Noll tolerans!

Alltså, jag testade det där med att kasta leksaker en gång för att June minsju och dar skulle lära sig städa. Världens bråk och sen tog jag en säck och la hennes grejer i. June bara YYYL SKRIK och ångrade sig skitmycket men jag var liksom helt förblindad och bara Jamen nu blir det såhär förstår du, nu kanske du lärt dig städa.
Iallafall, jag kastade såklart inte hennes grejer utan gömde säcken. Summan av kardemumman blev såhär förstår ni: jag fick lov att be om ursäkt, vi städade tillsammans, hon fick tillbaka sina grejer. Jag fick be om ursäkt igen för min överreaktion. Vi fick prata om att föräldrar ibland gör dumheter.
June städar fortfarande inte rummet med mindre än att jag tjatar en hel dag.
Men jag lärde mig nåt om mig själv den där kasta-grejorna-dagen, så en helt onyttig läxa var det väl kanske inte.

Alltså har man bara erfarenhet av ett barn som är på ett vis kan det ibland vara svårt att se liksom hur barn vara på andra sätt än ens eget. Och om ens egen unge är skitbra på att äta upp maten varje dag är det klart att det är lätt att tycka att det ju bara är att..