Anonym (orolig) skrev 2011-11-08 09:01:33 följande:
Han har endast gått på dagis sen i augusti så vi har inte hunnit ha något första utvecklingssamtal ännu, BVC var vi på igår för treårskontrollen och då snappade de upp detta med språket, men hon reagerade inte i övrigt på hans beteende utan när hon frågade honom nånting, så svarade han inte, så då fick jag säga "NN, hörde nu frågade X dig om att rita, tycker du om att rita?" samtidigt som jag försöker få ögonkontakt med honom, vilket misslyckades och han svarade aldrig på frågan och hon skrattade lite och ursäktade det med att "ja, nu har han väl inte riktigt tid med oss tråkiga tanter" ungefär..
Nej, och BVC är ju inte alltid helt insatta i sånt är, eller tar sånt på allvar :P Nu säger jag absolut inte att det ÄR något med din son, det kan jag verkligen inte veta, men OM du misstänker något så kan du behöva stå på dig. Min son har fått ADHD diagnos men ingen trodde oss i början, alla sa att jag överdrev, för han var ju såååå smart och sååå söt och såååå snäll. Ingen såg det jag såg tydligen.. inte ens BVC, eller första psykologen vi träffade på BUP. Förrän jag tjatade mig till en neuropsykiatrisk utredning, där både läkaren och psykologen sa efter några dagar att det helt klart är ADHD, och det såg de "hur tydligt som helst". Tack vare diagnosen har vi fått ordentlig hjälp, vi har lärt oss att hantera honom bättre och han mår mycket bättre :) Men det var ett helvete att inte bli trodd, inte ens av sambon.. förrän vi kom till folk som faktiskt har att göra med sådana här barn varje dag, som kände igen hans beteende och kunde komma med förklaringar. Sen vill man ju oftast inte diagnostisera så små barn, min son fick diagnos när han var 4 och din son är ännu mindre (men jag antar att du tänker på något åt autismspektrumhållet, och det diagnostiseras oftare tidigare). Så jag vet inte vad jag ska säga, förutom att om du verkligen är orolig, stå på dig. Även om det inte är en diagnos så kan du ju få hjälp med just det du tycker är jobbigt, för att undvika att det ska utvecklas till att bli värre.
Tyvärr har jag en släkting som varit "allmänt konstig" (Aspergerssymptom) sen hon var liten, vars föräldrar tycker hon är huuuuur fin och normal som helst. Hon är nu 12, är mobbad i skolan, har inga kompisar och klarar inte av vardagliga sociala situationer. Det är hemskt att se hur hennes föräldrar vägrar acceptera att hon mår dåligt, hon hade ju mått BÄTTRE om hon fått ordentlig hjälp. Har även jobbar med barn som inte fått någon hjälp och som det har gått jättedåligt för.. jag var själv ett av de barnen, vilket var anledningen till att jag ville skaffa hjälp åt min son så fort som möjligt. Och jag är jätteglad att jag gjorde det, för vi har det så otroligt mycket bättre nu!!
Om det inte är något, om det är något han växer ifrån, så skadar det ju ändå inte att du får prata med folk som har erfarenhet och som kan ge dig "vanliga" tips på hur du kan hantera det här.
Tycker JAG, men nu lär jag väl få en massa påhopp om att du kommer förstöra din son osv..
