Hur hantera extremt trotsig och bråkig 3,5 åring?

Har ni testat med ett belonings-system? Eller vad gor ni nar detta hander?

Ni kan ju testa med att ge honom nagot efter att han har klarat att bete sig bra i affaren (han far valja nagot litet) och klarar han det inte sa far han det inte helt enkelt. Det kanske tar nagra ggr men han ar 3,5 sa borde forsta ganska snabbt...

Hemma sa samma sak. Finns det nan favoritleksak ni kan ta bort om han beter sig illa? Eller nagot han tycker om att gora som ni kan gora som beloning?
Annars funkar alltid time-out tycker jag.

Fokusera på det som är bra och positivt och överrös honom med beröm när han INTE beteer sig såhär, och tala om vad ni tycker är bra. Får man bara höra vad man gör fel och hur man inte ska göra får man heller inget alternativ. Han hanterar sina känslor så som han kan, tills han lär sig ett annat sätt.

Skrika är inte alltid så trevligt, men bättre än att bitas och slåss. Låt honom ha sitt utbrott och prata om det efteråt när alla har lugnat ner sig. Och tänk på att om NI är trötta efter en lång arbetsdag och inte har tålamod, hur ska han kunna ha det? han kanske bara ät trött? Eller hungrig? Kan ni ha med er ngot, en frukt eller så, som han kan äta på väg hem från förskolan.

Bara för att  något fungerar betyder det itne att det är bra. jag rekomenderar INTE time-out eller några bestraffningsmetoder över huvudtaget, då han inte missköter sig (för det mesta) utan bara visar sitt missnöje, och man kan inte bestraffa något för att de känner och visar sina känslor. Det kommer inte att lösa något. Fokusera på det positiva och hur man SKA göra, istället för hur man INTE ska göra.

Lycka till!   

Jag tycker inte time out ar bestraffning. Att fa sitta och lugna ner sig i sitt rum och kanske lyssna pa lugn musik eller lasa en bok for sig sjalv ar inte nagot hemskt.

Nu menade jag inte time out som att sitta och stirra in i ett horn =)

Men det är nog kanske själva grejen med time-out som Citygirl syftar på, att inte få vara en del av gemenskapen för att man känner på ett visst sätt. 

Jag håller med citygirl, överös med beröm och fokusera på det som är bra. Försök också att ha en positiv inställning innan ni går in i affären, även om det är jätte svårt. Jag brukar också tala med barnen innan vi går in i affären att idag ska vi bara handla det som står på listan, och där står inte godis eftersom det inte är lördag, t.ex. Han kanske kan få hjälpa dig att plocka i vagnen och hämta saker? 

Om man själv väljer att gå undan från en situation för att göra något annat tycker jag är jättebra! Men att bli tillsagd att gå iväg för att göra det anser jag är en bestraffning. Sen tror jag väldigt få smo använder sig av sk time-outs INTE syftar till att man sitter och läser en bok eller lyssnar på musik.

Jag har också en 3.5 åring (bland annat) och han har också varit inne i en riktigt besvärlig fas.

Jag insåg att sånt beteende som jag släppt igenom för att han varit "för liten" för att förstå tidigare var han inte bara nog stor att faktiskt hantera nu han hade dessutom börjat utnyttja det.

Så jag lät honom få vissa storbarnsfördelar. Behövdes inte mycket. T ex fick han sitta på min pakethållare när jag cyklade i snigelfart för att hämta ett syskon hos en kompis om han lovade att han var stor nog att fixa att sitta och hålla i mig samt hålla ut fötterna. Han var jätteduktig och superstolt efteråt. Jag har börjat ge honom mer ansvar (t ex när barnen hackar grönsaker) och i gengäld så talar jag om för honom att han inte kan bete sig hur som helst. Funkar inte, går inte och att han faktiskt är nog stor att veta bättre.

Det har gjort att det blivit mycket bättre. Sen har han fortfarande sina utbrott och tänjer gränser hela tiden men överlag mycket bättre.

Men även vi har en form av timeout ibland om det behövs. T ex så var det en dag efter dagis då han var mer vild än tam. Han gav sig på storebror och slogs, försökte riva sönder storasysters läxbok när hon inte gjorde som han ville och lite sånt. Förklarade för honom att det här går inte. Jag kan inte laga mat och vakta dig samtidigt (och storasyster behövde få mat innan träningen). Om du inte skärper dig så måste jag sätta fast dig i vagnen så jag vet var jag har dig för maten måste bli klar. Så gav han sig på storebror igen och jag hämtade vagnen och satte den i köket med mig och satte fast honom och.....han blev helt lugn, satt och kollade i en bok och verkade tycka det var jätteskönt att inte behöva hitta på mer hyss. Han har ibland svårt att komma ur det själv när han väl börjat och självklart är det bättre att typ sätta sig och läsa en bok men det är inte alltid praktiskt möjligt.

Tack för alla bra tips! Vi ska genast prova lite av varje och förhoppningsvis fungerar det. Vår son är ganska sen med talet så det är lite svårt att resonera med honom ibland, men han förstår iaf när han gör fel så det borde gå att avvänja detta beteende.

Så är vår kille också, men det börjar bli bättre. Han får sätta sig i ett hörn i 3 minuter a la supernanny. Hela biten är från supernanny, dvs att han får en ordentlig förklaring. Jag tror han tycker det är skönt att få lugna ner sig. Har märkt vid flera tillfällen att han kan tycke det är svårt att kontrollera sina impulser och att han då tycker det är skönt att få hjälp med det genom tydliga gränser.

Han är vårt tredje barn och jag märker att han behöver väldit mycket uppmärksamhet, vilket ibland kan vara svårt att ge.

Innan jag går in i affären brukar vi prata om hur man ska bete sig, och nu går det bättre och bättre. Men han har också tagis saker som jag varit tvungen att betala.

Det är viktigt att de får konsekvenser som de kan förstå. jag har märkt jättestor skillnad sen jag anammade Supernannyns metoder. Innan slängde han sönder våra saker här hemma, kastade, förstörde möbler mm. Inte så kul.

Min son kan ofta bli mer bråkig om han är trött/hungrig. Man måste se till att hålla blodsockret i balans och ge mellanmål vid strategiska tidpunkter m.m. Till exempel ta med en banan till dagis när man ska hämta. Sen kan han också vara jobbig i affärer så jag undviker oftast att ta honom med dit alls. Han kan få följa med om jag ska köpa en småsak och jag vet att han är pigg och har ätit. Men när vi behöver storhandla så gör en av oss det på kvällen och den andra är hemma. Det är bra att försöka undvika situationer som man vet kan vara besvärliga om det går. Om han bråkar hemma och kastar saker m.m så kör jag en variant av "time-out" t.e.x. bär ut i hallen och han får sitta där tills han lugnat sig. Jag ser inget fel i det faktiskt.

Jag har en snart 4-åring som också gärna tar saker och ting i egna händer . Man får ju se det positiva, att det liksom är som det ska att de vill bestämma själva och inte riktigt begriper varför de inte får göra som de vill (rätt begripligt om man ska vara ärlig för det är ju en frihet vi vuxna har och tar för given ). Härom kvällen ville han bada. Det var rätt sent och jag orkade inte riktigt med ett vatten"krig" (om än glatt och positivt) med 4-åring och 2½-åring just då. han gick helt sonika in i badrummet, tog av alla kläder, klättrade i badkaret, stoppade i proppen, satte på vattnet och badade. Ur hans perspektiv var ju egentligen mitt nej fullkomligt obegripligt. "Ja, mamma, du är trött...och....? Jag kan ju själv och vill".

Konflikt i affär. Fungerar inte resonemang, så bär jag ut argt skrikande barn. Punkt. Ser till att söka ögonkontakt, bekräftar vad han känner men är tydlig med att jag inte accepterar att han slår eller gör illa någon. Arg, besviken och frustrerad får man vara, och tycka mamma är dummast i världen, men inte göra illa någon.  

Skulle aldrig falla mig in att använda time-out med något av mina barn. Totalt kontraproduktivt. Sänder signaler, jag verkligen inte vill överföra till mina barn. Man överger inte arga, förtvivlade, ledsna, frustrerade små barn. Det är ju det sista de behöver. De behöver ju en vuxen som står stadigt och håller på gränser men som är där och vägleder och hjälper honom/henne att hantera de känslor som han/hon inte kan hantera. Visst kan barn behöva tas ur en situation, men då gör man det tillsammans. Man kan ta en gemensam time-out för att låta allas känslor svalla färdigt.