Varför vill ni inte adoptera???

Nu börjar ännu en sån här meningslös "hata och håna föräldrar som adopterar-tråd" och man börjar bli rejält less på dessa.

Att adoptera är tufft och för med sig en massa oro. Att adoptera kräver obligatoriska föräldrautbildningar, krävande utredningar av socialtjänsten, många års kötider i adoptionsorganisationer, ekonomisk stabilitet, fast arbete, god utbildning, att man är gift, har bra bostad i ett bra område, psykologiska utredningar, oklanderliga läkarintyg, och inte minst hundratusentals kronor. Därför brukar de flesta avvakta lite med att starta den besvärliga adoptionskarusellen tills man 100% har bestämt sig. Ofta har man självklart försökt få barn det enklaste sättet först (dvs biologisk väg, naturligt eller genom IVF)

Och för mig och make, så som de flesta adoptivföräldrar, är våra älskade barn våra FÖRSTA-HANDS-ALTERNATIV!  INGET ANNAT! (Vi har både adopterat plus har ett bio-barn, och båda är förstahandsalternativ och båda är våra egna barn)

Förstahandsalternativet för oss lyder:
1. Att bilda familj = få barn (sättet är oviktigt)

Andrahandsalternativet för oss lyder:
2. Att bli familjehem/fosterhem

Tredjehandsalternativet för oss lyder:
3. Att få arbeta med barn, inom pedagogik eller fritids, idrott eller dylikt.

Fjärdehandsalternativet för oss lyder:
4. Att helt enkelt nöja sig med att vara barnvakt och ha fortsatt goda relationer med syskonbarn, grannbarn och vänners barn.

"villhabebis" och "elwen"  kan ju bara tala för sig själva, och inte för oss när de inbillar sig att vi adoptivföräldrar skulle älska ett barn mer bara för att vi klämde ut det själva? Jag tycker det är en väldigt märklig definition av kärlek! Har aldrig förstått varför jag skulle älska mitt ena barn mer än det andra bara pga att jag själv klämt ut det ena och fått det andra i min famn?

Skulle något av mina barn springa ut i gatan skulle jag ge mitt liv för att rädda h*n, oavsett om det var mitt biologiska eller mitt adopterade barn.

Den här tråden sällar sig väl till alla de hånfulla och nedlåtande trådarna som dök upp på adoptionsforumet i somras. Totalt meningslöst egentligen! Men jag kände mig tvungen att ge adoptivföräldrars syn på saken. Och säga till alla er adopterade som läser denna tråd: skit i de känslomässigt och kunskapsmässigt handikappade människor som hånar oss, ni VET att ni är älskade och bäst i världen!

Det här är inget jag tänkt särskilt mycket på, och jag ändrar säkert uppfattning om jag själv inte kan få biobarn.. men: 

1. Jag är rädd att inte kunna älska det.  
2. Jag vill att barnet ska vara skapat av mig och min man
3. Det är fruktansvärt viktigt för ens identitetsskapande att veta varifrån man kommer. Jag vill inte utsätta barnet för det.
4. Adopterade barn är ofta lite knepiga, bortskämda? Anknytningsproblem? Fördom? 

jag själv är adopterad och ser faktiskt inget lyckligt i det hela. Har  ärligt talat inte träffat någon adopterad som mår riktigt bra. Jag låtsas själv att jag inte lider av det fast jag gör det. Att alltid känna en tomhet inom mig.