Känner mig som världens sämsta mamma...

Du är inte världens sämsta mamma utan du är en trött och sliten mamma.
Du behöver avlastning och stöd och mitt råd är att du pratar med BVC om din situation.
Hur gamla är dina barn?

Oj då du verkar ha händerna fulla.

Du behöver nog lite avlastning, för att inte liknande situationer ska uppstå eller värre.

Hoppas du söker hjälp, på BVC. Familj,man??

Kram 

Ja, trött och sliten är jag och det är även barnens pappa som kämpar på och delar ansvaret med mig kvällar, nätter och helger. Brukar även ringa honom och få stöd dagtid när det är kämpigt och han är fantastisk som går ifrån viktiga möten och lyssnar på mig. Barnen är 4 år och snart 1 år. Vi har släktingar som hjälper till ibland, men de bor inte i samma stad och de tycker också det är kämpigt att ta hand om barnen. Sist var mina barn 1 h med mormor och moster och när jag kom tillbaka hade lillen spräckt läppen, så trots att de var två tyckte de att det var svårt att hinna med... Jag ska till BVC och tänker där prata om sömnproblemen och kanske även trotset, men min egen frustration funderar jag på att prata med någon annan om, kanske en kurator eller liknande. Men när ska man hinna och orka ta sig den tiden... Kommer inte ens tull kiropraktorn med min onda rygg.

Du det är inte lätt att vara mamma ens till en liten intensiv sak. Jag har en två-åring här som lever mkt farligt till o från när hon utmanar sin trötta, ömma, stressade, gravidlabila mor o bitvis har jag jättedåligt samvete för jag har tappat tålamodet och skrikigt åt henne när hon inte har lyssnat. Har dock en underbar make som hjälper till massor o som jag kan gråta ut hos när nerverna inte riktigt har orkat med. Ta stöd så mkt det bara går. Ingen orkar allt o även en superkvinna måste vila sig ibland. Avlastning kanske kan vara ngt?

Har det gått så pass långt att man inte orkar avleda barnet istället för att sparka det, då MÅSTE man ha hjälp. Så enkelt är det.
Försåt mycket väl att man blir både rädd och arg men det är endast NI som försatt er i situationen att ha 2 att se efter och måste därför ta ansvar för de barn ni har och att de inte far illa.
Vad är det nästa gång, örfil? För både din skull och för era barn, se till att få hjälp, via bup eller privat psykolog som kan hjälpa dig/er hur ni ska orka med allting. Hur ni kan dela ansvaret, kanske lämna bort det ena barnet ibland hos släkting eller liknande.

Går barnen på dagis? Det kanske är dags tänker jag att de får en ny miljö och få utlopp för sina lek- och fysiska behov.

Det låter som en oturlig olycka helt enkelt. Och helt förståelig, tänk om ni hade blivit inlåsta? Be någon vän eller släkting fixa till dörren så kan du släppa det orosmomentet. Ibland tappar man konceptet totalt när man är trött och slutkörd. Kan ni dela upp nätterna? När min lilla slutade amma(11 månader) flyttade jag in i storebrors rum(2,5 år). Där blev jag kvar i tre månader och bara sov och sov på kvällarna och nätterna. Somnade ofta vid 20 tiden när jag nattat storebror. Min man sov med den lilla. Jag blev en helt annan män´niska när jag fick sova.