Normalt att älska ett djur lika mycket/mer än en människa?

Tyvärr finns det ju en grupp människor, som istället för att vårda vad de anser är bra, lägger ned fruktansvärt mycket tid på att granska hur andra människor lever och sedan fördöma det sättet.

Man kan verkligen fråga sig vad det kommer ur, för människor som är harmoniska och nöjda med sig själva skulle aldrig komma på idén att bry sig om huruvida någon som inte angår dem kallar sin hund för sitt barn. Hur kan man möjligen reta upp sig på det? Är man osäker på sin kärlek till det egna barnet, missnöjd med sin livssituation? För mig är det ett fullständigt mysterium.
Helt klart är att "lev och låt leva" inte ingår i deras filosofi.

Precis! Svårare är det inte! Jag menar, skulle jag ta bort mina älskade djur och samtidigt få lägga ner min största hobby och intresse, ett intresse jag haft sedan barnsben, och alltid kommer att ha, bara för en partner? Och sedan inte ha något att leva för, förutom just denna karlslok.... Haha, NO WAY!

Så separation är alltså ett fullt möjligt val i det läget?

Om min son hade visat sig vara allergisk efter en tid (har dock hört att det är ovanligt hos de som växer upp med djur, sådana barn brukar vara friskare än folk som är rädda för allt de refererar till som "smuts" ) så hade jag fått överväga att omplacera mina katter. Att göra mig av med djur för en mans skull hade däremot inte varit lika självklart. Men det har väl att göra med att jag aldrig hängt upp min existens på någon jag levt med.

Med facit i hand vet jag att jag föredrar att inte bo ihop med en annan vuxen människa. 

Mamma: tyvärr kan det vara det. Jag vill inte göra mig av med ett djur bara för att kunna leva med en person. Och även om vi gör oss av med djuret måste man även göra sig av med alla möbler och liknande som djuret vart i.

Hellre separera från den man älskar än att göra sig av med ett djur. Ja, det säger väl allt.

Som om partnern väljer att bli allergisk liksom.

I rest my case!   

Ja, människor som påstår att man bara projicerar sina känslor på djur har verkligen inte levt nära ett djur av någon sort. Det ger också ett väldigt korkat intryck att påstå något sådant eftersom det nu finns vetenskapliga belägg för detta (men just ja, mamman i Småland "sket i forskning").

Jag vänder mig också mot det man ibland hör om katter att det är opålitliga, inte fäster sig vid människor o.s.v, välskötta, älskade katter är enormt lojala och trofasta. Min äldsta katt nästan "bråkar" med mig om vem som ska trösta min son när han är ledsen.

Och egentligen, vad finns det för slags "normalitet" att sträva efter?

Jag gillar dig!