Hej! Vill bara säga att du/ni gör så rätt som har berättat för barnen. Sen är det en process som börjar för er alla. Det extremt jobbiga med en sån sitution är att man är så smärtsamt ledsen samtidigt som man måste finnas för sina barn. Jag håller med ovan inlägg, det finns inte så mycket att säga, mer än att jag lider med dig. Jag anser att en massa "kloka råd" i en sådan här period är bortkastat. Det finns inte mer att göra än lyssna, jag kan aldrig säga att jag vet, för jag har gått genom samma situation. Varje sorg i sig är unik. Det som du känner kan aldrig jämföras med någon annans sorg. När min man lämnade mig läste jag "livstrategier" av Dr Phil, den gav mig lite extra. Sen gick jag på "sorgbearbetning" som hjälpte mig en hel del. Vill du veta mer om det så kan du höra av dig till mig. Att prata om sorgen relativt öppet kan hjälpa, men för mig handlade det om att jag valde vilka jag pratade med. Alla är inte rätt att prata med. Vet inte hur jag ska sluta det här inlägget ens, det finns inget bra slut just nu. Jo, prata, skriv, gråt. Kram