Lider med både dig, barnen och kanske lite också pappan.
Har varit där själv med mina fyra barn, idag i åldrarna mellan 19-24. Det är nu många år sedan och jag har lite distans till det men det är fortfarande urjobbigt och jag har pratat med barnen som nu är vuxna kring hur de upplevde det under den här tiden.
Jag" tvingade"/övertalade dem nämligen att åka också varannan helg. Två av barnen tycker att jag trots allt gjorde rätt när jag gjorde så men två av dem tycker att jag gjorde fel och svek dem. Ingen av barnen tordes någon gång prata med sin pappa om detta då de alla var/är lite rädda för honom.
Idag har det barn som lidit mest av detta, 21 år idag, lyft upp det till diskussion med pappan. Han kan med ord inse vissa saker som blivit fel men fortsätter sedan att göra på samma sätt igen vilket skapar oerhörd frustration hos barnen.
Tyvärr har vi idag läget att ingen av barnen har en nära relation till sin far, två av dem har en direkt dålig relation och undviker all kontakt.
Jag vet verkligen inte vad som är rätt i detta sammanhang. Jag försökte få till samtal hos familjerådgivare för att lösa upp knuten mellan oss alla men tyvärr funkade inte det.
Jag kan bara se tillbaka och konstatera att trots alla turer som varit under åren så har jag idag fyra fantastiska vuxna barn som är oerhört välfungerande i alla sammanhang (så länge inte pappa är inblandad, dock funkar det kanonbra med farmor och farfar och övrig släkt på pappas sida) och som verkar lyckas riktigt bra i livet och som trivs med livet.
Har tyvärr inga råd att ge men vill skicka lite medkänsla till dig för jag vet hur svårt det är i denna situation.