Noll tolerans!

I övrigt tror jag att det är bra med rutiner på att man alltid plockar upp efter sig, dukar ut efter maten och så vidare. Men det som kallas "trots" i den här tråden har ofta ett syfte och en mening och barn måste få öva på att säga "nej" också. Att inte alltid göra exakt som de är tillsagda eller vana att göra. Det är en balansgång alltihop, men "nolltolerans" är inget ord jag är förtjust i när det kommer till barnuppfostran. Barn är inga robotar, utan människor som vi och alla konflikter och allt "trots" är verkligen inte av ondo, tvärtom. 

Nej, man tjatar och förklarar för barnet att smaka måste man göra, på allt, alltid. Vill man sedan inte äta mer behöver man inte men man får heller inget annat. Till slut öppnar barnet munnen självmant för de tycker också att det är sjukt jobbigt att lyssna på tjat! Det kan ta 2 timmar första gången men är man bara konsekvent så tar det två dagar och sedan smakar barnet på allt, alltid.

Något som jag alltid gör är att förbereda min son på vad jag vill att han ska göra, Om en liten stund ska du sova, imorgon ska du städa, när stora visan visar så vill jag att du ska gå och borsta tänderna. Osv.. Det tycker jag funkar suuperbra! Ett litet tips som iallafall håller min vardag flytande =)

Det är absolut inte någon maktkamp! Mina barn älskar mat och är öppna för att prova nytt.

Jag däremot har ett jobbigt förhållande till mat och det beror på att min mamma inte såg till att jag smakade på allt utan gjorde annan mat till mig som var ett enormt kräset barn. Det resulterade i att jag kände obehag för att gå bort på middag för jag visste inte vad de skulle bjuda på, om jag skulle bli tvingad att för artighets skull äta nå¨got som var främmande för mig.

Nej, man har ju olika sätt att bedämma vad som är logiskt och inte.. Skillnaden är att jag och min man är vuxna människor med livserfarenhet, självklart är det vi som sätter upp basic- reglerna i vår familj. Ett barn kan omöjligt se varför man inte får kasta mat förrän vi föräldrar förklarar varför!

Ursäkta, men har du barn? För när du säger att barn bara svarar "jag vill inte" och inte kan argumentera så börjar jag verkligen fundera.

Herregud, mina barn har argumenterat och diskuterat sedan de kunde prata. Det är något som kommer naturligt för dem och för alla barn jag har stött på.

Visst kanske det slutar i "jag vill inte" och skrik till sist, men det är för att man som förälder har tvingat dem dit. Ibland behövs det, ibland inte.

Men att små barn inte kan argumentera? Det var det larvigaste jag har hört!  

Jag kan bara tala utifrån vår dotter, som jag har erfarenhet ifrån. Hur ditt/dina barn beter sig vet jag inte och om det finns skäl till avvikelser.
Hos oss har vi t ex alltid bestämda mattider, alla sitter med vid mattillfället och sitter kvar tills alla har ätit klart.
När "den lilla" var för liten för att äta vår mat, satt hon med vid bordet ändå (i den mån hon var vaken) - även om det så var i babysittern. Vi skapade en rutin redan där.
När hon var ett år, förväntades hon äta samtidigt som oss. Vi tillrättalade kanske måltiderna inledningsvis, så att det var sådan mat vi visste eller kunde misstänka att hon tyckte om. Eftersom våra luncher/ middagar är en lugn stund och relativt lång sittning åt hon någongång under stunden. Sen plockades maten undan. Och det är DÄR vi har varit konsekventa, man äter när mat serveras. Man äter inte stunden innan eller stunden efter. Vi har inte heller gett efter för "jag vill inte ha" och försökt truga med något annat. Man äter vad som serveras. Punkt.
För att inte alla FLare ska ta en för allvarligt serveras naturligtvis annat om det är sådan mat som vi vet att hon absolut inte kan äta. Bruna bönor är ett sådant exempel. Vi tvingar henne inte heller att äta upp. Men man måste smaka.
Det har inte funnits utrymme till daltande vid bordet.

Givetvis har det inte gått smärtfritt hela vägen. Hon är ju bara ett barn... Idag vet hon vad som gäller och vi har aldrig dispyter vid bordet.

När jag var liten så va det ingen som orkade sätta sig mot mig. Jag kände mig oälskad och bortglömd, alla andra barnen hade ju tider dom skulle vara hemma och föräldrar som såg till att läxorna blev gjorda osv. Att jag aldrig behövde städa mitt rum eller hjälpa till alls hemma har resulterat till att jag har stora svårigheter men just vardagssysslor! Allt som måste göras, tvätta, städa, betala räkningar, bada, laga mat, välja kläder själv osv. Det är svårt varje dag att behöva vara vuxen och ta ansvar för ingen har visat mig hur man gör och jag har aldrig fått in en rutin på saker och ting så att allt e bara jobbigt! Detta tänker jag inte låta mig son gå igenom.

Men jag förstår inte varför alla får för sig att vi har ett välbalanserat uppfostringssätt? Ska vi tala om alla saker som han har fri möjlighet till att själv välja oxå? Det va ju inte riktigt därför jag skriver men visst..

Allt detta är OM han vill. Annars gör jag det åt eller med honom.

Han får vara med och bestämma vad vi ska äta om dagarna. 
Han får själv välja vad han vill göra när han kommer hem från dagis.
Han får välja sina kläder själv (med visst rättelse efter väder)
Han väljer tandborste själv och tandkräm.
Om han vill vara med och laga mat får han själv välja vad han vill göra.
Han får vara med att bestämma vad hans lillebror ska heta.
Han får välja om han vill komma tidigare eller senare till dagis (eftersom båda kan lämna men det blir olika tider får han själv välja vilken tid han vill vara där)
Han har själv valt att han vill gå på teater och fotboll
Han får plocka sitt godis själv på lördagar.
Osv osv osv osv  

Jag är nog också lite "old school" när det gäller uppfostran . I allafall när jag jämför med föräldrar i Sverige . Det är vissa saker jag är benhård med och jag kompromissar inte där . Andra saker kan vi diskutera .

Kan inte säga att vi haft några speciellt stora problem med varken nr 1 eller nr 2 .. det går oftast otroligt bra om vi ber dem göra något och vi behöver väldigt sällan "skälla" på något av barnen .

min äldsta går i skolan (förskoleklass) och är en av de som uppför sig allra bäst. Den som alltid vill lära, den som alltid lyssnar på fröken, den som alltid är mån om att andra ska ha det bra och att ingen ska förstöra och störa.

Själv är jag uppväxt på samma sätt som jag förespråkar här och gick ut med toppbetyg. Vad är problemet menar du?

 

Så bra skrivet! 

Jag har missat mycket skola för att jag inte har haft lust att gå, och eftersom jag alltid gjort som jag velat så har det resulterat i dåliga betyg, vilket resulterat i att det varit svårt att få jobb osv osv. Lärare och chefer går jag inte ihop med eftersom dom säger åt mig vad jag ska göra. Det har aldrig någon gjort tidigare så därför har jag fått kämpa hela mitt liv. 

Jag kunde nog dock uppfattas som störande. Som till exempel när jag som elvaåring underrättade vår lärare om att det inte är tillåtet med kollektiv bestraffning i skolan. Eller när jag ifrågasatte varför vi läste om manliga filosofer men inte kvinnliga. Osv osv osv.

Att barn och ungdomar ifrågasätter kan vara jobbigt för läraren, men det innebär inte att det är fel.  

Jag hade ett enormt diskussionsutrymme hemma.
Vi barn var med i diskussionerna- till en gräns.
Mamma och pappa tog med oss i vissa beslut och lät oss vara delaktiga men vissa saker var ingen idé att diskutera alls.
Vi hade klara gränser för vad som var ok och vad som inte var det.

Nja fast jag tror de flesta i Sverige inte är speciellt behårda . Jo kanske med hjälm då . Men uppförande tycker jag det verkar som man helt glömt bort .

Ja så är det  . Men sällan har jag träffat på så mpnga ungar som studsar runt överallt i affären , tränger sig före , skriker och lever om . Att barnet gör så är en sak .. barn är trots allt barn . Jag stör mig på att föräldrarna inte säger något alls .

Tex . I helgen var vi i ett köpcentrum . Det fanns en rutschkana där och barnen fick stå och vänta på sin tur ... men det var anarki i kön och då handlade det inte om 2 åringar utan 5 åringar som trängde sig , puttades osv . och vad gjorde föräldrarna ? Drack kaffe och gaggade .
Sånt gör mig frusterad .

Eller när min dotter stod och skulle välja smågodis och en unge hoppar framför och puttar undan henne . Vad gör föräldrarna ? Skrattar och myser .

Jag tycker båda dina scenarion är  ouppfostrat .

Jag är född -81. Jag vill uppfostra mina barn ganska exakt så som jag själv blev uppfostrad -Med mycket respekt, utrymme för diskussioner och argumentation, förtroende, samarbete, tydliga gränser och utan bestraffning.

Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

(Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)