• villhabarn

    Någon som har samma problem?

    Hejsan!

    Jag och min sambo har försökt att bli gravida 2 år nu utan att blivit något =( . Jag åt  p-piller innan vi började försöka. 1 eller 2 månader efter jag slutande med p-pillren fick jag vit vätska i brösten vilket jag tycker är jätte jobbigt. Den har varit där nästan 2 år. Jag sökte hjälp för problemet men fick vara svarar " att det nog inte är en tumör" så jag skulle inte ora mig. Nu undra om jag det är tack vare vätskain i brösten jag inte kunnat bli gravid?
    Någon som känner igen sig i detta? 

    Jag tycker det är jätte jobbigt att inte fått barn på så länge. Omgiviningen vet inte att vi försöker men frågar ofta om inte vi ska ha barn snart. Jag vill bara sätta mig och gråta då. Men vill inet berätta för någon att vi försöker för jag vill inte att dom ska fråga hela tiden. Är någon i samm situation?      

  • Svar på tråden Någon som har samma problem?
  • villhabarn

    Gaaaa:  Tack för svaret. Jag tycker också det är jobbigt att inte prata om någon om problmet men smatidigt tycker jag det känns jätte jobbigt om någon skulle veta att vi inte kan få. Känner mig så mysslyckad. Vi har bokat tid för utredning. Känns skönt och nervöst. Vill få hjälp men samtidigt rädd att få det kostaterat att vi kanske inte kan få barn.

    Lyckliglängtan: Tack för svaret. Ringt och fått ställt oss i kö på utredning. Då skulle do mta provet. Men är så nervös över vad det ska vara för problem. Killen vill gärna ha barn och är rädd att han kanske lämnar mig om det visar sig att dte är mig det är fel på =( 
      
    CenedraGirl: Har ni varit på utredning? Börjar också tycka att det är jätte jobbigt att alla andra verka ska ha barn. Man hoppas och hoppas å blir besviken gång på gång

  • villhabarn
    skb77 skrev 2011-11-08 22:07:06 följande:
    Hej!

    Känner helt och hållet igen mig i det ni skriver. Känns som om alla runt omkring förväntar sig att vi ska skaffa barn och VI VILL JU INGET HELLRE! Varför kan inte folk bara fatta när de frågar gång på gång och man kommer på så pinsamt dåliga bortförklaringar. Har funderat på om det bästa vore att berätta i stället för att slippa men känns så utelämnade att alla ska veta och vara med i vår process. Rädd för att jag blir ännu mer stressad över det då. Känner mig också misslyckad även om jag vet att det inte är mitt fel. Dock vet min närmsta familj om det numera.

    Att alla vänner fått barn utan jag känns jobbigt och även om jag är glad för deras skull så gör det sååå ont. Vet inte hur man ska förhålla sig. Inombords bara gråter man. Hela livet kretsar ju just nu kring i att försöka bli gravid. Tankarna går inte att släppa.

    Skönt med ett forum som detta att ventilera sig med människor i liknade situation.

    Det jobbiga är att jag blev gravid flera gånger till en början men det slutade i missfall. Vi gjorde en utredning men när vi nu kommit i kontakt med Lennart B i Borås tar det sig inte istället. Helt hopplöst. Har försökt ett år nu efter sista missfallet.

    Hur ska man orka??
    Skönt att man inte är ensam att känna så här, och ha det här problemet. Har hela tiden kännt att man är helt ensam i det här, men finns ju fler. Jag tycker också att folk borde förstå att de inte ska tjata om barn hela tiden. Det kan ju vara et jätte känsligt ämne som i mitt och ditt fall. Alla vill inte ens ha barn, så ser ingen mening med varför alla tjatar. Jag undrar också hur man ska orka!
  • villhabarn
    skb77 skrev 2011-11-09 16:45:08 följande:

    Ett annat bra svar som en god vän använde är "Barn är inget man "skaffar" sig. Det är en gåva"

    För det är det verkligen för de som har turen att lyckas. Vadå skaffa barn? Inte så jäkla enkelt. Samtidigt betyder ju dessa svar att folk får reda på att man försöker och det kan jag tycka känns jobbigt. Varför ska hela världen veta om mina bekymmer? Medans andra håller hemligt och får kläcka ur sig en lycklig nyhet till nära å kära. Känns som en press att alla ska gå och vänta på att det tar sig.
    Kanske har jag fel?



    Jag håller med om att det känns press om andra vet. Men samtidigt spricker man nästan av att bara veta det själv också...så svårt att veta om man ska berätta eller ej
  • villhabarn
    skb77 skrev 2011-11-10 21:26:36 följande:
    Jag kan tänka mig att man så småningom kommer till en gräns där man inte klarar att hålla inne med det längre. Var sak få ha sin tid.

    Tittade just på drömmen om ett  barn, så himla bra program. Där verkar dock de flesta påstå att det är bra att vara öppen. Jag är dock rädd att min omgivning inte ska förstå eller ha förmåga att visa empati.  Då är det risk för att jag bara blir mer arg och ledsen.

    Är det någon av er som påbörjat IVF? eller pergotime?
    Jag har gjort ett FET. Så ruvar nu
Svar på tråden Någon som har samma problem?