Rätt eller fel?
Jag och min man har separerat och ligger i skilsmässa. Vi är helt ok vänner och vi ser till barnen i första hand. Vi bor på var sitt håll nu och jag har barnen mest då deras pappa inte mår så bra och vi har kommit överens om att han ska ha dem lite i taget så får vi väl öka på så småningom.
I början funkade det inte alls bra men nu börjar det lägga sig lite. Barnen är lite hämmade hos sin pappa då han lätt blir arg och alltid blivit det, medan de hos mig kan vara sig själva. De är således VÄLDIGT olika som personer hos honom och hos mig. De har tryggheten hos mig och sedan är det skoj att åka till pappa och leka.
Deras pappa och jag har alltid haft olika syn på barnuppfostran och framför allt behovet av trygghet hos barnen. Han tycker jag är fånig/hönsig. Jag börjar fundera på om jag blivit helt tokig.
Bland annat dessa saker händer när han har dem (inte alltid men ofta)
- han lämnar dem sovandes i bilen i upp till en halvtimme utan problem. Han går och handlar i affärer etc så han har inte alls koll på dem om nåt händer.
- han lämnar dem vakna i bilen om han ska in en snabbit och handla eller t ex lämna det ena barnet på skolan/dagis.
- han blir ofta arg på dem för saker de inte kan rå för t ex att de är högljudda, hostar för mycket, kladdar vid bordet, kräks, kissar ner sig etc. Det har blivit bättre men han blir fortfarande arg på liknande saker.
- han ligger ofta och sover när barnen är vakna och vaknar inte förrän barnen i stort sätt lägger sig på honom. Han sover väldigt hårt.
- han glömmer ibland att ge dem middag för att han själv inte är hungrig.
- han matar dem alltid med godsaker
- han har ingen spärr för vilka filmer man kan låta ett barn se och ger dem spel och filmer som har mkt högre gräns än de själva är.
- han kan ibland låta dem gå utan frukost i 3-5 timmar tills han vaknat till och orkar göra frukost
- han lämnar ena barnet på dagis utan att gå in o titta att pedagogerna är där, utan lämnar vid dörren bara.
Jag känner att jag håller på att bli tokig. Han har dem ju inte så mkt men det kan ju fortfarande hända saker. Är detta galet, bör jag gör nåt? Jag har talat med honom när vi var tillsammans om detta men han tycker bara jag är fånig "vad skulle kunna hända" brukar vara hans svar...Det HAR blivit bättre men det är fortfarande så att jag lite undrar vad som är rätt och fel. Ska jag låta honom hållas eller vad gör man?
