolerans!