Någon som har samma problem?

Nej inte i den situationen, men med det där att berätta.
Min man ville inte berätta för någon inte ens våra föräldrar att vi gick på ivf.
Jag fick konstant frågan om barn särskilt efter vi gift oss. Och det var jätte jobbigt.
Men efter ca 2 år så stod jag inte ut längre utan vi berättade för de närmaste först och de slutade tjata.
Sedan till våra vänner och de hade misstänkt detta. och sedan till arbetskamrater osv så nu är det nästan
ingen som frågar. Bara om jag tar upp ämnet. På detta sätt har jag fått ny energi och orkar prata om det på ett annat sätt.
Det har gått 5 år nu och man har ju sina känsliga perioder.
Angående vätskan så tycker jag att du ska ta upp det med en annan läkare som är mer insatt  men ferilitetsfrågor.

Jag är avundsjuk jämt, men jag får också låna deras små goingar.
De slänger järna över sina barn till oss. Och faktiskt så finns det ingen bättre känsla när allt känns hopplöst att rå om en liten. Man orkar lite till och lite till för att få snosa på sin egen en dag

Jag slängde ur mig ett snärtigt svar till en kille på jobbet som inte slutade fråga när vi skulle skaffa barn.
-Tror du verkligen inte att vi försöker!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Han var en av de första utanför familjen och det var så skönt och han blev så paff att han inte tog upp det igen.
Vi var ju inte särkilt tajta heller..