Noll tolerans!

Då får jag gratulera till att ditt barn verkar vara en mycket stark individ som lyckats stå emot försöken att bryta ned hans egna vilja. Det är långt ifrån alla barn som är så starka.

Människan är en social varelse, som vill ingå i en gemenskap. Att som straff utesluta någon ur gemenskapen är synnerligen grymt.

Respekt och samarbete. Det låter jättefint, men om det bara är en eller två personer som sätter upp reglerna så rimmar det ju lite illa. Det är inte så att jag är gränslös och tror på någon form av fri uppfostran där alla ska ha exakt lika mycket att säga till om och där allt är ok, men utifrån de straff (som i mina ögon fortfarande är straff, inte konsekvenser då de inte är logiska) du beskrivit så känns det inte riktigt som respekt och samarbete.

Du har missuppfattat vad en konsekvens är. En konsekvens är något som oundvikligen är resultatet av en handling. Du släcker lampan, det blir mörkt. Du äter mat, du blir mätt. Du är uppe sent, du blir trött. Detta är konsekvenser av handlingar.

Att kasta leksaker i soporna är inte en konsekvens av att de ligger framme. Det är inte så här i världen att leksaker oundvikligen slängs i soporna om de ligger framme. Förstår du skillnaden? 

Varför får man inte kasta mat?

Det är inte lätt att få när man har en unge som gnäller och inte vill äta det elr det, men om man lär barnen att man kan smaka på saker innan man bestämmer sig så får man trevligt runt matbordet.

Nu får jag flashbacks till lågstadiet där man inte fick slänga mat. Man fick inte heller välja själv hur mycket man ville ha på tallriken. 

Alla de där lunchrasterna då jag satt med kallt lapskojs/fiskbullar/pölsa på tallriken medan mina kompisar var ute och lekte lärde mig verkligen värdet av att äta upp maten.

Eller inte. 

Exemplen var allmänna, de syftade inte på dig.

Regler är inte en grund för konsekvenser. Tänk såhär. Konsekvensen av att man skjuter någon är att denne dör (eller blir skadad). Straffet är fängelse. 

Visst förespråkar du 5-minutersmetoden också? Jag vill minnas det och det är inte förvånade när man läser dina inlägg.

Men de smakar av nyfikenhet om man har en avslappnad inställning är min erfarenhet. Och är det något de aldrig vill äta av - vad är problemet? Tjat (i 2 timmar  ) och gnäll - vare sig det är från förälder eller barn - hör inte hemma vid matbordet.

Okej. Nu tar jag detta som exempel för att visa på skillnaden med konsekvens och straff.

Konsekvensen av att slänga mat på golvet är att mat hamnar på golvet. En olycklig konsekvens av att slänga mat på golvet kan i förlängningen bli att någon trampar i det.

Att behöva gå från bordet är inte en konsekvens av att slänga mat på golvet, det är ett straff. 

Men FAIL!

Jag ger upp! Jag sliter mitt hår! Arrrgh!

Ja exakt. Håller med dig.

Jag vet många som i sitt vuxna liv inte kan äta speciellt många rätter, just för att de i princip blev tvingade till att äta dom som barn. Det kan förstöra väldigt mycket.

Och smaka på allt, varför ska man det? Varför ska jag stoppa något i munnen som kan ge mig kväljningar, bara för att någon annan vill att jag ska göra så? Jag kanske tycker rätten luktar illa eller ser äcklig ut, ser ut att ha vidrig konsistens mm. Då är det inget jag vill eller måste smaka på. 

Om man istället säger "i den här patén är det lax, det gröna är persilja" osv kanske jag hellre smakar isåfall :) 

Vid vilken ålder började ni med det och vad var skillnaden mellan den riktiga 5-minutersmetoden? För ett barn är det inte så stor skillnad på om föräldrarna väntar 3 eller 5 minuter på att gå in när de ändå går ut igen..

Tro mig, det går inte in. Tydligen är detta något man kan ha olika åsikter om. Men visst, jag hör varje dag att bananer är gula, men för MIG så är det faktiskt rosa. Let's agree to disagree liksom!