Noll tolerans!

Jag anser att den typ av bestraffning som finns i programmen är helt förkastligt. Om ett barn gjort något dumt så skickar man inte iväg det i x antal minuter, man tar en dialog med barnet där det utifrån sina förutsättningar får förklara varför det gick som det gick. Man förklarar även för barnet varför det som skedde inte var acceptabelt.

Har fått frågan i andra trådar hur länge denna dialog ska få ta, och mitt svar är hur länge som helst. Har man inte tid att lägga ned på sitt barn, att prata med det och låta det förklara så har man en del omprioritering av tid att göra. Dessa program förespråkar hela tiden quick fixes som går ut på att föräldern aldrig har fel och att barnet alltid har det. Verkligheten ser inte ut så.
Är ett barn konsekvent utåtagerande ligger det en djupare problemtik bakom som man inte fixar med någon dj-la skämspall.

En annan sak som jag också påpekat i tidigare trådar på detta tema är det faktum att man länge (och fortfarande) använt sig av dessa skäms-bestraffningar i England. Där har jag både bott och tillbringat mycket övrig tid, och jag har väl aldrig träffat på så många förhärdade satungar som där. Min förklaring till detta är att det är så man blir när man alltid bestraffas för att man gör något fel men aldrig möts av någon som vill förstå och förklara varför det blev fel. 

Jag hoppar in i tråden. Förutsätter att ni pratar om barn i förskoleåldern nu, men det vore intressant att höra från er som argumenterar emot ts och P E hur ni tror att era barn fungerar i förskolan och senare i skolan. 

Tror ni att era barns förskollärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska plocka undan leksaker efter sig? Är det isåfall rimligt? 

Tror ni att era barns lärare behöver ta en diskussion, med tillhörande argumentation, för att era barn ska öppna matteboken och börja räkna? Är det isåfall rimligt och vilka argument tycker ni att era barn kan komma med? Att det är tråkigt? Det är jobbigt? Jag vill inte just nu? Mamma säger att jag inte behöver om jag inte vill?

Fattar ni inte att konsekvenserna av att inte vara den vuxne som klarar av att sätta upp enkla regler (kring grundläggande saker som mat, sömn, säkerhet) bara blir att era barn inte klarar av att ta normala motgångar när de blir äldre? Det vill säga- de blir curlade!

Detta handlar inte om att barn som lyder sina föräldrar kommer att bli små nickedockor som vuxna. Det handlar om att lära sig att livet inte alltid är rättvist, att man måste kunna rätta sig in i ledet och samarbeta med andra. Det handlar även om att saker inte alltid är/blir som man själv vill, utan man får acceptera läget. Uppfostran handlar inte i första hand om att lära sina barn att argumentera för sin sak, utan att få dem att förstå att det finns regler och normer i samhället som gör att våra relationer till bekanta och obekanta fungerar smidigt. 

Sen tycker jag att det finns en stor skillnad mellan att få barnet att känna att man respekterar deras känslor, och att låta barnet få som det vill.

Jag säger ofta till min dotter i en fråga när vi måste göra som jag tycker (tex när det är så stökigt att det bara måste städas): "Jag förstår att du inte vill det, jag tycker också att det är roligare att göra andra saker än att städa, MEN nu måste vi göra det, för annars finns det ingen plats att leka (tex)"

Daltande? Det var en pratstund som syftade till att leka/lära in ett viktigt beteende - nämligen att vårda sina tänder. Jag tycker alla pratstunder med barn har ett enormt stort värde. Det är ju där vi lagt grunden till alla fina samtal vi har idag när de är tonåringar. En tandborste som körs in i munnen ger ju inget utrymme för något liknande, och resultatet blev rena tänder, glada barn och nöjda föräldrar. Allt på bara fem minuter mer än det skulle ha tagit att göra på ett mer burdust och för barnen olustigt sätt. 

Jag ser det som en ren investering. Precis som jag ser på all annan tid och allt annat pratande, förhandlande, lekande och annat som jag haft förmånen att ha tillsammans med barnen.  

Tyckte oxå att det va ett bra tips, inget för mig dock. 

Det jag tror är att om man hoppas över saker som SKA göras, för att barnet protesterar, då lär sig barnet att om man gråter och skriker och vägrar så slipper man. Och då kan vardagen bli jobbig.

Här kan man läsa vad Lars H Gustafsson, en av Sveriges mest erfarna barnläkare, tycker om Time out som är så populärt i Supernanny: www.growingpeople.se/upload/pdf/TimeOut.pdf

Det är ju när man inte kommer med en massa ologiska straff som man faktiskt låter barnen ta de egentliga konsekvenserna av sitt agerande. De lär sig att "gör jag såhär blir jag straffad om mamma ser" och sedan när makten att straffa inte längre finns kvar (för de flesta växer upp) så blir det "fritt fram", då kanske de måste börja ända från början och upptäcka vad den verkliga konsekvensen är och ibland upptäcker de den aldrig. 

På sätt om vis är det ju egentligen samma sak som att curla -den verkliga konsekvensen försvinner och allt beror bara på föräldrarnas hot.