Juli bebis 2012

Jag lider verkligen med er som har fått blödningar. Vet hur psykiskt påfrestande det är. Själv tar jag som sagt ett djupt andetag varje gång jag ska gå på toa och vågar knappt titta för jag är så rädd att det ska ha kommit blod. Jag håller tummar och tår att det ska gå bra för er (och oss andra). STORA STYRKEKRAMAR.

 

Det är väldigt tidigt att kolla, men det kan ändå vara skönt att prata med någon. Skulle de göra en undersökning skulle du troligtvis enbart kunna göra avgöra om det finns något där eller inte, inte se hur embryot mår. Om du ringer kommer de troligtvis säga åt dig att det bara finns en sak att göra och det är att avvakta. Hemskt att höra, men skulle det vara något fel kan de ändå inte göra något åt det. De kommer också säga samma sak som du säkert redan vet, dvs att det inte är ovanligt med blödningar i början av graviditeten.

Ja, vanligtvis kan man se hjärtslag i vecka 7 och du är då i vecka 8. Spännande!

Ja, och här är det en till som fått en blödning. Det kom klarrött blod på pappret när jag var på toa tidigare idag. Trodde jag skulle svimma. Rusade från jobbet. En timme senare hade vi inskrivning på MVC. Supertidigt då jag bara är i vecka 5, men då jag har problem med sköldlörteln skulle de kolla upp mina värden. Storlipade hos barnmorskan och kunde knappt prata. Hon var jättegullig, men kunde bara säga det jag egentligen redan visste. Det går inte att veta, det är för tidigt att kolla, det är bara att avvakta, de kan inte göra något .... Sen hänvisade hon till att kontakta gynekolog om några veckor för att kolla. De har inga resurser till sådant på MVC. Hon bad så mycket om ursäkt för det sista. Egentligen borde de inte heller ta körtelproverna på mig sa hon, men där gick hon emot reglementet och gjorde det i alla fall.

För min del känns det ganska kört. Jag vet att det finns de som får ofarliga blödningar, men mina erfarenheter säger mig att det inte är bra att blöda. Vill inte skrämma upp er andra med blödningar, men jag tror att det snarare är ett undantag om det går bra om man blöder än tvärtom. Förlåt om jag låter kall, jag är egentligen allt annat än kall just nu, men jag håller på att gå sönder inombords. Den här blödningen påminner alltför mycket om den blödning jag fick 2 veckor innan mitt missfall tidigare i år. Hade inte ont då heller. Inte innan själva missfallet satte igång, men då gjorde det desto ondare.

Förlåt, jag svamlar på. Jag kommer nog inte vara så aktiv här framöver. Lycka till med era graviditeter. Jag håller tummarna för att det går bättre för er än för mig.

Tack Sladdis och ni andra som håller tummarna. Har lugnat mig lite nu och försöker se positivt på situationen. Sambon har försökt få mig att istället för att tänka på att jag kan ha fått missfall eller vara på väg att få så ska jag tänka på att jag fortfarande kan  vara gravid.

Det var en ljusröd blödning relativt riklig, men efter det har det mest varit som rester av blödningen. Det gör inte ont. Jag har fortfarande lite spänningar här och där i magtrakten och det ilar i brösten.

Jag vet att det inte är helt ovanligt med blödningar i början av graviditeten. Så länge det inte gör ordentligt ont (kramper) eller om blödningar ökar så är det vanligtvis ingen fara. Jag vet det, men mitt huvudet vill inte riktigt ta in det. Sambon hittade dock den här länken som kändes ganska bra att läsa:

http://se.babycenter.com/pregnancy/antenatalhealth/physicalhealth/vaginalspottingorbleeding/ 

"En fjärdedel av blivande mammor har någon form av blödning i första trimestern."

Godmorgon alla! Ny dag och jag kan bara konstatera att min blödning försvann lika fort som den kom.  En gång när jag var på toa mitt på dagen och sen lite rester under de närmaste timmarna. Har sovit oroligt och varit uppe flera gånger, men inte ett spår av någon blödning. Vet inte riktigt hur jag ska tyda det. Sätter min förhoppning till att om jag inte hade varit gravid skulle jag ha haft mens vid den här tiden. Kanske är det min kropp som spelade mig ett elakt spratt och fejk-mensade. Jag och min kropp har ett något ansträngt förhållande just nu.

Igår kväll hade jag ordentlig växtvärk (hoppas i alla fall att det var det det var). Verkar komma på kvällarna på mig då det gjort så några gånger tidigare. Just nu har jag lite ont på ett ställe högt upp på ena skinkan. Ytterst udda, känns som en mindre sträckning.

Grattis!

Inte direkt, men däremot gasig

Nu känner jag mig lite förvirrad. Barnmorskan jag träffade på MVC igår sa att hon tyckte jag skulle "etablera" en kontakt med en gynekolog. Då jag hade haft en blödning tyckte hon jag skulle ringa en gynekolog och diskutera när det vore lämpligt att kolla upp så att allt står rätt till.

Så jag ringde en gyn för en stund sedan, fullt medveten om att jag är i tidig vecka 5 och det är väldigt tidigt att göra VUL. Var helt inställd på det vanliga "det är bara att avvakta" och möjligtvis att jag skulle kunna tjata till mig en tid om 2-3 veckor, men istället sa de till mig att komma in idag så de får titta. Frågade en extra gång om det verkligen var någon idé så här tidigt, men de svarade att blödningar ska alltid kollas upp. Så kl. 11 ska jag dit. Känner lite blandade känslor måste jag erkänna. Blödningen försvann ju direkt och som sagt är det ju väldigt tidigt. Fast på sätt och vis är det ju skönt att de tar det på allvar.

Tillbaka från gyn och vet inte riktigt vad jag ska tänka. Det såg väl sådär ut om jag ska vara ärlig, men hoppet är inte helt ute.

Det började bra. Gjorde VUL som visade vad man kan förvänta sig så här tidigt. En ordentligt förtjockad slemhinna, något som släpper ifrån sig hormon som jag missade vad det hette och något som kan vara en graviditet. Mer kan man inte se vid det här laget. Någon blödning fanns det inte, men det blev svagt rosafärgat på VUL-staven som visar att det varit en blödning. Var den kom ifrån kunde han inte säga.

Så långt såg det väl ok ut om det inte hade varit för gravtestet de gjorde. Det var ytterst svagt positivt. Vid det här laget borde det vara starkare enligt läkaren. Det skulle kunna bero på att det inte var koncentrerat, jag hade ju nyligen varit på toaletten, men samtidigt tyder det på att något kan vara fel. Han såg rätt bekymrad ut och sa att han inte ville ge mig några förhoppningar. Det kan fortfarande gå åt båda hållen, men som sagt borde det vara starkare.

Fick en ny tid på onsdag nästa vecka. Vid det laget borde man i alla fall kunna se att något har växt från den här undersökningen.

Så där står jag nu. I total ovetskap om vad som pågår och med en gnagande oro. Känner mig inte vidare hoppfull för stunden tyvärr. Har själv reagerat på att gravtestet inte var lika skarpt på BIM som förra graviditeten och jag har hela tiden haft svårt att riktigt tro på det här. Har heller inte fått lika tydliga symptom som förra graviditeten. Att inte veta är dock värst. Rena tortyren.

Läkaren var dock helt underbar. En äldre man med utländsk bakgrund. Han var tydlig och rak och förklarade allt vad han såg och tänkte samtidigt som han verkligen visade omtanke. Han tog på mig på ett sätt som jag vanligtvis reagerat negativt på från en främmande man, men när han gjorde det kändes det att det verkligen var för att visa omtanke och ge mig lugn. En sak som slog mig nyss var dock att precis när jag skulle gå frågade han mig om vi skulle gå vidare med IVF, precis som om det redan var klart att det här inte kommer gå vägen. När jag svarade att det har vi inte pratat om sa han att det är en senare fråga, men det känns ändå lite konstigt att fråga det. Kanske jag analyserar för mycket.