Noll tolerans!

Bara läst TS.

Men, för det första, så har du bara ett barn. Kom tillbaka när din tvåa är fem år gammal så har du troligtvis lite annat att säga i frågan. Min etta är lugnet själv och vill inget annat än att samarbeta och lyssna på oss. Hon gör alltid som vi säger och har aldrig fått ett enda utbrott. Är 7,5 år gammal.
Jag var rätt kaxig som förälder tills nummer två kom. Tjohej! Inte samma barn som ettan precis. Nu får se vad det blir av trean, han är ännu bara 9 månader, men även han är en egen individ.

För det andra, håller jag med dig! Jag tycker du gör fel i att hänvisa till din egen son (se min kommentar ovan) men håller med om att det daltas för mycket. Vissa saker ska göras. Har själv hållt fast skrikande barn under tandborstning och slängt ner leksaker i en pappkasse när hon (ja, nr två såklart :)) vägrade städa. Nästa gång städade hon.

Vissa frågar mig: "Men accepterar dom det?" om saker som att ligga kvar i sängen på kvällen. Och då undrar jag samma som du - vaddå "accepterar"? Det bara är så. Om hon går upp igen lägger jag tillbaka henne. Kan göra det i timmar om det behövs. Till sist förstår hon vad som gäller. (Ja, gäller bara nr två, ettan har aldrig gått upp.)

Behöver jag tillägga att det gäller inte barn med en specifika svårigheter eller diagnos? Såklart.

Ja vi får väl se, men jag är inte särskilt orolig. Till 80-90% av tiden sker det såklart respektfulla samtal och aktivt lyssnande och en massa annat bra. Skulle tex aldrig skicka upp ett barn på rummet eller köra någon metod med att sitta på trappan X antal minuter. Det handlar inte om att utöva makt eller ta beslut över deras huvud som de inte förstår. Jag förklarar alltid varför, om inte annat så iaf efter en fight. Oftast då som de är mest mottagliga för förklaringar. 
Nä, samtal i första hand och att låta barnen vara delaktiga i så mycket som möjligt. Dock tycker jag att barn behöver veta att ALLT kan de inte bestämma och man kan inte alltid få som man vill. Detta är även en trygghet för ett barn, att inte få mer ansvar än det klarar och att känna att den vuxne klarar kampen.

Att "förhandla och jämka" med en 3-åring som vill ha glass innan maten funkar sällan. Då är det bara så att nej är nej. När hon är 15 kommer jag låta henne avgöra själv huruvida hon vill ta en glass innan maten, men det betyder inte att jag ger henne den redan nu. Konstig jämförelse men du förstår kanske principen? Har inga som helst planer på att hålla fast en 15-åring för att borsta tänderna, redan när barnet är några år kan man ju förklara anledningen och behöver då inte tvinga.

Menar du att du aldrig tar ett beslut som dina barn ogillar eller står fast vid ditt ord trots att de säger emot?

:) Skönt med en vettig morsa!

Skulle vi träffas gissar jag att vi är ganska lika mot våra barn, men man väljer att lägga fokus på olika saker.

Det finns dom som tycker att jag låter mina barn bestämma alldeles för mycket och det finns dom som tycker jag är väldigt nonchalant. Själv tycker jag att jag är rätt mänsklig och vettig. Jag ser mig som en mamma som på ett avslappnat sätt oftast får livet med arbete, hem, kärleksrelation och tre barn att fungera ypperligt. Särskilt när jag jämför med många andra som stressar ihjäl sig eller är helt slut pga barn som kör med dom.

Jag delar tex alla Jesper Juuls åsikter så då får ni kanske en bild av vad jag står för rent principiellt. Har utbildning som barnskötare, förskollärare och gymnasielärare samt är diplomerad coach så jag vet precis vad aktivt lyssnande handlar om och att förstå barn och respektera deras åsikter och känslor. Skulle aldrig säga nej till något av ren princip eller utan att lyssna först.

MEN, de ska veta att vissa saker gäller och det är inte förhandlingbart. De är inte mogna att ta ansvar för att ta vissa beslut.
De vet tex att om de plötsligt inte ser mig i en affär måste de stanna på stället och får inte under några omständigheter vandra omkring. Inget vi diskuterat oss fram till gemensamt utan något jag och min man i egenskap av föräldrar har bestämt. De får inte springa ut i vägen, inte sparkas eller slåss, inte skrika och vråla inomhus...listan kan göras lång, men fokus läggs självklart på samtal och positiva handlingar.

Men det finns föräldrar idag som står lamslagna när deras barn vägrar göra det ena eller det andra och bara tittar tyst eller på sin höjd säger "Nej men lilla gumman, så gör man väl inte..." när barnet kastar mat omkring sig. Inte ovanligt idag! Så därför är jag för noll tolerans och mer tydlighet mot barnen.

Haha! Ja, det var nog det värsta jag hört någon förälder gjort mot sina barn på länge.

Men jag ska inte säga något, mina är ännu små. Dock hoppas jag att vi kommer ha en såpass välfungerande relation att jag inte behöver låsa in dom för att hindra dom från att rymma!

 

Oj vad det låter bra.

Men för det första krävs det ingen högskoleutbildning för att förstå att det första man undersöker är om barnet är hungrigt eller har bajsig blöja och försöker tillgodose dessa behov. Vilken normal förälder som helst gör precis så. Om barnet känns varmt eller verkar frysa tror jag också att föräldrar har koll på så dessa behov borde vara "checkade".

Att ett litet barn skulle vara rädd har jag svårt att se. Rädd för vad? Sängen? Blöjan? Mörkret? Nallen? Ensamheten? Och varför isf? Ett spädbarn som mår bra och får kärlek är inte rädd.

Ja, närhetsbehov är väl det alternativet som det isf skulle luta åt, men dels borde ett tryggt barn som får kärlek och närhet under hela dagen inte ha behov av att kräva ständig närhet en hel natt. För det andra, om fallet är så borde barnet således tystna och somna igen om föräldern ligger bredvid. Jag gissar att en förälder till ett barn som ständigt skriker på natten har testat även detta utan resultat.

Alltså, det som inte stämmer tillräckligt för att sömnen ska infinna sig är en tydlig signal från de vuxna - de som barnet litar mest på - att nu är det dags att sova. Jag är som vuxen helt trygg i mitt beslut och inga andra alternativ finns. Detta är vad du behöver och jag kommer inte vika en tum även om du skriker aldrig så mycket och även om det skär i hjärtat på mig för jag VET att du behöver sova nu. Alltså: ta inte upp barnet såvida det inte blir helt hysteriskt, men lägg då ner det när det lugnat sig. Buffa, klappa eller vagga i sängen och gå därifrån när det lugnat sig. Prata inte, sjung inte, tänd inga lampor. Barnet behöver och ska sova. Tydlighet! Nästan alltid är det just det som ett välmående, tryggt barn har behov av. (Ett barn som lever i misär eller har känslokalla föräldrar är en helt annan femma, det har jag ingen kompetens att uttala mig om)

TygTiger. Ja, man kan ju dra allt till sin spets men det gör man kanske för att få fram en poäng...
Jo, jag vet tex att de barnhemsbarn som låg närmst städerskans stol och fick vara i hennes famn en stund när hon hade rast mådde bättre och överlevde längre. Jag vet att Maslows apor valde den mjuka mamman utan mat istället för den kalla stålmamman som gav mat. Men pratar vi inte här om ganska extrema förhållanden? Jag syftar på normala, välfungerande familjer med barn som får oändligt med kärlek och trygghet och uppmärksamhet och närhet varje dag. Att nämna barn som dör av ensamhet i en diskussion kring att sova lugnt på nätterna känns lite långsökt. Skulle det, med andra ord, finnas en risk att mina barn dör av ensamhet någon natt?

Och, om en bebis skulle vara mörkrädd borde det räcka med en lampa för att den ska somna om och sova hela natten. Smidig lösning! Vilket bra tips till alla som har mörkrädda bebisar som inte vill sova på nätterna. Att tända en lampa räcker iaf för mina stora flickor när de säger sig vara mörkrädda. Tänt i hallen eller på toa och dörrarna öppna så ligger de i sängarna tills de somnar och sover lugnt hela natten.

Jag är väl medveten om ett barns behov av närhet och om det är vad som felar skulle ju barnet sova lugnt om det får ligga bredvid en förälder.

Ja, såklart är det oftast fel om man gör något som skär i hjärtat, men det har hänt mig mer än en gång att det gjort ont i mig trots att jag vetat att det behövdes. Sövning vid operation tex, lavemang vid förstoppning, sätta ett motvilligt barn i bilbarnstolen, smörja svidande exem, ge astmamedicin till en 1-åring som nästan får panik, säga nej till mat som barnet inte tål osv...inte alls kul, men likväl för deras skull. Precis som att ge dem behovet av sömn tillfredställt.

Kan man trösta barnet utmärkt på natten så finns det ju inget problem. Eller? Och om era metoder har fungerat, varför har dina barn då sovit dåligt?  

Ja, det var dumt att låta tråden handla om detta nu...lätt att komma in på sidospår.

Hur som helst så går det nog inte att jämföra deras omhändertagande av mig med mitt av dom. Jag hoppas inte att de ägnar hela nätter åt mig om jag som gammal av någon outgrundlig anledning inte skulle sova. Jag vill gärna att de hälsar på och är trevliga, men de måste ju få leva sitt liv och att spendera nätterna hos mig - skrikandes utan anledning? - låter tröttsamt i längden...

Men att ett barn skriker kan bero på många olika anledningar och oavsett om det handlar om sömn eller att få den leksak som man vill så gäller det som förälder att lyssna på barnets skrik och kunna tolka det. S j ä l v k l a r t skulle jag aldrig någonsin låta ett hysteriskt barn skrika sig till sömns. Men all sorts skrik och gråt är inte tecken på otrygghet, rädsla eller desperation. Som förälder ska man kunna tolka skriken hos små som stora barn och agera utifrån det. Dessutom har nästan alla de föräldrar som till sist väljer att låta barnet skrika en stund alltid testat alla andra alternativ i månader först eftersom man är så livrädd för att vara en "dålig" förälder. Om man får trillingar är det nog nästintill omöjligt att tillgodose behoven på det sätt som du beskriver, men de barnen mår bra ändå.

Precis! Finns olika orsaker till skrik - kanske behöver de just sova. :)

Haha! Plötsligt händer det.

Alltså, vi ska inte snöa in på vår diskussion kring just sovmetoder, men vad jag menar är att det händer att man under månader av skriknätter har undersökt och provat allt och inte kan hitta någon orsak. Bebisen vill inte äta, blöjan är bytt, den ålar runt och skriker om man har den i sängen hos sig, skriker när man bär omkring osv... Då händer det att det faktiskt funkar att bara lägga, släcka, buffa och efter en timme sover ungen. Och jag tycker inte att man ska känna sig som en dålig förälder eller få dåligt samvete av det. Kanske gav jag barnet till slut den tydlighet det behövde för att sova?

(Vår 9-mån är en drömbebis, men klabbade för några veckor sen på nätterna. Efter ett par veckor av nattmatning och bärande sa jag: "Nej, nu får det räcka - vi arbetar båda två och har tre barn och jag orkar inte mer. Vi kör 5-min, hur hemskt det än kan kännas och ser vad som händer." Vi gjorde det följande natt och efter att vi lagt ner honom två, TVÅ!, gånger sov han 12 timmar i sträck igen och har gjort sen dess. Det tog alltså knappt en kvart! Och så hade vi hållt på i veckor med vaggande och flyttande till vår säng och mat och allt. Ja, så det funkade rätt bra och av allt att döma är han en väldigt trygg och glad bebis fortfarande.)