Mina två barn vill inte träffa sin pappa, de vill inte åka dit på umgänge. De är 11 och 13 år gamla, jag kan inte gärna bära iväg dem till sin far.
Jag pratar och uppmuntrar men de vill verkligen inte åka, måste jag tvinga dom?
Umgänge är inte fastställt via dom eller avtal och vi har gemensam vårdnad.
Tacksam för svar
Varför vill de inte?
De säger att pappa skriker på dom, skäller hela tiden och såna saker.
Antar att du och papan samarbetar såpass att ni pratat om detta?
Tyvärr pratar vi inte, han gapar och skriker på mig också när jag tar upp ämnet och anklagar mig för att ha tagit barnen från honom. Jag har aldrig nekat honom umgänge men då han beter sig illa och bråkar med mig om barnen inför barnen så är han inte längre välkommen i mitt hem och familjerätten vägrar han för de ska inte lägga sig i saker som enligt honom inte angår dom.
Barnen är faktiskt så stora att ni får respektera deras val. Vill dom inte så går det absolut inte att tvinga.
Tråkigt. Jag tror inte du behöver driva en rättsprocess när barnen är såpass stora men kontakta jurist för rådfrågan. Även FR (familjerätten) brukar ha koll på hur det är med lagar och paragrafer.
För mindre barn brukar det krävas att dra det till tingsrätt när det ej går att tala/kommunicera med varandra ens i FR.
Då kan jag alltså låta bli att tvinga iväg dom och slippa ha två ungar som är halvt hysteriska och ha ett tredje världskrig varannan vecka.
Skönt för mig och skönt för barnen, ska kontakta både jurist och FR för mer råd under dagen.
Tack för svaren
Vi har inte växelsvis boende, umgänge är varannan helg.
Lider med både dig, barnen och kanske lite också pappan.
Har varit där själv med mina fyra barn, idag i åldrarna mellan 19-24. Det är nu många år sedan och jag har lite distans till det men det är fortfarande urjobbigt och jag har pratat med barnen som nu är vuxna kring hur de upplevde det under den här tiden.
Jag" tvingade"/övertalade dem nämligen att åka också varannan helg. Två av barnen tycker att jag trots allt gjorde rätt när jag gjorde så men två av dem tycker att jag gjorde fel och svek dem. Ingen av barnen tordes någon gång prata med sin pappa om detta då de alla var/är lite rädda för honom.
Idag har det barn som lidit mest av detta, 21 år idag, lyft upp det till diskussion med pappan. Han kan med ord inse vissa saker som blivit fel men fortsätter sedan att göra på samma sätt igen vilket skapar oerhörd frustration hos barnen.
Tyvärr har vi idag läget att ingen av barnen har en nära relation till sin far, två av dem har en direkt dålig relation och undviker all kontakt.
Jag vet verkligen inte vad som är rätt i detta sammanhang. Jag försökte få till samtal hos familjerådgivare för att lösa upp knuten mellan oss alla men tyvärr funkade inte det.
Jag kan bara se tillbaka och konstatera att trots alla turer som varit under åren så har jag idag fyra fantastiska vuxna barn som är oerhört välfungerande i alla sammanhang (så länge inte pappa är inblandad, dock funkar det kanonbra med farmor och farfar och övrig släkt på pappas sida) och som verkar lyckas riktigt bra i livet och som trivs med livet.
Har tyvärr inga råd att ge men vill skicka lite medkänsla till dig för jag vet hur svårt det är i denna situation.